USA och dess militär
Staffan Ekendahl skriver i sin intressanta bok Amerikanerna - Sådana är de, så tänker de (den är faktiskt så intressant att jag förmodligen kommer att återkomma till den) om den amerikanska krigsmakten: " Amerikanerna ser sin militär som ett användbart verktyg. Vi européer har en helt annan syn på diplomatins möjligheter och skyr militära lösningar. Skillnaden mellan amerikansk och europeisk syn på militärens roll är, som Robert Kagan skriver i sin bok Om paradiset och makten, att den som har en hammare ser spik som behöver slås i, men den som inte har någon hammare ser ofta inte heller några spikar. "
Och helt klart är min erfarenhet av USA att amerikanerna uppskattar sin militär - men kanske inte så mycket som ett redskap, som Ekendahl förefaller tycka, utan mera som ett nödvändigt ont. För mig framstår det som att amerikanerna önskar att de inte (heller) hade någon militàr, men eftersom de nu har det är det väldigt viktigt att hedra militärerna som individer (t ex skaka hand med dem, tacka dem personligen för deras storartade jobb och kalla dem " sir " om man möter dem på en flygplats), rösta för politiker som lovar utbildning och olika åtgärder för veteraner, och ha en dekal på sin bil som säger " Support our troops " eller " God bless America ".
I Tucson, Arizona, finns en stor militärbas, och jag känner flera kvinnor vars män är yrkesmilitärer, och ofta p $å utlandsuppdrag, i Irak eller annorstädes. När jag rullade ut min sopptunna för sophämtning en dag kom min granne ut och berättade glädjestrålande att hennes son hade kommit hem från sin andra, och förhoppningsvis sista, period i Irak. Militären är helt enkelt närvarande i vardagslivet på ett helt annat sätt i Tucson än hos oss. Efter att ha sett Michael Moores film " Farenheit 911 " var det ganska lätt att tro att alla militärer är fattiga, lågutbildade snubbar utan andra utsikter på arbetsmarkanden och kommer från Flint, Michigan, eller liknande hålor, men det är nog inte riktigt hela sanningen.
På ett internetforum som min amerikanska mammagrupp använder beklagade sig en kvinna över att hennes militärmake var i Irak och skulle bli kvar där över jul. Jag förstår absolut att det är jobbigt, alldeles särskilt som den här kvinnan dessutom bor mycket långt från sin familj och har en treåring som ju inte riktigt kan förstå varför pappa inte kommer hem till jul, men jag blev väldigt överraskad över de andra mammornas reaktioner: svaren handlade främst om mannen! Det blev en lång diskussionstråd om hans uppoffringar , och om vilken tjänst han gjorde landet och sina medamerikaner, och det hela slutade med att hans fru publicerade hans militäradress och bad alla skicka julkort till honom (trots att han aldrig har träffat dem).
Samtidigt som jag alltsâ upplevde att amerikanerna verkligen uppskattar sina militärer, fick jag också uppfattningen att väldigt många gillade Obamas vallöfte att inom en hyfsat snar framtid få slut på Irakkriget (vilket väl inte är särskilt märkligt för den som har en familjemedlem pâ utlandsupprag på ett så pass farligt ställe som Irak). Amerikanerna verkar alltså gilla och respektera sina militärer, men helst inte vilja att krigsmakten ska tas i bruk. Jag tror därför inte riktigt på att amerikanerna ser sin krigsmakt som en hammare - snarare som ....en råttfälla, kanske. Något som man verkligen uppskattar att man har när det behövs, men som man helt klart skulle föredra att inte alls ha användning för.