Tåg
Just detta tåg är Bebbos, men det får vara med som illustration.
Här i Tucson har det en gång i världen funnits ordentliga järnvägsförbindelser. Min far, som är allmänt järnvägsintresserad, har varit här och hälsat på, och han hade minsann tagit reda på att det finns ett järnvägsmuseum i Tucson. Där kunde man se ett ånglok från 60-talet och lära sig massor om lokal järnvägshistoria. "En gång i tiden fanns det 15 spår här", berättade den pensionerade lokföraren som för dagen tjänstgjorde som guide. Numera finns det 3, varav två används för godståg. Passagerartåg går det tre i veckan i vardera riktningen - ska man till LA får man se till att vara på stationen vid midnatt (och väl framme i LA har man fem minuter på sig att byta tåg om man vill resa vidare till San Fransisco), och ska man österut, till exempel till Chicago eller New Orleans, får man hoppa på tåget kl tjugo över ett på natten.
Av förståeliga skäl är det inte så många som tar tåget - flyget går ju överallt, direkt och hela tiden, och är förmodligen ofta billigare. Men, allt eftersom bensinpriserna går upp blir det dyrare att flyga, och jag hoppas lite på att tåget ska få en knuff framåt på det sättet. På en karta på museet kunde man för övrigt se hur alla Eisenhowers Interstate-motorvägar på femtiotalet hade byggts parallellt med järnvägsnätet och konkurrerat ut tågen. En ganska sorglig översikt.
På g i Tucson är annars diskussioner om att bygga ny järnväg (!). I10, motorvägen som går till Phoenix, är ständigt överlastad och lider under ett ständigt renoveringsbehov. Sedan vi kom hit har t ex alla avfarter inne i Tucson varit stängda, så man kan bara använda motorvägen om man ska långt norrut eller långt österut. Men, på bordet ligger alltså ett förslag om att bygga en ny, snabb järnväg mellan de två städerna (vilket skulle reducera restiden till kanske en dryg timme eller ännu snabbare, jämfört med de två till två och en halv timmar man får räkna med i bil - förutsatt att man inte hamnar för mycket i bilköer, alltså). Och även om många bilister här inte är så intresserade av miljöargument för att minska sitt bilåkande så skulle ju tåget kunna bli billigare om bensinpriset går upp ännu mer. Om det dessutom är betydligt snabbare och betydligt säkrare borde ju dealen vara klar. Tycker jag, som har talat mig varm om detta sedan jag besökte järnvägsmuseet.
Men som min vän Frida, som är lite smartare än jag, påpekade: "ingen kommer ändå att ta tåget, för det är så inarbetat att alla måste köra bil. Och hur ska de ta sig runt inne i Phoenix sedan? Det finns ju ingen lokaltrafik där!" Och hon har rätt förstås. Det krävs en samlad ansträngning med att bygga järnväg och dra ut ett lokaltrafiknät över de centrala delarna av båda städerna. Och den investeringen blir det inte värt att göra innan bensinen blir betydligt dyrare än vad den är idag (ca en dollar per liter).
I Tucson har man dock börjat i liten skala. Några entusiaster kör på helgerna en musei-spårvagn på den gamla rälsen mellan statskärnan och campus (en resa på ca 5 min - vi gjorde den förstås, tillsammans med mina föräldrar), och spåren håller på att byggas ut för att gå ända till Tucsons affärskvarter ("downtown"). Men dumt känns det, för förr i tiden fanns det spår, som revs upp när alla fick råd att köpa bil, och spårvagnarna såldes. Nu finns det i alla fall långt framskridna planer på att köpa en modern spårvagn och köra den hela veckan, när spåret väl är färdigutbyggt. Och den kommer, givetvis, att passera järnvägsstationen. Detta är en fin början, tycker jag, men om man vill att investeringen ska bära sig borde man kombinera det med att göra om några av gatorna i centrum till gågator, och göra det lite svårare att parkera.