Tucson Recycles
Med visst dåligt samvete har jag, sedan jag kom hit till Tucson, slängt glasflaskor och konservburkar i soptunnan. Pet-flaskor, liksom papper, har vi samlat på, i hopp om att så småningom hitta nån återvinningsstation för dem. Men det har blivit jättejobbigt för det går åt en hel del vatten här i värmen, och trots att vi har en grunk som filtrerar kranvattnet så har vi samlat på oss en hel del vattenflaskor. Vi har inte hittat någon återvinningsstation heller, och både min bil och vår (ganska lilla) lägenhet börjar nå sina maxkapaciteter för att härbergera tomma plastflaskor. Fördomen om USA säger ju att inget alls återvinns här, men på universitetets campus finns det minsann särskilda papperskorgar för pet-flaskor så därför har vi ändå hoppfullt fortsatt att samla på dem.
Och så, igår, var jag hemma hos en bekant, och råkade se att hon hade två soptunnor, en "vanlig" och en med plastflaskor, konservburkar och glaskärl. Jag hoppade förstås högt och började förhöra henne om hur det funkar. Det visade sig att lastbilar kommer förbi då och då för att samla upp återvinningsbart material, och att det finns en hemsida man kan kolla på för att få reda på när den passerar hos en själv, http://www.tucsonaz.gov/tucsonrecycles/. Hurra! Jag vet fortfarande inte om det kommer nån lastbil hit (den borde jag ju ha sett i så fall), men jag lärde mig precis att det finns en återvinningsstation bara några kvarter härifrån. Att köra förbi där nån gång ibland är ingen omväg, och den tar emot allt som man är van att återvinna, från mjölkpaket till glas och tidningar. Så nu ska jag äntligen bli lite miljövänlig igen!
(...tack vare Maria som skickade mig boken 100 sätt att rädda världen av Johan Tell så att jag började gå runt och tänka på sånt här hela tiden igen.)
Läs även andra bloggares åsikter om USA, återvinning, recycle
Radio
Tyvärr låter jag lite som en speedad smurf i radio, men det här var mindre allvarligt än jag hade förväntat mig. Antingen beror det på att intervjun skedde kl 6.40 på morgonen (vilket aldrig har varit min allra mest snabbtänkta tidpunkt) eller så har de helt enkelt bättre ljudutrustning på p4 Jönköping än vad vi hade på Studentradion i Uppsala. På Studentradion bestämde jag mig efter tre terminer som radiopratare för att hellre satsa på att stå bakom spakarna i studion och göra förhandsinspelade reportage än att prata så mycket under själva programmet, för vi lyssnade konsekvent på våra sändningar i efterhand och jag lyckades alltid låta som Piff och Puff.