Charlotta Friedner

Jag har för första gången haft tillfälle att följa en presidentkandidatsdebatt idag. Det var senatorerna Clinton och Obama som debatterade i Texas. Tyvärr sändes debatten på CNN och bröts var femte minut för reklam, och jag kastade boll med Bebbo (som gillar att kasta boll och stundtals var mycket entusiastisk) medan jag lyssnade. Men, för första gången har jag ändå lyckats bilda mig en egen uppfattning om hur senatorerna, skuldra mot skuldra, faktiskt klarade sig.

Mitt omdöme utföll så här: Obama ger ett mer sympatiskt intryck, men Clinton står stadigare förankrad i sakfrågorna. Obama använder sin charm och vädjar till folks sunda förnuft, men kan fås att retirera i sakfrågorna (allra mest sjukförsäkringsfrågan) för att behålla sin "sunda förnuftet"-approach. Clinton, däremot, är inte hälften så charmerande, men verkar verkligen stå stadigt i sitt program och viker inte en tum från vad hon har sagt. Hon tog också poäng på sin säkerhet i att kunna utmana McCain; flera frågor var av typen: hur ska ni kunna utmana krigshjälten John McCain om posten som överbefälhavare? Hur ska ni få trovärdighet i öppenhetsfrågor, i budgeten, särskilt, gentemot McCain som är känd inom just det området? (På den snärtade Clinton till med republikanernas skattesänkningar och bristande budgetdisciplin och vann höga poäng.)

I sista frågan, om sina egna personliga utmaningar och svåra stunder, klarade sig Obama väl medan Clinton blev smörig. "Ajaj, nu bredde hon på för mycket, det kommer hon aldrig undan med", tänkte jag, men istället lyckades hon vända smörigheten till en känslosam uppriktighet, flikade in en handtryckning med Obama som var tvungen att nicka bifall, och fick betalt i form av stående ovationer från publiken.

I mitt tycke vann Clinton definitivt debatten. Det ska bli intressant att läsa vad de professionnella tyckarna anser.