Barnuppfostran
Idag har Bebbo och jag varit på sagostund för "toddlers", barn kring året, på ett bibliotek här i stan. Utflykten gav anledning till ett par reflektioner kring hur föräldraskap skiljer sig mellan Sverige och USA.
Bebbo var ganska prydligt klädd för utfärden, tyckte jag. Hon hade på sig en ärvd, beige-randig WWF-tröja, mörkblå hängslebyxor som hon fått i julklapp av en av sina mostrar, och rosa halksockar som jag inte riktigt minns varifrån de kommer. Men hon stack genast ut i barngruppen som möttes på biblioteket. Alla flickorna var klädda i rött och rosa, gärna klänningar och rosetter i håret, och alla pojkarna var klädda i jeans, shorts eller andra "riktiga byxor" (alltså inte mjukisbyxor) och t-shirt eller shorta, och givetvis i "maskulina" färger som brunt, blått och grönt. De andra mammorna tvekade därför om Bebbos kön, men de flesta bestämde sig sedan för att hon nog var en pojke. Jag frågar mig om det verkligen är så viktigt att veta om man ska säga "he" eller "she" att man måste klä ungen helt för att svara på den frågan. Kan inte barn bara få vara barn när de knappt ens kan gå än? Det kommer säkert en dag när Bebbo själv vill ha rosa klänningar, men så länge hon inte bryr sig vore det väl onödigt att tvinga in henne i en tjejroll?
Efter sagostunden behövde vi lite fika. Jag hade med vatten, banan och joghurt till Bebbo, men man fick inte äta inne på biblioteket så vi fortsatte till ett café. Det är inte så strategiskt att gå på café med Bebbo, för hon vill gärna äta vad jag äter (allmänt barnovänlig mat som t ex räkor och oliver tuggar hon lyckligt i sig bara för att jag äter dem), och när jag hade pillat i henne den medhavda matsäcken blev jag förstås tvungen att ge henne en bit av den muffins jag inte hade klarat att motstå. I mina kontakter med andra svenska föräldrar vet jag att det anses dåligt att ge sina barn sötsaker (utom möjligen regelbundet en gång i veckan) och att man i Sverige skulle ha höjt på ögonbrynen över mitt ansvarslösa sätt att utfodra min ettåring med blåbärsmuffin (det är även vad jag själv i princip tycker, även om jag inte alltid är så karaktärsfast som jag skulle önska). Men medan vi satt där kom det fram flera personer och pratade med oss (mest med Bebbo, förstås!), och ingen verkade tycka att jag var det minsta usel förälder som lät henne sitta och käka blåbärsmuffins mitt i veckan. Det händer också när vi är ute någonstans att folk erbjuder Bebbo kakor, karameller eller annat sött. Jag brukar säga att jag har en frukt med åt henne (vilket jag också nästan alltid har). Men det är underligt att amerikanerna tycker att det är så normalt.
Läs även andra bloggares åsikter om barnuppfostran, könsroller, sötsaker, usa
Hej Charlotta,
Jag vill bara tala om för dig att du gör verkar vara en sund mamma med huvudet på skaft. Om du inte har läst boken DEt finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra skriven av Lisa Marklund och Lotta Snickare. Där beskrivs just att vi redan när barnen är små bestämmer oss för att flickkor och pojkar skall behandlas olika. Har du inte läst boken gör det du kommer att få många glada skratt och bekräftelser på att du ska gå din väg och inte påverkas av mammor med rosa klädda små flickor. Själv 4 barns mamma.
Vet du vad, amerikaner verkar enligt min uppfattning anse att muffins, choklad och kakor är _mat_ (och samma sak med chips och liknande). Själv ser jag det mest som underhållning, eller njutningsmedel. Jag låter dottern smaka kakor och muffins, men inte choklad eller smågodis -- framför allt för att jag så länge som möjligt vill undvika bråk och tiggande om godis! Hos dagmamman har jag ingen aning om vad de äter, men jag misstänker att det är mer sött än de skulle få på dagis i Sverige. (Vi bor i Kanada.)