Charlotta Friedner

I amerikansk TV förkommer det väldigt mycket reklam för läkemedel mot livsstilsrelaterade sjukdomar (sic!). Det är för att väldigt många amerikaner lider av sådana. Men är det inte konstigt att alla människor som i reklaminslagen pratar om sina kolestrol- eller hjärtproblem eller sin diabetes är hyfsat unga, snygga och vältränade? När jag ser mig omkring på mitt lokala köpcentrum är genomsnittspersonen tjockare än de på TV som har dragit på sig livsstilsrelaterade sjukdomar...

Det hela har med den ohejdade kapitalismen att göra. Missförstå mig inte, jag är i princip marknadsliberal, men här har det liksom snurrat flera varv för långt. På apelsinjuicen står det tryckt att den rekommenderas av hjärtläkarnas riksförbund, eller nåt i den vägen, och jag blir så trött. Då känns ändå apelsinjuice som ett rätt oskyldigt exempel. I ett samhälle där inkomstklyftorna är djupa, och livsstilsrelaterade sjukdomar främst drabbar de mer utsatta socioekonomiska grupperna (hörde förresten idag, på TV, givetvis, att afro-amerikaner löper dubbelt så stor risk att få stroke som vita amerikaner!) är den agressiva konsumtionspropagandan en verklig styggelse. De som bäst skulle behöva ha koll på hur de lever och vad de stoppar i sig är också de samma som har minst utbildning, minst pengar att lägga på hälsosam mat (för skräpmat är billigare, förstås) och därmed löper stört risk att gå på konsumtionsmyterna som utan uppehåll basuneras ut ur reklamen.

Själv får jag dåligt samvete varje gång jag sätter mig i bilen (och det är ofta; jag räknade precis ut att jag själv - tillsammans med Bebbo - bränner nästan en hel tank bensin på två veckor, något jag aldrig ens skulle ha kommit i närheten av i Schweiz), och jag vill slita mitt hår varje gång jag ser en reklam för sockerstinna frukostflingor bygga på att flingorna i fråga skulle främja viktnedgång eller vara bra för några medicinska värden. Urk!