Charlotta Friedner

På den här intressanta bloggen fick jag veta att amerikanska FN-delegationen inbjuder sina meddelegater från andra länder till en bowling-session, enligt bloggarens analys för att göra alla på gott humör och visa sig trevliga inför förhandlingarna om biologiska vapen.

Som den statsvetenskapsfåne jag är tänker jag givetvis genast på den amerikanske professorn Robert D Putnam som jag redan har nämnt här i bloggen. Hans portalverk om det politiska deltagandet i Italien, Making Democracy Work, följdes nämligen av en liknande studie av det politiska deltagandet i USA (men med en jämförelse över tid istället för mellan olika delar av landet som i det italienska fallet) med det slående namnet Bowling Alone.

Idén med Bowling Alone är att amerikaner förr i tiden gjorde saker tillsammans, vilket byggde upp deras sociala kapital, vilket innebär att de hade förtroende för varandra och lättare kunde samarbeta och ha kontakt med varandra även i politiska sammanhang. Alltså, att människor sjunger i en kör, spelar lite fotboll i en amatörliga eller är med i scouterna har därmed enligt teorin positivt inflytande på demokratin i landet. Och i USAs fall kom Putnam fram till att den amerikanska demokratin har förlorat i virilitet i samma takt som folk har slutat göra saker tillsammans, och istället övergått till att sitta ensamma framför TV:n eller datorn ? eller bowla ensamma mot en maskin som räknar poängen istället för att gå med grannarna eller arbetskamraterna; därav titeln Bowling Alone (Den ensamme bowlaren på svenska, ifall jag inte missminner mig).

För att teorin ska hålla krävs det dock en distinktion mellan "bridging" och "bonding" socialt kapital ? det "goda" sociala kapitalet som gör underverk för demokratin uppstår i öppna och utåtriktade grupper ? där man t ex inte är rädd för att bjuda in folk från underleverantören eller från kvarteret brevid att delta i bowlingen. Det sociala kapital som uppstår då kallar Putnam "bridging". Motsatsen, "bonding" är "dåligt", exkluderade, socialt kapital, där gruppen ? som inåt kan ha en väldigt tight sammanhållning ? använder sin sammanhållning för att utestänga andra. Den typ av socialt kapital som uppstår i den sortens umgänge har inga positiva effekter på demokratin.

Så i vårt FN-fall vore det intressant att få veta vad den amerikanska delegationen uppnådde ? blev det en rolig "bridging" bowlingafton där det goda sociala kapitalet flödade, eller en "bonding" tillställning där alla delegationerna fungerade som små "vi-mot-dom"-lag? Jag hoppas att bloggförfattaren i alla fall fick tillfälle att använda bowlingen för lite hederligt nätverkande ? också ett sätt att skapa socialt kapital, så vitt jag kan bedöma.

Själv är jag positivt inställd till Putnam just nu ? jag har nämligen fått klorna i en artikel som han skrev 1988, långt innan Making Democracy Work gjorde honom till en världskändis (han fick bl a Skytteanska priset, så jag har faktiskt hört honom föreläsa en gång i Uppsala). Den handlar om hur stater rationellt handlar i internationella förhandlingar beroende på vad de har för inrikespolitisk situation hemma. Detta mästerverk till artikel, som tar itu med i princip alla metodologiska problem jag hade i min magisteruppsats, heter "Diplomacy and Domestic Politics: the Logic of Two-Level Games" och lär vara användbar om jag någonsin gör allvar av de där doktorandplanerna?.

Förövrigt har säkert den amerikanska FN-delegationen läst "Diplomacy and Domestic Politics: the Logic of Two-Level Games" också. Och de har ju en annan inrikespolitisk situation att ta hänsyn till nu än vid förra förhandlingen, så kanske är de helt enkelt inspirerade av Robert D Putnams samlade verk!

Enligt The Economists demokratiindex (läs artikeln här) som verkar bygga på och utveckla Freedom Houses arbete (här finns Freedom House) är Sverige världens mest demokratiska land. Som patriot (ja, jag är officiellt patriot numera, för det får man vara när man är utlandssvensk ? och jag har numera skrivit ut mig ur folkbokföringen och flyttat till Schweiz på allvar) skiner och hoppar jag förstås av stolthet.

