Katolicismen, del II
Jag har mer att säga om katolicismen, insåg jag: Jag har alltid tyckt att katolicismen är dålig. Teologiskt är jag verkligen ingen expert, och bryr mig uppriktigt talat inte så mycket heller. Det är ju samma gud, så för mig är katolicism eller protestantism mest formaliteter (och historiska fakta). Det jag vänder mig mot inom katolicismen är istället - förstås - politiskt; jag tycker det är rysligt att en institution som har så stort inflytande på så många människor inte tar sitt ansvar i frågor som t ex homosexuellas rättigheter, aidsprevention och kvinnans ställning. Det där med att präster måste leva i celibat drar ju dessutom till sig folk med problem att leva ut sin sexualitet, vilket bevisas av alla pedofilskandaler inom den katolska kyrkan i USA. Därför hade jag nog en förutfattad mening om den katolska kyrkan, även på lokalnivån.
Efter hårda förhandlingar beslutade min man och jag oss, trots det, för att döpa vår dotter i den katolska kyrkan i hans hemby. Jag hävdade, till att börja med, tjurskalligt att jag inte vill bidra med några nya medlemmar till en så ond institution, men jag har nästan lite dåligt samvete för det nu. Prästen var hemskt öppen och blev bara förtjust när han fick veta att det var lutheraner med på dopet. Han lät mig snällt ordna så att det sjöngs en svensk psalm, och han lät barnets morfar läsa Gud som haver barnen kär (och då tror jag ändå att katolska kyrkan är emot lekmannaläsning, men jag är inte säker). Vidare hittade han på en alternativ handpåläggningsgest åt alla lutheraner att använda, och ursäktade sig nästan för att gudstjänsten skulle avslutas med en bön till Jungfru Maria. Nu har jag lärt mig att man inom Svenska kyrkan varken bangar för korstecknet eller för att hedra Jungfru Maria (hon var ju ändå en viktig kvinna, liksom), så det var visst överdriven hänsyn. Men jag uppskattade det ändå.
Det andra paret vars barn skulle döpas samtidigt blev förtjusta, och sa att de hade släktingar som skulle komma från Mexiko, så ifall vi skulle läsa saker på svenska kunde de kanske få göra något på spanska...? Resultatet blev ett fint dop på tre språk, och vår bebis skrek lite innan själva dopakten, men när hon väl blivit ordentligt nedblött somnade hon belåtet mot min axel - och jag tror inte hon kommer att ta skada av att vara katolik, trots allt. Dopet är giltigt för alla kristna samfund, så när hon blir lite äldre kan hon ju välja själv om hon vill vara med i nån kyrka och i så fall vilken.
Så här såg vi ut innan vi gjorde helt om och vandrade in i kyrkan. Observera prästens avspända toflor! Vår bebis var i alla fall överdådigt klädd i en dopklänning som bars av min morfar 1910 och sedan av min mamma och av mig och mina systrar. Klänningen byttes sedan ut mot en mera sprattelvänlig pyamas så fort ceremonin var över....