Livmodervärk
Jag har alltid varit känslig för hemska historier (typ inte vågat se Ronja Rövardotter på TV därför att jag hade fått boken läst för mig och visste att Birk vid ett tillfälle blir bunden och förnedrad av Mattisrövarna) och mått dåligt av andras lidande. När jag inte vågade se Ronja Rövardotter var jag kanske sju, men jag är i princip lika blödig nu, och det är lite därför jag är så intresserad av samhällsfrågor och särskilt av mänskliga rättigheter - med åldern har jag accepterat att folk lider, men jag vill bidra till att minimera lidandet.
På ett relaterat, men mer akademiskt, plan har jag intresserat mig för barns rättigheter. T ex skrev jag min magisteruppsats i statskunskap om barns rättigheter, och jag arbetar fortfarande för AVEC (se gärna tidigare inlägg) på lediga stunder. Men det som har förändrats nu när jag själv är mamma är att barns lidande inte längre bara framkallar ett allmänt obehag och sorgkänslor. Nej, nu gör det ont direkt i livmodern och bröstkörtlarna, och jag är beredd att viga mitt liv åt att undvika att hemska saker händer världens barn. Fast jag vet att det inte går. Så jag jobbar på att skydda mitt eget barn och att bidra så gott jag kan till andra barns välfärd. Om inte annat så av det egoistiska skälet att jag vill undvika mjölkstockning och framfall...
(Du kan också hjälpa till, hos AVEC. De behöver pengar, förstås, men likaså ideellt arbete, så titta in på www.info-avec.org även om du inte känner dig stormrik.)