Charlotta Friedner

Om man har bott i Schweiz (= varit skriven i Schweiz) i ett år blir ens svenska körkort plötsligt ogiltigt. Detta var det rätt svårt att få reda på; t ex är det inget de informerar om när man skaffar uppehållstillstånd eller på svenska ambassadens hemsida (trots att det finns en rubrik som heter pass och körkort och som talar om hur man förnyar sina svenska dokument), och jag fick reda på det bara tack vare hysteriskt framviskade rykten som jag först vägrade tro på. I alla fall, eftersom jag är skriven här sedan i juni 2006 skulle mitt körkort sluta gälla i juni i år, och jag skulle bli tvungen att köra upp på nytt samt betala minimiantalet körlektioner för att få fortsätta köra bil. Detta var jag inte så entusiastisk över eftersom jag har haft körkort sedan 1998, så jag bestämde mig för att istället ta tjuren vid hornen och skaffa ett schweiziskt körkort före juni.

 

Proceduren började med en del dividerande med de kantonala myndigheterna, som hade gömt undan blanketterna för körkortsbyte så gott de kunde. Sedan bönföll jag dem om att få behålla mitt svenska körkort också för jag vill inte legitimera mig med pass eller (hu!) Postens ID-kort som en annan 16-åring när jag är i Sverige. Att legitimera mig med mitt körkort är något jag gjort med en viss stolthet sedan jag var 18 år och en knapp månad, och uppenberligen var jag fortfarande stolt över det. Men blankt nej fick jag; det svenska körkortet måste de kantonala myndigheterna ha för att kunna skicka tillbaka det till Vägverket.

 

Dessutom måste jag gå till optikern och få en underskrift på min ansökan, för att en svensk optiker redan sagt att jag behöver glasögon för att få köra bil räknades tydligen inte. Och så lyckades jag förstås ta fula passfoton. Men trots alla dessa motgångar – eller kanske på grund av dem – var jag rätt stolt när jag lyckats samla ihop alla dokument och skickat dem till rätt myndighet, och postledes mottog ett körkort, i och för sig med fult foto och ful signatur, men ändå rätt likt det jag hade och tyckte så mycket om. Kanske kommer jag tom att kunna använda det som leg. Med det trodde jag att historien var slut och ärendet avklarat.

Men jag glömde att det är i Schweiz jag bor. Två dagar senare kom en räkning på posten, på drygt 1100 kr som jag skulle betala för mitt nya körkort (som jag egentligen inte ens ville ha). Det hade de inte heller känt sig manade att informera om, varken på hemsidan eller under min mailväxling med myndigheten. Ibland hatar jag verkligen Schweiz!