Charlotta Friedner

Först måste man ringa till ett jättedyrt call center och boka tid hos ambassaden. Detta hade jag gjort, flera gånger. Sedan ska man åka dit på "visum-intervju". I vårt fall är det ju egentligen min man som söker visum (det är ju han som har ett arbete som väntar på honom "over there"); Bebbo och jag är med som nån sorts bildtarmar, ungefär. Trots det fick vi boka en trippel visum-intervju, för tre personer. Sedan visade det sig att Bebbo inte behövde följa med på sin egen intervju (jag antar att tjänstemännen på ambassaden ändå inte får ut så mycket av att prata med någon vars ordföråd består av mamma, pappa, baba, wa-wa, dadda, gagga och hej) så vi bad hennes farmor komma och hålla henne sällskap medan vi reste till Bern.

När vi hade lyckats ta oss fram till rätt gata, var hela gatan avspärrad. Vi traskade igenom avspärrningarna och frågade artigt närmaste säkerhetsvakt vart vi skulle gå för visumansökan. Då blev vi ställda i kö, ute på gatan, framför en anslagstavla där det stod om alla papper man måste ha med sig. Medan vi stod där började det regna, och då kom en säkerhetsvakt och delade ut paraplyer till alla... men det var ungefär den fernissa av civilisation som bjöds. Efter ett tag kom det ut en ung kille (praktikanten, tänkte jag medkännande) och samlade in papper från alla i kön i numrerade plastfickor.

När vi sedan blev inkallade, en efter en, av säkerhetsvakten, trodde jag att vår väntan var slut och tänkte: det var ju inte så farligt. Men i själva verket hade det bara börjat. Jag fick lägga ifrån mig min ryggsäck i vaktkuren och fick en nummerbricka i gengäld. (Får jag ta med mig mobiltelefonen?, frågade jag säkerhetsvakten. Absolut inte!, svarade han. Lovar du att svara om vår barnvakt ringer, då?, försökte jag, men fick förstås bara den typen av grimasch som man drar när nån drar samma skämt som man har hört så många gånger att man inte ens orkar le artigt tillbaka längre.) Dumt nog tog jag bara upp plånboken och inte min tidning ur ryggsäcken. Min man, däremot, tog med sig alla papper han behövde för att fortsätta förbereda disputationsföreläsningen han skulle hålla dagen efter. Det hade han glädje av.

Efter att ha passerat en säkerhetskontroll som var precis som på flyget (skyltarna i rummet var dessutom de samma som på en flygplats; det stod "... before boarding the aircraft" och sånt på dem) blev vi tillsagda att vänta i väntrummet. Där stod stolar uppställda i raka rader, så att alla måste resa sig ifall man ville ta sig ut från sin plats, i ett kalt rum med en TV med Eurosport på ljudlöst som den enda underhållningen. Tyvärr visade Eurosport en biljardmatch, så det gjorde det hela ännu tråkigare. Sedan satt vi där i typ två timmar, och det enda avbrottet var när vi blev uppropade och kallade fram till en lucka där vi försökte förklara varför vårt Nasa-papper saknades, och fick tillbaka lite överflödiga fotografier och ett mail som min man lagt med för att visa att Nasa-pappret var på väg.

Min man hann under denna tid förbereda ungefär halva sin disputationsföreläsning, och jag läste amerikanska State Departments personaltidning från pärm till pärm eftersom den var det enda i läsväg på engelska som jag hittade. När jag blev tillräckligt uttråkad retade jag upp alla som satt på vår rad (vi hade givetvis hamnat längst in mot väggen) genom att våga mig upp för att gå på toa. Jag följde skyltarna till en rätt sunkig toalett, på vars vägg det satt ett anslag om vikten om att tvätta händerna. Så det gjorde jag förstås och på vägen tillbaka vågade jag mig på, nyfiken som jag är, att stanna och läsa på en anslagstavla utanför toaletten. En nitisk säkerhetsvakt kom genast fram till mig och frågade vad jag gjorde där, och sa att jag inte hade något där att göra om jag var ute efter att söka visum. Suck, tänkte jag och traskade tillbaka till det tråkiga tråkiga väntrummet och fortsatte vänta.

Till slut blev vi uppropade för vår intervju, som skedde vid en likadan lucka som vi redan hade fått förklara oss vid. (Eftersom det kallades intervu hade jag på något sätt föreställt mig att få komma in i ett rum nånstans och sitta ned och tala med någon över ett skrivbord, kanske till och med att det skulle finnas en kaffeautomat, men så var det givetvis inte.) Intervjun tog ca 5 minuter. En artig man ställde typ tre frågor, och vid det laget var jag så otålig att jag svarade på samtliga, eftersom jag är snabbare än min man, och sedan fick vi tillbaka våra pass, ett papper med ett referensnummer samt en uppmaning att skicka in dem per post tillsammans med Nasapappret så fort vi hade det.

Och det var det hela. Vi har inga visum, men vi var ändå nöjda, bara för att vi skulle kunna fixa resten av administrationen per post och slipper åka dit igen. Jag antar att hela dealen är att skrämma och avskräcka folk så mycket som möjligt. Annars kunde de väl fixa sånt här över internet i den moderna tid då vi lever? Jag skulle till och med kunna scanna mina egna fingertoppar i min egen superskrivare.