Nyårshelg med svärfamiljen
Efter att ha tagit mig igenom julhelgen hos min svärfamilj här i Schweiz fick jag några dagars andningspaus innan det var dags att resa tillbaka till dem igen för nyårsfirande. Ja, missförstå mig inte, de är jättesnälla och gulliga, men som den patriot jag numera är vill jag helst vara i Sverige när det är jul, och allra helst med min egen familj.
I min familj brukar det vara mycket bokläsande på julen (alla ger varandra böcker i julklapp och sedan byter vi med varandra) och mina föräldrars hus är liksom anpassat efter denna vana – det finns många bekväma läsplatser i huset och adekvat belysning för läsande. I mina svärföräldrars hus, däremot, är inredningen anpassad för att alla ska titta på debil fransk TV. Det enda bra stället att läsa på (för man kan få nog av debil fransk TV även om det är skoj ibland) är i vardagsrummet. Fördelen är att man är tillsammans med de andra, men nackdelen är att man störs av TV:n och att man måste tända massa lampor som stör TV-tittarna och att man inte ens då ser särskilt bra.
Alternativet blir alltså att asocialt slå sig ned i köket med en tekopp och sin bok eller att ligga i sin säng där det inte heller finns någon bra lampa utan man får klara sig med taklampan. Och i mitt höggravida tillstånd där typ alla sitt- eller liggställningar blir obekväma efter en kvart är detta lite opraktiskt. Vårt eget hem är förstås mindre, men jag har i alla fall sett till att det finns adekvat läsbelysning i både vardagsrummet och i sovrummet.
Under julhelgen kämpade jag på med min nobelpristagare (en annan jultradition hos min familj är att åtminstone nån får en nobelpristagare så får alla som känner sig hågade ta sig an den sedan – men eftersom jag inte var hemma hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att köpa Snö av Orphan Pamuk åt mig själv; i Sverige, för att vara säker på att jag skulle förstå ifall den var komplicerad (det var den inte, men bra)), men under nyår laddade jag upp med två tidningars nyårsupplagor istället: Newsweek och Jeune Afrique. Newsweek var ointressantare än man skulle ha kunnat tro; jag tror jag tar bort mina snälla ord om dem i ett annat inlägg, men Jeune Afrique var intressant fast den förstås visade sig vara utgiven i Paris. De flesta reportrarna har åtminstone afrikanska namn – vilket inger hopp om att det inte bara är europeer som tycker saker om Afrika utan även afrikaner själva som analyserar Afrika – och efter de första artiklarna kände jag mig lite korkad, men sedan insåg jag att flera artiklar ofta behandlar samma ämne, i alla fall i förbifarten, så förmodligen är det bara för att afrikansk dagspolitik är så förbisedd i annan media som jag kände mig lite lost.