Men samtidigt?. Vad gör Sverige till en bättre demokrati än t ex Schweiz som slutar på tionde plats? Enligt indexet är den främsta skillnaden att vi har högre valdeltagande ? men är det verkligen jämförbart mellan en representativ demokrati där vi oftast bara röstar en gång vart fjärde år, om vilka som ska fatta besluten åt oss, och en direkt demokrati, där det röstas flera gånger i halvåret, och oftast om komplicerade sakfrågor? Sedan verkar Schweiz få lite avdrag på sitt statsskicks effektivitet; jag antar att det handlar om deras ständiga koalitionsregering, och om att folkomröstningsinstitutet gör det svårt att få igenom förändringar ? redan på Statskunskap A I Uppsala får man lära sig att folkomröstningar gynnar status quo.

Men visst är det intressant att fundera på varför valdeltagandet är så lågt i Schweiz (oftast ligger det på omkring 50%). Är det alltid samma människor som röstar, eller röstar man när man är tillräckligt intresserad av en fråga för att orka sätta sig in i den? Mina egna, helt ovetenskapliga, iakttagelser gör att jag lutar åt det första alternativet. Har man inte vanan att sätta sig in i frågan så kastar man röstpapprena direkt när de kommer, oavsett vad frågan handlar om. Har man däremot för vana att rösta så läser man igenom papprena, blir kanske t o m intresserad av frågan och följer den i media, men röstar i vilket fall. (Sedan är det en annan fråga hur viktigt det är med folk som röstar i frågor de inte bryr sig om att ta reda fakta om ? är verkligen högt valdeltagande ett mål i sig själv, om folk inte bryr sig om att informera sig ordentligt?)

En annan fundering som The Economists artikel inspirerar till är denna: om Sverige är en nästintill perfekt demokrati, vad har vi då för krav? Vi vet ju att Sverige inte alltid är en dans på rosor det heller utan också dras med demokratiska problem.

En annan pikant detalj i undersökningen är att Italien som enda västeuropeiska land hamnar i grupp nummer 2, demokratier med brister ("flawed democracies") i demokratiligan, medan Uruguay, Costa Rica och Mauritius klarar kraven för grupp 1, fullödiga demokratier ("full democracies"). Det som drar ned Italien verkar främst vara styrelseskickets (in-)effektivitet och det låga politiska deltagandet (och alla som har läst Robert D Putnam, Making Democracy Work, vet att det låga politiska deltagandet i Italien är särskilt påtagligt i den södra delen av landet och dessutom ? i alla fall om man vill tro Putnams teorier ? knutet till lågt föreningsdeltagande och sämre sociala kontakter i allmänhet). Vad gäller ineffektiviteten antar jag att korruption, vilket Italien ju är känd för enligt europeisk standard, drar ned betyget där en del.

I grupp 3, hybridregimer, finner vi många u-länder men också t ex Ryssland och Turkiet (och inget av de länderna är ens särskilt högt rankat inom den gruppen). Och slutligen, i grupp 4, auktoritära regimer, finner vi de stater vi oftast ser som diktaturer, med värstingen Nordkorea allra längst ned i botten. Nordkorea får för övrigt ihop 0.00 poäng av 10 möjliga på indikatorn medborgerliga friheter?. Men vem hade väntat sig nåt annat?

Slutligen, om man vill dra paralleller till Esping-Andersens forskning om olika välfärdssystem (och det finns väl inte så många exempel på tillfällen när jag har missat att dra in herr Esping-Andersen i vad jag nu funderar på för ögonblicket ? läs mina inlägg t ex här) är det intressant att notera att Sverige som demokratiskt föredöme i listan följs av andra stater med socialdemokratiska välfärdssystem, nämligen Norge, Danmark, Finland och Nederländerna (och Island, men de är så vitt jag minns inte med i Esping-Andersens klassificering). Sedan kommer ett sjok av liberala välfärdssystem med Australien, Canada, Schweiz och Nya Zeeland (USA och Storbritannien skulle logiskt sett ha platsat här, men har blivit nedputtade i ligan p g a de inskränkningar i de medborgerliga friheterna som de har inför i samband med kriget mot terrorismen), och av resten av de fullödiga demokratierna har flera vad Esping-Andersen klassar som konservativa välfärdssystem (t ex Tyskland, Frankrike och Spanien). Vad beror detta på? Är variablerna i indexet valda så att ett socialdemokratiskt välfärdssystem får en stat att se mer demokratisk ut i indexet? Eller är det så att en bättre demokrati gynnar utvecklandet av socialdemokratiska välfärdssystem? Där har ni en fundering att tugga på!