USA och dess militär
Staffan Ekendahl skriver i sin intressanta bok Amerikanerna - Sådana är de, så tänker de (den är faktiskt så intressant att jag förmodligen kommer att återkomma till den) om den amerikanska krigsmakten: " Amerikanerna ser sin militär som ett användbart verktyg. Vi européer har en helt annan syn på diplomatins möjligheter och skyr militära lösningar. Skillnaden mellan amerikansk och europeisk syn på militärens roll är, som Robert Kagan skriver i sin bok Om paradiset och makten, att den som har en hammare ser spik som behöver slås i, men den som inte har någon hammare ser ofta inte heller några spikar. "
Och helt klart är min erfarenhet av USA att amerikanerna uppskattar sin militär - men kanske inte så mycket som ett redskap, som Ekendahl förefaller tycka, utan mera som ett nödvändigt ont. För mig framstår det som att amerikanerna önskar att de inte (heller) hade någon militàr, men eftersom de nu har det är det väldigt viktigt att hedra militärerna som individer (t ex skaka hand med dem, tacka dem personligen för deras storartade jobb och kalla dem " sir " om man möter dem på en flygplats), rösta för politiker som lovar utbildning och olika åtgärder för veteraner, och ha en dekal på sin bil som säger " Support our troops " eller " God bless America ".
I Tucson, Arizona, finns en stor militärbas, och jag känner flera kvinnor vars män är yrkesmilitärer, och ofta p $å utlandsuppdrag, i Irak eller annorstädes. När jag rullade ut min sopptunna för sophämtning en dag kom min granne ut och berättade glädjestrålande att hennes son hade kommit hem från sin andra, och förhoppningsvis sista, period i Irak. Militären är helt enkelt närvarande i vardagslivet på ett helt annat sätt i Tucson än hos oss. Efter att ha sett Michael Moores film " Farenheit 911 " var det ganska lätt att tro att alla militärer är fattiga, lågutbildade snubbar utan andra utsikter på arbetsmarkanden och kommer från Flint, Michigan, eller liknande hålor, men det är nog inte riktigt hela sanningen.
På ett internetforum som min amerikanska mammagrupp använder beklagade sig en kvinna över att hennes militärmake var i Irak och skulle bli kvar där över jul. Jag förstår absolut att det är jobbigt, alldeles särskilt som den här kvinnan dessutom bor mycket långt från sin familj och har en treåring som ju inte riktigt kan förstå varför pappa inte kommer hem till jul, men jag blev väldigt överraskad över de andra mammornas reaktioner: svaren handlade främst om mannen! Det blev en lång diskussionstråd om hans uppoffringar , och om vilken tjänst han gjorde landet och sina medamerikaner, och det hela slutade med att hans fru publicerade hans militäradress och bad alla skicka julkort till honom (trots att han aldrig har träffat dem).
Samtidigt som jag alltsâ upplevde att amerikanerna verkligen uppskattar sina militärer, fick jag också uppfattningen att väldigt många gillade Obamas vallöfte att inom en hyfsat snar framtid få slut på Irakkriget (vilket väl inte är särskilt märkligt för den som har en familjemedlem pâ utlandsupprag på ett så pass farligt ställe som Irak). Amerikanerna verkar alltså gilla och respektera sina militärer, men helst inte vilja att krigsmakten ska tas i bruk. Jag tror därför inte riktigt på att amerikanerna ser sin krigsmakt som en hammare - snarare som ....en råttfälla, kanske. Något som man verkligen uppskattar att man har när det behövs, men som man helt klart skulle föredra att inte alls ha användning för.
Re: Christmas cards... From my perspective, sending the spouses a Christmas card wasn't so much for the soldier as it was for the mom. The spouses "over here" benefit from attention to the spouses "over there." So by supporting a stranger, I am supporting my fellow mom. She will know if he gets a card, see. By telling us his address, she feels as if she can "do something special" for him, not unlike making a favorite dinner if he were home.
I think, too, by focusing on the spouse in Iraq in the comments, we somehow believe that we are supporting the spouse at home as well. Of course, as with a death of a family member, no one knows exactly the right thing to say. No grief is the same and I would have to imagine that having a family member be away so long replicates a death by some measure. It is a situation most of us will never experience, luckily.
Did you hear it said a lot that we support the troops but not the war? That is how I feel--I never have known a life without military presence. I think it is the humane way to think. I would not want anyone's child to come into harms way (Iraqi or otherwise) so I hate that people are killing one another. But the military has positive aspirations and I do not think people enlist solely to kill nor do I think that all military operations are evil. I wouldn't know how to feel living in a country without a military. Does Sweden rely on other countries if there were a situation? I'm afraid I am not learned on Swedish military history.
Your perspectives are so very interesting to read. Thank you.
Dear Lisa,
I am so impressed that you take the time to read them! If I had had your perspective on this before I left, I might have sent the spouse in Iraq a card, too. It seems much more logical now. But, as you noticed, my discussion was meant to be more general, and the real difference between our perceptions is that you've "never known a life without military presence"- I have never known a life with one! (Well, excepting my short time in Tucson.)
Sweden is a neutral country (we call it "alliance free in times of peace, aiming at neutrality in times of war" maybe a bad translation, but it means that we stay outside of NATO even though some of our neighbours are members). We do have our own military, but it is much less present in daily life... except for all 18 year-old males who risk being chosen for military service. Because they don't enlist; theoretically everyone has to do military service.
However, Sweden hasn't been in a war since 1814 or something along those lines (which is not all about Swedes being so honorable and peace-loving, but also has some dark stories behind it), and my prospective therefore has definitely pacifist lenses. But what I would see being questioned is your statement about the military having positive aspirations - don't you necessarily have to have a fundamental trust in whoever is commander in chief to say that? Because he will decide what those aspirations are. And if he shows bad judgement, can you be sure that those supposedly good aspirations don't turn bad? From my perspective, this is really problematic.
Anyway, I agree with you that military personnel are not all bad people (but I do think they risk giving up too much of their own responsibility for their actions, in case their good aspirations should turn bad and they must still continue their service) and that sometimes, military interventions can be good and necessary. In theory. But in practice, drawing the line in the grey zone of necessary vs harmful might be though, and again, we need to trust the people whose task it is to draw that line.
I think this is also a part of why it is so hard to be a soldier's wife. She must believe in him and his good intentions, but maybe somewhere she too questions whether what he has been sent away to do is just and good, and she fears that the dilemma might change him or destroy him? Obviously in a high-risk case like Iraq, her hands are full with worries for his physical safety, but maybe somewhere under the surface these feelings are there?
I really liked your phrase about supporting the troops but not the war - that is what I would think if I were American, and what I think and hope that Americans in general think. And at least you do!
Thanks so much for your feedback!