Charlotta Friedner

Jag är lite rädd för att bli tvungen att uppfostra en flicka. Med erfarenhet i min egen uppfostran tror jag att även om man har riktigt bra föräldrar som gör sitt bästa för att inte skola in en i en könssteoretyp roll, trycks man så småningom in i den där rollen, och det krävs en avsevärd pågående tankeansträngning för att hålla den stången. Redan i Sverige känns detta som ett faktum, och här tror jag att man som förälder måste göra en ännu mer medveten ansträngning för att förhala anpassningen till kvinnorollen hos sin lilla dotter.

Så länge hon är riktigt liten går det nog; om alla släktingar kommer rusande med dockor, rosa klänningar och små strykjärn av plast kan man själv som förälder se till att hon dessutom har tillgång till lego, fina kläder i olika färger och utföranden och en verktygslåda att experiementera med. Man kan genom noggrant val av barnböcker (min syster är profs på könsroller i barnlitteraturen så jag litar på att få en del hjälp med detta...) och annan kultur se till att hon får positiva kvinnliga förebilder att associera sig med, och i ord och handling försöka visa att man inte gör någon skillnad på små flickor och små pojkar. Men ? det kommer onekligen att komma en prinsessperiod, när allt ska vara rosa och glitter, hon kommer säkerligen att vilja ha Barbiedockor (eller någon ännu debilare modern motsvarighet) och kräva stringtrosor vid 6 års ålder. Och vad gör man då?

Mitt hopp står till att jag kan acceptera att barn går igenom faser, och så får man leva med prinsessfasen och barbiefasen (inom rimlighetens gränser) ? men stringfasen tror jag att jag kommer att göra mitt bästa för att motarbeta. Och så får man väl hoppas att hon har förstått, och fortsätta göra kontinuerliga anstängningar för att hon ska förstå, att hon själv kan välja vem hon vill vara och vad hon vill göra. Vill hon vara prinsessa går det bra, vill hon vara lokförare går det lika bra. Men jag inser att t ex jag själv och mina systrar, trots att våra föräldrar hållit oss med en öppen attityd, intelligent litteratur och allsidiga leksaker, slängde oss över Starlet, Mitt Livs Novell och Veckorevyn så fort vi fick chansen ? kanske just för att det inte riktigt hade föräldrarnas godkännande. Det bästa man kan hoppas på är väl att ens dotter, när hon når den fasen, väljer mot föräldrarnas vilja som en demonstration av sin egen fria vilja, och att hon någonstans ändå förstår att ta vad hon läser med en nypa salt.

Usch ett sånt ansvar jag håller på att ta på mig!