Charlotta Friedner

Jag hann aldrig skriva något om dokumentärerna om Biden och Palin som CNN sände för några veckor sedan, kom jag på. Tyvärr hann jag inte följa dem lika noga som dokumentärerna om presidentkandidaterna (det är ju tyvärr så att det som är bästa sändningstid där folk som räknas bor, dvs på östkusten, är inte bästa sändningstid i Arizona så det krockade lite med middagen, nattning av Bebbo etc) trots att de sändes två dagar i rad. Men den bild jag ändå fick fram var lite överraskande.

Sarah Palin beskrevs som något av en superkvinna; som jag har skrivit tidigare har hon ett förflutet som sporttjej och skönhetsmiss, hon har en universitetsexamen i journalistik och har gjort kometkarriär i Alaskas politiska liv, först som borgmästare och sedan som guvernör. Och så vill hon ju framstå som en vanlig “hockey mom” (Alaskas version av “soccer mom”, antar jag) som styr och ställer med sin stora familj. I dokumentären gjordes det dessutom stor sak av att hon jagar (och fällde sin första älg som 10-åring, om jag inte minns fel) och att hon är pingstvän. Helhetsintrycket blev ungefär: det här är inte en person som jag skulle vilja bli vän med, och dessutom kändes det som att något klingade falskt, att det måste finnas en lögn nånstans för att det blir för svårt att hålla ihop den levnadsteckningen med de (mycket konservativa) åsikter hon står för, och ändå framstå som en vanlig människa.

Porträttet av Joe Biden var däremot mycket mer sympatiskt än jag hade väntat mig. Stor emfas lades vid hur han hade förlorat sin fru och (flera? jag minns inte) barn i en bilolycka och sedan under flera år levt som ansvarstagande singelförälder och pendlat hem från Washington varje kväll för att kunna vara med sina barn, innan han till slut gifte om sig. Det enda egentliga ifrågasättandet av hans politiska trovärdighet kom i samband med en domarutnämningsaffär under Bush, och även där klarade sig Biden enl dokumentären mer eller mindre med ära och redlighet i behåll. De stora frågetecknen gällde istället Bidens hälsa.

Jag tycker på ett sätt det var skönt att de kunde göra en ordentlig djupdykning i Bidens liv utan att hitta så mycket att anmärka på; jag hade väntat mig att han skulle ha en del smutsigt mjöl här och var i påsen, på samma sätt som den bara marginellt äldre McCain. Men på ett annat sätt stör det mig mycket att Palin, som ju framstår som en lite overklig karaktär, granskades så hemskt mycket mer osympatiskt. Att en äldre man som Biden har kunnat sköta en politisk karriär och samtidigt ta ett stort ansvar som förälder får han massor av cred för, men att en ganska ung kvinna som Palin har hunnit föda och uppfostra fem barn medan hon gjort karriär fick inte lika mycket erkännande. Jag tror det ligger något i att Palin döms hårdare än männen. Måttstocken är byggd för att passa dem, så hon får inte ordentligt med uppskattning för sina förtjänster, och massor av stryk för t ex sin bristande utrikespolitiska erfarenhet.

Missförstå mig inte - jag har hittills inte hittat särskilt många sakfrågor där jag är överens med Palin, men jag tycker fortfarande att hon är en intressant och rolig kandidat. Och det stör mig att se henne illa behandlad. Jag respekterar verkligen McCain för att han vågade sig på ett så udda och spännande val, och jag hoppas hon håller i sig valrörelsen ut, trots de röster som särskilt de senaste dagarna har höjts för att hon ska dra sig ur.


Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, biden, palin

Det här är förmodligen en av de intressantaste möjliga perioderna för någon som jag, som är intresserad av ekonomi och politik, att bo i USA. Och jag läser förstås alla skriverier (helst i DN), och  diskuterar med alla människor jag träffar. Men - att titta på TV är så nedslående att jag helt har lagt av med att följa nyheterna där, vilket innebär att min förmåga att se det amerikanska perspektivet nedsätts. Jag brukar ju klaga på att utrikespolitik förenklas sönder så till den milda grad att det inte är någon idé för de amerikanska mediakonsumenterna att intressera sig för den. Men nu är det samma sak med ekonomin: istället för att analysera finanskrisen är det bara populistiskt dravel som förs fram. Som att bankkollapserna och oron på Wall Street vore frikopplade från resten av ekonomin, såsom väljarnas arbete, besparingar och pensioner.

Igår - precis innan jag med en ilsken suck stängde av TV:n - intervjuades (eller snarare anklagades) en kongressman som hade röstat för det första bail out-förslaget, och han sa det rätt bra: “Ja, visst skulle jag också önska att vi kunde låta det som faller falla och straffa de ansvariga - men jag skulle också vilja att vi kunde använda enhörningar i vår energiproduktion, och det är inte heller realistiskt.” Men det uttalandet hade givetvis ingen effekt på TV:ns populist-intervjuare som fortsatte dravla som om världen vore svart eller vit.

Värst av alla är Lou Dobbs på CNN. Han gäller för att vara “oberoende”, men är i själva verket en ultraliberal, värdekonservativ, extrempopulistisk surgubbe. Jag orkar inte höra ett ord till från honom!

Läs även andra bloggares åsikter om USA, finanskrisen, CNN, Lou Dobbs, enhörningar