Charlotta Friedner

På radion sa de nåt om hur stor del av jordens befolkning som snart inte skulle ha rent dricksvatten pga miljöförstöring. Jag lyssnade tyvärr bara med ett halvt öra så jag missade hur stor del det skulle vara och när, men jag kan bara tänka: blä! I mina två mesta hemländer, Sverige och Schweiz, är ju vattnet i princip rent överallt och man kan dricka kranvattnet. När jag bodde i London drack jag också kranvattnet, fast jag vet andra som inte har tålt det.

Mina främsta erfarenheter av att inte ha fri tillgång på dricksvatten kommer således från USA och Senegal. I Senegal fanns det brunnar i de små byarna där vi var, men vi bar med oss vår veckoranson av vatten i de fall det inte fanns en liten affär där man kunde köpa vatten. I Dakar drack vi då och då kranvatten, men vi kom att ångra det eftersom både jag och min reskamrat blev jättemagsjuka. Vattenbärandet var uthärdligt eftersom det var fråga om så pass korta resor (ca 1 vecka i varje by), men redan att behöva tvätta sig i en hink halvtaskigt rent vatten var ju jobbigt, och att leva så permanent är nästan otänkbart för en så bortskämd person som jag.

Här i Tucson kommer vattnet långväga ifrån, det mesta från Coloradofloden, tror jag. Hur fräscht det är beror mycket på var man bor. I det första huset där vi bodde drack vi kranvattnet (det smakade helt OK och ingen blev sjuk), men där vi bor nu filtrerar vi det - och det fastnar små svarta partiklar som antagligen kommer från nåt rör någonstans i filtret - och köper en dunk då och då. Redan det tycker jag är sjukt jobbigt, och då är det enda jag behöver göra att komma ihåg att filtrera, samt att bära en dunk från bilen upp till lägenheten ibland. Förmodligen är detta inte nödvändigt; vattnet här är antagligen renare än det de senegalesiska byborna drack, men när man nu har möjlighet vill man ju vara försiktig, särskilt om man har en Bebbo.

Att ha tillgång till rent dricksvatten är en lyx, visst. Men det är en lyx som alla borde ha. Hur ska vi uppnå det?