En nagel i ögat på utvalda regimer
Förra helgen gjorde jag min förmodligen sista insats för Amnesty Neuchâtel. Det rörde sig om det årligen återkommande Brevmaraton som tilldrar sig veckan kring 10 dec. Målet för kampanjen är simpelt: helt enkelt går det ut på att skriva så många brev som möjligt till förmån för ett antal utvalda fall. I år var de sju, varav två från Kina. Med anledning av OS i Peking väljer Amnesty att försöka sätta extra stort tryck på den kinesiska regimen under 2008. Förhoppningen är att breven ska visa att omvärlden vet om dessa fall och bryr sig om dem. En bieffekt av att skicka många brev under en begränsad tid är att tillfälligt klägga igen postgången och bli ett ordentligt irritationsmoment för mottagaren. Dessutom är Amnesty en respekterad organisation, och hyfsat cleana regeringar, som Sveriges eller Schweiz, tar ofta upp fall som pekats ut som politiska av Amnesty i sina diskussioner med staterna i fråga.
Vår lilla grupp hade i princip tagit slut på de resurser vi har i form av mänskligt engagemang unde förra veckans Ryssland- och Uzbekistankonferens. Då hade vi också tjuvstartat vårt Brevmaraton, för bland breven vi erbjöd deltagarna fanns ett fall med en tjetjensk student som försvann 2003. Brevet, som uppmanar Putin att se till att försvinnandet utreds och att de skyldiga straffas (att nån som försvann 2003 från Tjetjenien fortfarande kan vara vid liv är rätt otroligt, men det är viktigt att kämpa mot straffrihet för den typen av brott), var ett av de sju som hör till brevmaratonkampanjen.
För att spara på ansträngningarna hade vi sålunda bett en colombiansk organisation i Neuchâtel om att få snylta på derasarrangemang. De ordnade i lördags, liksom varje år, en "ljusfest", och den brukar vara välbesökt och med bra drag. Så även i år. Vi fick ha ett litet bord vid ingången med brev att skriva på, material att dela ut och en sparbössa där folk kunde skänka pengar till frimärken. Det hela funkade bra och vårt resultat blev 333 brev. (Dela detta på sju, minus några stycken som var fall i Ukraina, Azerbadjan och Georgien som vi hade kvar från veckan innan, så får man omkring 40 brev för varje fall.) Jag vet att för hela Schweiz blev resultatet ca 27000 brev, och det är en internationell kampanj så förmodligen blev det tillräckligt många brev för att irritera makthavarna i Ryssland, Kina, Burma, Honduras, Turkiet och Kongo-Kinshasa en smula. Och det fungerar ganska bra. Sedan förra årets brevmaraton har fyra av åtta personer vars fall uppmärksammades då blivit frisläppta och/eller friade från alla anklagelser.
Eftersom det var en colombiansk fest vi skulle vara på tänkte jag att gästerna nog skulle vara intresserade av sitt närområde, och tryckte upp en hög extra brev till förmån för fallet i Honduras, som var det enda latinamerikanska. Men, det visade sig att det inte alls var Hondurasfallet som gick åt som smör i solsken, utan Burma-fallet. Vilket ju än en gång bevisar att jag tänkte fel; precis som de ryska restaurangägarna veckan före var colombianerna mindre intresserade av problemen i Latinamerika än av problemen i Burma, som ju har visats ambitiöst på TV. Sedan ska det också sägas att långt ifrån alla på festen var colombianer.
Ett exempel på någon som var intresserad av sin hemregion har jag också: En iransk kille som jag känner från min franskkurs här i stan frågade mig om vi inte hade nåt fall från Iran. Det är möjligt att han var ironisk; han tyckte kanske att vi alltid brukar hoppa på Iran för något. Men jag tror inte det; han är kurd och sympatiserar så vitt jag vet inte med det nuvarande iranska systemet. Vi hade inget om Iran, men jag pekade ut brevet till Turkiet. Jag är inte säker på om personen det fallet gällde var kurd, men jag tror det. I vilket fall skrev min iranske vän snällt under alla de sju breven.
Och för mig återstår bara en del administration innan jag kan lämna över min Amnestybudkavel till någon annan som också känner för att göra en aldrig så liten insats för mänskligheten på sin fritid.