Charlotta Friedner

Jag såg ett så sjukt deprimerande TV-inslag i förmiddags. Det handlade om en (svart) kvinna i Brooklyn som tyckte att det var så många småbarnsföräldrar som inte var gifta med varandra att hon ordnade ett event, "Marry your Baby Daddy Day", där hon övertygade alla affärer man köper bröllopssaker hos att sponsra ett superbröllop, där ett tiotal par ogifta föräldrar gemensamt gifte sig.

Vinkeln på reportaget var: vad bra, då fick vi det gjort, och lite mindre otukt hos (den svarta) befolkningen. Riktigt äckligt präktigt, alltså. Ändå hade jag kanske kunnat se något positivt i det, om problemet var för dessa par att få tummen ur därför att äktenskap var för dyrt eller krångligt. Då hade detta initiativ kanske kunnat framhållas som en service. Men etter värre: ingenstans motiverades det varför det var så viktigt att föräldrar ska vara gifta med varandra (inget om barnens välgång, inget om ekonomi eller administration eller lagar, inte ens några religiösa motiveringar), utan poängen var helt enkelt bara att de borde gifta sig, punkt. Det speglade också en taskig mäniskosyn där paren var för slöa för att gifta sig; att de skulle kunna ha ideologiska eller praktiska skäl till att inte ha gift sig togs heller inte upp.

Och sedan namnet: man hör ju att det är kvinnorna som förväntas ta sina pojkvänner/sambos i håret och släpa dem till altaret (eller rådhuset, jag vet faktiskt inte vilken typ av ceremoni det var). Och det känns ju som en ny och fräsh idé.... inte!