Oljan, ekonomin och klimatet
Jag har frågat ut folk jag känner här om hur de känner inför de pågående ekonomiska svårigheter som dominerar amerikansk nyhetsrapportering. Inte många har nämnt de stigande avbetalningar de förmodligen ändå har på sina hus, men de gör nog sitt till för att sätta gränserna för deras disponibla inkomst. Istället pratar mina vänner om priset på mat (och skyller de stigande matpriserna på alternativa bränslen, vilket är intressant, men bara en del av sanningen) och framför allt pratar de om priset på bensin.
Flera av dem har bytt bil, eller funderar på att byta bil. I en småbarnsfamilj här finns det alltid minst två bilar, och i de fall då det är hemmamamman som ska byta bil handlar det om en nyare bil i samma storleksklass (oftast minivan), men något bränslesnålare. I de fall då det är mannen som ska byta bil kan det dock handla om mer drastiska förändingar; i en del fall går han rent av från en snajdig stadsjeep eller en pickup till en liten bränslesnål enmansbil. Jag har en vän som kör en manuellt växlad Saab 9-3 (dvs samma bilstorlek som min VW Passat, men förmodligen betydligt dyrare i inköpspris) med argumentet att manuell växellåda sparar bränsle. Resten av min bekantskapskrets verkar dock inte beredda att byta till manuella växlar eller gå ned till en bil av vanlig kombistorlek.
Istället ställer de in planerade resor, undviker att äta ute, försöker få extrajobb på kvällarna (i hemmamammornas fall), avstår från att låta sina barn i lekisålder gå på lekis, sitter i allmänhet hemma mer samt försöker spara in på mat och hushållsutgifter genom att storhandla och köpa saker på extrapris. Kortsiktigt är detta givetvis rimliga lösningar på ekonomiska trångmål (fast vilken nationalekonom som helst skulle påpeka att det är dåligt för konjunkturen när hemmamarknaden drar ner på sin konsumtion), men det är ändå intressant att notera att de inte verkar beredda att ändra på sin livsstil. Bara en enda - förövrigt samma vän som kör en relativt liten och manuellt växlad bil - sätter det höga bränslepriset i något som helst positivt samband med klimatfrågan, och säger att det höga bensinpriset kan tvinga fram beteendeförändringar som är positiva på längre sikt. Resten verkar helt inställda på att sitta stilla i båten och vänta på att bränslepriset ska gå ned igen.
Denna passivitet, som i och för sig är fullt förståelig men ändå irriterande för den som liksom jag betraktar det hela delvis utifrån, gynnar republikanerna som vill ta ännu ett steg mot total miljöförstöring genom att tillåta oljeborrning i naturskyddade områden i Alaska. Detta är röstfiske - oljebolagen har redan stora områden där de får borra men som de inte har brytt sig om att utnyttja - och president Bush ägnar sig åt att vädja till kongressen att godkänna det. Men majoriteten i kongressen är demokratisk, och jag tror inte att den kommer att gå med på det.
Jag lider med mina amerikanska vänner, som - såvitt inte konjunkturen vänder så drastiskt att de plötsligt får råd att betala vad bensinen faktiskt kostar - så småningom kommer att bli tvungna att ge upp sin sitta-stilla-i-båten-policy och börja anpassa sig, och jag sörjer över de åtta bortkastade år som Bushs presidentperiod har utgjort. Clinton skrev inte bara under Romfördraget om den internationella brottmålsdomstolen, som jag skrev om häromdagen, utan även Kyotoprotokollet. Bush har vägrat att ratificera båda (och överhuvudtaget uppfört sig oresonligt och oansvarigt under sin tid vid makten). Men tänk om press hade satts på bilföretagen redan för åtta år sedan att ta fram bränslesnåla bilar, understödda av skatter som höjt bränslepriset gradvis. Skattepengarna hade sedan kunnat gå in i infrastrukturutveckling - jag kommer tillbaka till min kära kollektivtrafik! - och satsningar på alternativa energikällor. Jag påstår inte alls att Kyotoprotokollet var svaret på allt, eller ens särskilt mycket, men det skulle åtminstone ha gjort övergången mjukare för de amerikanska konsumenterna.
Det hade varit en tuff politik för Al Gore att föra, men den var nödvändig redan då, och är ännu mer nödvändig idag. Det positiva som möjligen kan komma ur fördröjningen är att väljarna tack vare den ekonomiska krisen blir mer benägna att välja rätt. Även om jag tror att redan McCain skulle sköta krisen bättre än Bush, kommer jag att lobba så gott jag kan och hålla tummarna frenetiskt för att väljarna den här gången bestämmer sig för att rösta för förändring. Vilket ju bara råkar vara Obamas valspråk.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatförändingar, bensinpriset, USA, förändring
Flera av dem har bytt bil, eller funderar på att byta bil. I en småbarnsfamilj här finns det alltid minst två bilar, och i de fall då det är hemmamamman som ska byta bil handlar det om en nyare bil i samma storleksklass (oftast minivan), men något bränslesnålare. I de fall då det är mannen som ska byta bil kan det dock handla om mer drastiska förändingar; i en del fall går han rent av från en snajdig stadsjeep eller en pickup till en liten bränslesnål enmansbil. Jag har en vän som kör en manuellt växlad Saab 9-3 (dvs samma bilstorlek som min VW Passat, men förmodligen betydligt dyrare i inköpspris) med argumentet att manuell växellåda sparar bränsle. Resten av min bekantskapskrets verkar dock inte beredda att byta till manuella växlar eller gå ned till en bil av vanlig kombistorlek.
Istället ställer de in planerade resor, undviker att äta ute, försöker få extrajobb på kvällarna (i hemmamammornas fall), avstår från att låta sina barn i lekisålder gå på lekis, sitter i allmänhet hemma mer samt försöker spara in på mat och hushållsutgifter genom att storhandla och köpa saker på extrapris. Kortsiktigt är detta givetvis rimliga lösningar på ekonomiska trångmål (fast vilken nationalekonom som helst skulle påpeka att det är dåligt för konjunkturen när hemmamarknaden drar ner på sin konsumtion), men det är ändå intressant att notera att de inte verkar beredda att ändra på sin livsstil. Bara en enda - förövrigt samma vän som kör en relativt liten och manuellt växlad bil - sätter det höga bränslepriset i något som helst positivt samband med klimatfrågan, och säger att det höga bensinpriset kan tvinga fram beteendeförändringar som är positiva på längre sikt. Resten verkar helt inställda på att sitta stilla i båten och vänta på att bränslepriset ska gå ned igen.
Denna passivitet, som i och för sig är fullt förståelig men ändå irriterande för den som liksom jag betraktar det hela delvis utifrån, gynnar republikanerna som vill ta ännu ett steg mot total miljöförstöring genom att tillåta oljeborrning i naturskyddade områden i Alaska. Detta är röstfiske - oljebolagen har redan stora områden där de får borra men som de inte har brytt sig om att utnyttja - och president Bush ägnar sig åt att vädja till kongressen att godkänna det. Men majoriteten i kongressen är demokratisk, och jag tror inte att den kommer att gå med på det.
Jag lider med mina amerikanska vänner, som - såvitt inte konjunkturen vänder så drastiskt att de plötsligt får råd att betala vad bensinen faktiskt kostar - så småningom kommer att bli tvungna att ge upp sin sitta-stilla-i-båten-policy och börja anpassa sig, och jag sörjer över de åtta bortkastade år som Bushs presidentperiod har utgjort. Clinton skrev inte bara under Romfördraget om den internationella brottmålsdomstolen, som jag skrev om häromdagen, utan även Kyotoprotokollet. Bush har vägrat att ratificera båda (och överhuvudtaget uppfört sig oresonligt och oansvarigt under sin tid vid makten). Men tänk om press hade satts på bilföretagen redan för åtta år sedan att ta fram bränslesnåla bilar, understödda av skatter som höjt bränslepriset gradvis. Skattepengarna hade sedan kunnat gå in i infrastrukturutveckling - jag kommer tillbaka till min kära kollektivtrafik! - och satsningar på alternativa energikällor. Jag påstår inte alls att Kyotoprotokollet var svaret på allt, eller ens särskilt mycket, men det skulle åtminstone ha gjort övergången mjukare för de amerikanska konsumenterna.
Det hade varit en tuff politik för Al Gore att föra, men den var nödvändig redan då, och är ännu mer nödvändig idag. Det positiva som möjligen kan komma ur fördröjningen är att väljarna tack vare den ekonomiska krisen blir mer benägna att välja rätt. Även om jag tror att redan McCain skulle sköta krisen bättre än Bush, kommer jag att lobba så gott jag kan och hålla tummarna frenetiskt för att väljarna den här gången bestämmer sig för att rösta för förändring. Vilket ju bara råkar vara Obamas valspråk.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatförändingar, bensinpriset, USA, förändring
Kommentarer
Trackback