Migrations
Idag skjutsade jag mina föräldrar till tåget. De skulle till Skåne på nyårsroligheter (är inte det uppochnedvända världen, förresten, att ens föräldrar åker på partaj i Skåne medan man själv lever stillsamt småbarnsliv och firar nyår hos sin syster - som också är småbarnsförälder - tillsammans med ett tredje par som har beräknat förlossningsdatum idag?). På vägen hem i bilen lyssnade jag på ett program i P1 om Ellis Island - den där ön utanför Manhattan som båtimmigranter till USA anlände till på 1800-talet och blev sorterade.
Och usch, vad läskigt! Det var värsta koncentrationslägerstilen, även om de inte verkar ha gasat ihjäl folk. Immigranterna delades upp i en kö för män och en för kvinnor och barn, och föstes runt som boskap. Och de som verkade sjuka blev utskildada meddelst bokstavskombinationer som skrevs med krita direkt på kläderna, och togs sedan ur kön och sattes i bur i väntan på läkarundersökning. Och ingen förklarade för dem vad som skulle hända eller vad bokstäverna betydde. Visst har man väl läst, när man tänker efter, om par och familjer som skildes åt på Ellis Island och som sedan aldrig återfann varandra igen? En del människor sattes ju i karantän och kom inte ut förrän flera veckor senare, och andra skickades helt sonika tillbaka till sina ursprungsländer.
Men nu är det ju modern tid, och Migrations på Chicagos o'Hara-flygplats känns rätt oskyldigt i jämförelse. Jag har redan varit med om det en gång, och det tog sin rundliga tid, men vi fick i alla fall bli uppkollade tillsammans, ingen blev satt i bur eller fick några koder skrivna på kläderna, och till sist blev vi ju insläppta. Den här gången kommer vi ju dessutom att ha visum, och då har vi ju blivit så stötta och blötta på amerikanska ambassaden i Bern att vi kan surfa igenom Migrations sedan. Hoppas jag.