Kvinnodilemma anno 2007

Nu, lagom till kvinnodagen, har jag drabbats av ett kvinnodilemma. Eller, ett kvinnodilemma som redan hägrade i kulissen har fått lite mer aktualitet och börjat kasta sin långa skugga oroväckande nära mig och mitt spirande lilla familjeliv.

 

Det är så att min man - som för inte så länge sedan bara var min pojkvän, och inte far till mitt barn heller, vilket gjorde saker enklare, men det var också svårare att motivera de val jag gjorde för hans skull då (t ex att flytta hit istället för att stanna i Sverige och söka jobb eller resa ut i världen) - är fysiker. Han doktorerar på ett rymdforskningsprojekt i samarbete med NASA, och ska bli klar med det nån gång i år; det är lite oklart när. Under projektets gång har han rest till USA då och då för att labba lite med sina NASA-kollegor. Det har inte stört mig nämnvärt, särskilt som jag fick följa med en gång och titta på LA... men nu börjar mer och mer envisa rykten cirkulera om att han ska arbeta i USA efter avslutad avhandling. Och igår visade det sig att hans handledares plan är att han ska till USA redan i oktober, och så stanna kvar där och arbeta med kollegorna under vintern och våren, och sedan vara med ute i öknen när rymdraketen väl ska skickas iväg nästa sommar. Dessutom viskas det om intressanta jobbtillfällen för honom i LA när rymdraketen väl har kommit iväg. Det är alltså möjligt att vi talar om perspektiv på flera år.

 

Väl så. Men jag då? Förutom att vi älskar varandra och vill vara tillsammans (det är ju liksom därför vi har gift oss och skaffat barn) är vi en familj numera och fungerar som sådan som en samlad administrativ enhet; vår bebis och jag antas följaktligen följa med honom. Att han skulle ut i amerikanska öknen nästa sommar visste vi redan, men jag hade förhållit mig till detta på olika sätt, och tagit in i beräkningen att det var under en begränsad tid och inte förrän om ett och ett halvt år. Bland mina diverse planer fanns doktorandstudier i Geneve (heltidsstudier i ett år och sedan frihet att sitta var som helst och forska, t ex i USA), arbete i Geneve (min man vill gärna vara hemma med vår dotter när hans avhandling är klar och detta var jag givetvis glad för eftersom det ingalunda är självklart här), eller flytt till Sverige. Men om vi snackar om USA redan i oktober faller dessa planer och jag blir dömd till att vara hemmafru - dels för att vår dotter fortfarande kommer att vara så liten att vi inte kommer att vilja lämna bort henne, men främst för att jag inte alls är säker på att jag kommer att kunna få arbetstillstånd, för att inte tala om att hitta ett arbete som passar mig i LA... och så har vi den ekonomiska sidan - kommer min man att bli så pass välbetald att han kan försörja oss om jag inte arbetar?

 

Visserligen är jag övertygad jämställdhetsivrare, men jag tror ändå inte att jag kan sätta stopp för värsta möjligheten för min man bara för en princips skull. Dessutom är han inte alls karriärist, utan såna här saker faller över honom. Han var för slö för att söka jobb, men blev antagen till doktorandutbildningen därför att han var en duktig fysikstudent. Och nu är han en duktig fysikdoktorand och därför händer sånt här honom utan att han alls har kämpat för att uppnå det.

 

Jag vill i och för sig ha flera barn, men kanske inte direkt, och framför allt vill jag arbeta! Min examen är lika prestigefylld som min mans, men jag får inte göra något av den. Nu har jag arbetat som sekreterare i ett halvår för att skapa kontakter i Geneve, vilket lyckades bra och dessutom var trevligt. Men jag kan inte utnyttja kontakterna direkt eftersom jag har fött barn och medan jag tror att dessa kontakter kan underhållas ett par månader, tror jag också att de är bortkastade om jag drar till USA som hemmafru på obestämd tid. Och andra tänkbara karriärer måste också påbörjas i en viss ålder, sedan är det för sent.


 Jag tycker visserligen om att vara hemma med min dotter - men jag tycker inte mycket om det att jag är beredd att offra alla mina framtida karriärmöjligheter samt min framtida ekonomiska situation för att vara hemmafru. Nej. Inte heller vill jag, genom att låta min examen föråldras utan att arbeta på den nivå jag är kvalificerad för, dömas till ett liv som evig assistent. Så vad ska jag göra?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback