Charlotta Friedner

Fotot tillhör NASA:s Jet Propulsion Laboratory.


Här sitter nerverna utanpå. Skälet till att jag och min familj överhuvudtaget befinner oss i denna absurda ökenstad måste nämligen upp till bevis nu. Skälet heter Phoenix Mars Mission och är en liten marslandare som i augusti förra året skickades iväg från Florida. I morgon kl 5, lokal tid, ska den landa på Mars nordpol. Om allt går bra, vill säga. Statistiken är dyster. På de senaste 30 åren har USA lyckats sätta ner 5 av 11 farkoster som skickats till Mars, så de statistiska chanserna ser inte så bra ut. Förutom att landaren alltså måste lyckas ta sig ned genom Mars atmosfär (den är tunn så det är åtminstone något lättare än den prövning den redan har genomgått när den skulle ut genom Jordens atmosfär!) är det väldigt kinkigt exakt var den ska landa. Den har nämligen tre ben, och landar den med något ben på en för stor sten så kan den välta, och då är det kört för alla mätningar den har skickats dit för att göra....

Missionens övergripande mål är att gräva i isen på Mars nordpol och förhoppningsvis hitta spår av organiskt material däri, eller åtminstone geologiska ledtrådar till Mars historia. Ombord på landaren finns en samling instrument som ska mäta olika saker, och ett av dessa instrument är ett mycket litet mikroskop som min man har byggt. Det är inte ett optiskt mikroskop som "ser" saker, istället har det en sorts känselspröt som känner av ytor. Dess uppgift är därför att känna av partiklars storlek och struktur och sedan i bildform rapportera till Jorden. Och eftersom min man har byggt mikroskopet förväntas han vara den som bäst i hela världen förstår sig på det, och hans uppgift här är följaktligen att skriva kommandon åt mikroskopet så att det vet vad det ska göra på Mars. Om inte landaren välter imorgon, alltså. Eller krashar.

Men själv är jag glad för att jag ska få vara med på festligheterna inför landingen imorgon eftermiddag (jag har väntat i flera månader på att bli bjuden på en ordntlig BBQ; det trodde jag skulle hända typ så fort man satte foten på amerikansk mark!), mingla med seriösa vetenskapstyper, nervösa ingenjörer och skeptiska journalister. Det blir livat!