Latinskt vs germanskt

Igår såg vi ett franskt pratprogram på TV. Det handlade om barnuppfostran, familjeproblem och sånt, och ett schweiziskt par från Neuchâtel deltog. På frågan om varför hon och hennes man hade olika åsikter i barnuppfostringsfrågor svarade kvinnan: "jag har ju en rätt schweizertysk uppfostran". Hela den franska TV-publiken såg nollställd ut och programledaren frågade vad det innebär. För mig som bor här i Schweiz och är gift med en schweizerfransos är det däremot helt klart vad det innebär. Vi som dagligen konfronteras med kulturkrockarna mellan latinskt och germanskt är mycket medvetna om latinarnas spontanitet, slapphet, passion och brist på organisationsförmåga, och germanernas fyrkantighet, pedanteri, tjurighet och stillsamma lugn.


Eftersom jag gärna bokför såna här motsättningar på könsrollskontot kanske man ändå glömmer latinskt/germanskt-problematiken ibland. En del irritationsmoment beror kanske mer på kulturkrock och mindre på kvinnofällor än vad jag brukar tänka, som att jag tycker att det på någotvis alltid är jag som måste planera och ha det övergripande ansvaret för alla våra aktiviteter om de ska gå i lås och allt ska hinnas med. Att latinare inte kan planera - eller inte vill planera? - är väl allmänt känt, och vi germaner som gärna vill att allt ska vara välorganiserat kan ju då förstås inte låta bli att ta kommandot.


En annan som var medveten om den här motsättningen var belgaren Jacques Brel som skrev en låt om "Les flammandes", flamländskorna. Den handlar just om flamländskornas fyrkantighet och konservatism; om hur de dansar för att man ska göra det snarare än för att de har lust och om deras tro på auktoriteter. Den här låten har jag och min man skrattat åt i flera år (min man tycker att schweizertyskar och flamländare kan gå på ett ut och identifierar sig med vallonerna), så dröm om min förvåning när jag för några veckor sedan lärde mig att Brel själv var flamländare! Tydligen kom han från en franskspråkig flamländsk familj - jag trodde inte ens det fanns såna, utan att hela skillnaden mellan valloner och flamländare var just holländska eller franska. Men då glömmer man ju, återigen, den diskreta men mycket märkbara kulturskillnaden mellan germaner och latinare....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback