Charlotta Friedner

I min tidning (Fokus, denna vecka och förra veckan) står det om att allt fler svenskar är barnlösa. Detta beror på - eller har i alla fall ett tydligt statistiskt samband med - att genomsnittsåldern för en förstföderska har stigit ända till 29 år. Artikel nr 1 handlar om ofrivillig barnlöshet och konstbefrukting, sk IVF. Artikel nr 2 tar ett politiskt grepp på detta och diskuterar rättviseaspekten (antal IVF-försök man får på landstingets bekostnad beror på i vilket landsting man bor) och den ekonomiska aspekten av en åldrande befolkning där många som egentligen ville ha barn inte kunde få det, samt låter ett antal politiker uttala sig om saken.

 

Jag är ju numera intresserad av allt som har med barn och barnafödande att göra så jag funderade förstås en del på detta. Vänsterpartisten journalisten hade intervjuat ansåg att barnafödande inte kunde bli en ekonomisk fråga - den som har råd kan köpa sig IVF, medan den fattige förblir barnlös. Moderaten ansåg att IVF fick anses "vara grädden på moset" och ingen rättighet. Om man, som jag och socialminister Göran Hägglund (som också kommenterade detta i artikeln), tycker att båda synpunkterna är lite extrema, landar man i att säga: det är väl bara för kvinnorna att se till att skaffa barn lite tidigare! De vet väl att de inte är überfertila hur länge som helst! Och det säger Göran Hägglund mycket riktigt, bara i lite stiligare ordalag.

 

Men när man tittar två gånger inser man att han har fel. Att skaffa barn är ett ömtåligt beslut som helst inte ska tvingas fram (men ibland händer det förstås utan att beslutet har behövt fattas alls), och framför allt: de flesta föräldrar är två om att få barn. Det är alltså inte bara en kvinna med skenande biologisk klocka - det finns också en man i bilden, som ofta kan hålla emot, vilja vänta några år, inte känner sig tillräckligt mogen än, inte är färdig med allt han vill göra innan etc. Om han inte vill skaffa barn än kan det hända att kvinnan vackert får vänta, för han har ju överläget i den här situationen. Han fortsätter nämligen vara i princip lika fruktsam trots att han blir äldre, och kan i värsta fall leta reda på en yngre kvinna att få barn med ifall tiden runnit ifrån den han hade.

 

Kvinnan, däremot, lever lite på nåder ifall han inte vill ha barn "än". Hon kan ju göra slut och leta upp nån annan, men då ska hon hitta denne andre som hon kan älska lika mycket, under tidspress, och dessutom ska den nye mannen vara beredd att fortplanta sig ögonaböj om det ska vara värt besväret. Förmodligen älskar hon dessutom den partner hon har, så så länge han inte har sagt absolut nej till att skaffa barn, bara velat skjuta på det lite grann, finns det inget skäl för henne att offra den lycka hon har med honom för att få barn. Och för den kvinna som redan närmar sig den övre gränsen för sin fertilitet när hon slår sina påsar ihop med partnern blir pressen förstås ännu värre.

 

Som jag ser det är IVF:en alltså ytterst en fråga om jämställdhet. Om vi är överens om att det är en god sak att barn blir gjorda - särskilt av ansvarstagande och barnlängtande vuxna - är det nödvändigt att låta IVF bekostas av landstingen, och det borde erbjudas alla ofrivilligt barnlösa på lika villkor. Och att det allmänna måste bära kostnaden för att vissa väntar för länge med att försöka få barn kan också motiveras: det handlar om ett slags transfereringar mellan män och kvinnor. Om det är män som hindrar kvinnorna från att skaffa barn medan de befinner sig i toppfertil ålder så är det ju också män som, genom orättvisa och ojämställda löner och arbetsmarknadsomständigheter, tjänar mest pengar, och därmed betalar mest skatt till landstingen.... och alltså kommer att få bekosta IVF:erna.

Inte alla män hindrar sina kvinnor från att skaffa barn i god tid. Men å andra sidan är det ju inte alla män som tjänar mer och betalar högre landstingsskatt än en kvinna med liknande förtjänst och skicklighet heller.

På DN-debatt idag skriver miljöministern och EU-ministern om allt bra de vill göra för Östersjön och Västerhavet. Vad glad jag blir att den frågan äntligen prioriteras! Förutom de rena miljöargumenten, så som vattenkvalitet, utfiskning etc blir jag lycklig eftersom Östersjön ligger mig nära om hjärtat. Jag tillbringade alla min barndoms somrar på en ö utanför Karlskrona i Blekinge, och lärde mig simma i en svinkall Östersjö. Men nu måste man försöka tima sin semester där till sista veckan i juli eller första veckan i augusti - för då har det hunnit bli tillräckligt varmt i vattnet för att det ska vara juste att bada, men inte tillräckligt varmt för att algblomningen ska ha kommit igång. Och om jag tycker det är jobbigt, hur jobbigt är det inte då för de stackars torskarna?

Numera har ju FN ett Råd för Mänskliga Rättigheter som huserar i Geneve. Rådet - som skapades under Kofi Annans FN-reform och körde igång förra våren - har övertagit de flesta av de mekanismer som gällde för Kommissionen för Mänskliga Rättigheter, MRK (vilket det ersatte). Tyvärr har rådet också övertagit problem.

 

Ett av de större problemen med MRK var att det var ett oerhört politiserat organ. Bland medlemmarna fanns de stater som ville arbeta med mänskliga rättigheter, och de som ville blockera arbetet. Och så fanns förstås de som hade sina egna, lite mystiska agendor, vilka sammanföll än med den ena, än med den andra falangen. Den våren jag praktiserade i FN var MRK mer politiserat än någonsin, och så lades den också ned strax efteråt. Det var statssponsrande "NGO:er" som bredde ut sig över hur bra det var i respektive diktatur när de hade ordet, och som gav sin stat stående ovationer när den uttalat sig. Det var verbal pajkastning i form av förolämpningar och käftslängande, och en medlem ur den kubanska delegationen hotade en medlem ur den amerikanska. Värsta bråkmakarna var "the Non-Aligned Movement" med Kuba i spetsen.

 

Denna grupp länder var helt enkelt ute efter att förstöra förhandlingarna, blockera resolutioner och ge det hela en "öga för öga och tand för tand"-karaktär. Och det var för att bryta det politiserade samtalsklimatet, ineffektiviteten och trovärdighetsproblemen (t ex kunde ett land med grava MR-problem bli inte bara medlem utan även ordförande för MRK) som kommissionen ersattes av ett råd.

 

Min ringa åsikt är att skälet till den diplomatiska "Kubakris" som pågår sedan Carl Bildts tal för rådet för ett par veckor sedan är att Kuba strävar efter att politisera rådet. En stat som Kuba borde inte kunna bli invald i rådet, men mekanismerna för att välja stater har sina brister och flera av de värre syndarna har slunkit igenom (se medlemmarna här). Detta gör att trovärdighetsproblemet redan är serverat. Bråkmakarna behöver bara fortsätta med att röra upp klimatet. Och Sverige har en tradition av att sticka ut hakan under högnivådelen av MR-förhandlingarna och peka ut de stater som har grava problem. Detta vet Kuba, och hade säkert förberett ett antal förolämpningar att svara med, allt för att få igång pajkastningen. Om sedan Kubas påståenden var sanna, helt eller delvis, eller totalt tagna ur luften, var mindre relevant, eftersom hela avsikten var att försöka kvadda samtalen så effektivt som möjligt. 

Det är i alla fall min analys av saken.