Uppdrag: mamma
En välmenande kompis skickade mig boken Uppdrag: mamma från Sverige. Den är skriven av Emma Hamberg, Martina Haag, Linda Skugge mfl Stockholmsboende "30-somethings" som alla verkar arbeta inom media. På kortet min vän skrev stod det något om att det kan vara skönt att läsa om folk som vågar erkänna att livet som nybliven mamma inte alltid är rosenrött, och jag måste erkänna att jag blev lite förolämpad, trots den vänliga tanken.
Om jag skriver i mina mail att allt är bra, beror det mest på tidsbrist. Det är nämligen så att allt övergripande är bra, och om jag bara hade lite mer tid skulle jag kunna vara lite mer nyanserad. Igår t ex var min dotter en hysterisk skrikhals som bara ville ammas, men som somnade så fort jag lade henne till bröstet istället för att äta och sedan vaknade direkt och ville ammas igen - sånt blir ganska jobbigt i längen. Men i gengäld har hon idag varit mycket lätthanterlig, solig, leende och kul att ha att göra med, och nu har hon dessutom sovit ett långt lunchpass så att jag har hunnit både laga mat och äta den.
Boken är underhållande (det tog inte många amningsstunder att ta sig igenom den...) men jag kan inte säga att jag känner igen mig så värst. Sådär jobbigt är inte mitt liv! För det första är jag inte över trettio och småbitter (ursäkta, men så känns det när man läser boken). Inte heller dignar jag under en medie-Stockholmsk superprestationsångest som de flesta av författarna verkar göra. Min egen privata prestationsångest är alldeles tillräcklig för mig.
Sist men inte minst: Sverige är mera föräldravänligt än Schweiz. Dock inte mer barnvänligt. Det är viktigt att göra den skillnaden. Här får mammorna offra stor del av sitt oberoende för att ta hand om sina barn - men barnen blir väl omhändertagna. I Sverige är livet som förälder enklare och förutsätter inte lika många uppoffringar, men å andra sidan måste man vara ordentligt genomtänkt och medveten för att organisera livet så att det funkar för barnet. (Nu vill jag på inget sätt antyda att författarna till Uppdrag: mamma skulle vara dåliga föräldrar; jag bara reflekterar över den typ av problem de beskriver.) Här är samhället upplagt på ett för barnen rätt bra sätt - det stora problemet är att mammorna tar hela smällen av det. Eller som min mamma uttryckte det när hon hälsade på här förra veckan: "Någon måste betala priset för livet vi lever. I Sverige betalar barnen genom att bli institutionsuppfostrade. I Schweiz betalar kvinnorna, som blir reducerade till ett liv som enbart mödrar och inget mer." Målet, dit vi alla strävar, måste alltså bli att försöka dela denna kostnad mellan föräldrarna, och låta barnen betala så lite som möjligt. I Sverige har vi kommit en bit på väg med delningen, men barnen sitter fortfarande i kläm. I Schweiz har delningen knappt börjat, och mammorna bär nästan hela kostnaden.
Dessutom verkar det som att förlossningsvården är bättre här, att döma av historierna i Uppdrag: mamma. Min förlossning gick jättebra och var en alltigenom positiv upplevelse, trots att bebisen var stor (4 kg), det tog lång tid, de fick ta till en sugklocka på slutet och jag blev uppklippt och ihopsydd med 9 stygn. Vi fick vara kvar på sjukhuset i fem dagar på ren rutin, bara en sån sak! Vi hann både vila ut lite och lära oss massa användbara saker som vi inte skulle ha fått lära oss på sjukhuset i Sverige.