Plötsligt förstod jag!
Det där med USA:s falska självbild, alltså. Jag har varit ute efter det länge (t ex här), men inte riktigt lyckats sätta fingret på det. Men idag när jag pluggade till veckans seminarium i MR & Demokrati läste jag i David Beethams Democracy and Human Rights en mening som öppnade mina ögon. I ett avsnitt om FN-systemets fel och brister skriver han: “The impartiality of the UN is compromised by acting as a fig-leaf for particular US interests.” Och ja, det är ju något USA ofta anklagas för, att dölja specialintressen bakom en altruistisk fasad. Men det jag insåg idag var att själva problemet ligger i att amerikanerna tror att det är meningen att det ska vara så.
Denna oerhört chockerande insikt förklarar på ett bräde massor av klurigheter som jag har brottats med! Smaka på det, bara: USA är vana vid att vara “världens största demokrati” (även om vissa nu börjar parafrasera uttrycket för Indien, vilket äger viss riktighet om man räknar i folkmängd). President Obama hänvisade ofta under valkampanjen till att USA skulle återta sin ledarroll. Och det han menar är inte vad som i den statsvetenskapliga anglo-saxiska klubben för inbördes beundran omnämns som “USA:s hegemoni” (avser USA:s roll som världspolis och enda supermakt efter slutet på Kalla Kriget) - nej, nej. Han menar USA:s moraliska roll som världsledare.
Mängder av amerikaner, som genom hela sin skoltid har matats med USA:s moraliska (och i viss kretsar: gudagivna) försprång, har inte förstått att USA inte är det bästa stället på jorden (längre?). Det är varken moraliskt ansvarstagande i internationella sammanhang eller så där jättesnällt mot sina egna medborgare. Men genomsnittsamerikanen har ännu inte insett detta, för att de inte har något att jämföra med. Och därför tycker de att det är helt i sin ordning att USA handskas med FN som ett redskap för sina egna syften. För USA har ju moralisk överhöghet, och det som är rätt enligt USA är följaktligen objektivt rätt och syftar till en bättre värld. Så därför är det helt OK att USA tar FN i upptuktelse när organisationen trilskas, t ex genom att hålla inne med medlemsavgiften och skicka dit Mr No-no John Bolton som FN-ambassadör. Samt använder FN för att försvara sina kompisar, t ex Israel.
Detta förklarar också hela grejen med Community of Democracies - enligt samma, amerikanska, logik behövs det ett nytt forum där folk respekterar det amerikanska moraliska försprånget om FN bara trilskas och sätter sig på tvären. Och den här utvecklingen är verkligen inget man kan lasta bara Bush-administrationen för, snarare har Bush-administrationens allmänna misslyckanden hjälpt de “vanliga amerikaner” jag träffat att komma de här omständigheterna på spåren. De har upptäckt att folk i andra delar av världen inte nödvändigtvis gillar dem, och inte heller nödvändigvis delar deras syn på USA som garant för att världen rör sig åt rätt håll. Och då tycker jag lite synd om dem, för det är ju i grunden inte den enskilde amerikanske medborgarens fel att det har blivit så här. Precis som alla andra vill amerikanerna helst leva lyckliga och gärna ha goda relationer till alla andra, om det går.
Richard Holbrooke, som alltså var rådgivare åt Madeleine Albright under Clinton-administrationen, skriver i höstnumret av Foreign Affairs 2008: “The UN is, to be sure, a flawed institution. But it plays an important role in US foreign policy, and if correctly used, it can advance US national interests and play a more effective role in peacekeeping in such difficult areas as Sudan. Yet it can only be as strong as its largest contributor (which is also a founding member), the United States, wants it to be.” (Min kursivering.) Det är intressant att notera att Holbrooke, som alltså hänger i maktens allra högsta cirklar i det demokratiska lägret, och som är specialiserad på utrikespolitik, på detta sätt sammanblandar USA:s intressen och “det allmänna bästa”, här illustrerat med fredsbevarande insatser i Sudan. Det är inte så konstigt att genomsnittsamerikanen inte kan hålla reda på skillnaden då. Inte att jag inte såg vari skevheten låg medan jag fortfarande var kvar på amerikanskt territorium heller.
Läs även andra bloggares åsikter om USA, självbild, Holbrooke, moral
Denna oerhört chockerande insikt förklarar på ett bräde massor av klurigheter som jag har brottats med! Smaka på det, bara: USA är vana vid att vara “världens största demokrati” (även om vissa nu börjar parafrasera uttrycket för Indien, vilket äger viss riktighet om man räknar i folkmängd). President Obama hänvisade ofta under valkampanjen till att USA skulle återta sin ledarroll. Och det han menar är inte vad som i den statsvetenskapliga anglo-saxiska klubben för inbördes beundran omnämns som “USA:s hegemoni” (avser USA:s roll som världspolis och enda supermakt efter slutet på Kalla Kriget) - nej, nej. Han menar USA:s moraliska roll som världsledare.
Mängder av amerikaner, som genom hela sin skoltid har matats med USA:s moraliska (och i viss kretsar: gudagivna) försprång, har inte förstått att USA inte är det bästa stället på jorden (längre?). Det är varken moraliskt ansvarstagande i internationella sammanhang eller så där jättesnällt mot sina egna medborgare. Men genomsnittsamerikanen har ännu inte insett detta, för att de inte har något att jämföra med. Och därför tycker de att det är helt i sin ordning att USA handskas med FN som ett redskap för sina egna syften. För USA har ju moralisk överhöghet, och det som är rätt enligt USA är följaktligen objektivt rätt och syftar till en bättre värld. Så därför är det helt OK att USA tar FN i upptuktelse när organisationen trilskas, t ex genom att hålla inne med medlemsavgiften och skicka dit Mr No-no John Bolton som FN-ambassadör. Samt använder FN för att försvara sina kompisar, t ex Israel.
Detta förklarar också hela grejen med Community of Democracies - enligt samma, amerikanska, logik behövs det ett nytt forum där folk respekterar det amerikanska moraliska försprånget om FN bara trilskas och sätter sig på tvären. Och den här utvecklingen är verkligen inget man kan lasta bara Bush-administrationen för, snarare har Bush-administrationens allmänna misslyckanden hjälpt de “vanliga amerikaner” jag träffat att komma de här omständigheterna på spåren. De har upptäckt att folk i andra delar av världen inte nödvändigtvis gillar dem, och inte heller nödvändigvis delar deras syn på USA som garant för att världen rör sig åt rätt håll. Och då tycker jag lite synd om dem, för det är ju i grunden inte den enskilde amerikanske medborgarens fel att det har blivit så här. Precis som alla andra vill amerikanerna helst leva lyckliga och gärna ha goda relationer till alla andra, om det går.
Richard Holbrooke, som alltså var rådgivare åt Madeleine Albright under Clinton-administrationen, skriver i höstnumret av Foreign Affairs 2008: “The UN is, to be sure, a flawed institution. But it plays an important role in US foreign policy, and if correctly used, it can advance US national interests and play a more effective role in peacekeeping in such difficult areas as Sudan. Yet it can only be as strong as its largest contributor (which is also a founding member), the United States, wants it to be.” (Min kursivering.) Det är intressant att notera att Holbrooke, som alltså hänger i maktens allra högsta cirklar i det demokratiska lägret, och som är specialiserad på utrikespolitik, på detta sätt sammanblandar USA:s intressen och “det allmänna bästa”, här illustrerat med fredsbevarande insatser i Sudan. Det är inte så konstigt att genomsnittsamerikanen inte kan hålla reda på skillnaden då. Inte att jag inte såg vari skevheten låg medan jag fortfarande var kvar på amerikanskt territorium heller.
Läs även andra bloggares åsikter om USA, självbild, Holbrooke, moral
Kommentarer
Postat av: jimmy
kan va lösningen.
Trackback