Spelteori
I en spelmatris ser problemet ut så här:
För varje förälder är det bra om barnen tryggt kan promenera till skolan och slipper risken för trafikolyckor, samt slipper bli förgiftade av avgaser. Å andra sidan är det ännu bättre om just man själv kan ta bilen när man behöver (ur DN:s artikel: "alla vill ha en säker, helst bilfri miljö - som de kan titta ut på genom det egna bilfönstret..."). Det näst sämsta är om alla tar bilen (för inga barn får motion utan att riskera hälsan), och det allra sämsta är om alla utom jag själv skjutsar sina barn, för då utsätts ju min unge för alla problem och risker, som jag inte själv bidrar till att skapa.
Alltså:
1 - jag men ingen annan kör
2 - ingen kör
3 - alla kör
4 - alla utom jag kör
Eftersom alla föräldrar resonerar likadant blir matrisen helt symmetrisk. Den läses som nedan.
Sett från förälder 1:s perspektiv: om den andra (de andra) inte kör är det bättre för mig att köra än att inte göra det (1 är bättre än 2). Om den andra kör, är det också bättre för mig att köra än att inte göra det (3 är bättre än 4). Den andra föräldern (de andra föräldrarna) resonerar på exakt samma sätt, och vi befinner oss i den mest kända av alla spelmodeller, nämligen fångarnas dilemma, där vi kommer att hamna i nedre högra rutan (alla kör), trots att allmänintresset talar för att vi borde befinna oss i den övre vänstra (ingen kör).
Ett stort forskningsfält inom statsvetenskapen går ut på just att hitta lösningar på den här typen av intressekonflikter (som gärna utspelar sig mellan stater eller grupper). Och en vanlig slutsats är att försöka ändra spelreglerna. I vårt exempel ställde skolan dit en polis för att hindra bilisterna (dock ta bort möjligheten "köra" ur spelmatrisen) - men det funkar inte så bra, för föräldrarna lyder inte. Trafikpolisen själv säger att det bästa är om föräldrarna börjar diskutera med varandra och själva kommer fram till det smarta i att ingen kör - vilket också är det traditionella sättet att ta sig ur en Fångarnas Dilemma-matris. När spelarna får utbyta information och bygga upp ett förtroende för varandra, inser de att de kommer till ett bättre resultat genom att samarbeta.
Lika hushållsarbete, åtminstone på helgerna
För egen del grubblar jag ju fortfarande på ett system för hur jag och min man ska kunna förena ett jämställt hushåll med blotta faktum att den ena av oss (han) arbetar långa dagar utanför huset, och den andra av oss (jag) tillbringar dagarna hemma med en bebis. Jag tror att min preliminära slutsats är att jag accepterar att göra det mesta grovjobbet under veckorna (åtminstone tills bebisen börjar krypa för då lär jag väl bli rejält kringskuren i min handlingsfrihet), mot att vi tillämpar en strikt likadelning på helgerna.
Sålunda har jag den här veckan, förutom att ta hand om bebisen, lagat mat nästan varje dag, handlat (men han handlade en gång, eftersom han behövde bilen och jag inte kan handla med bebis utan bil), städat (men han har städat i köket) och tvättat (men han vek sin egen tvätt medan jag gjorde min, bebisens och allt gemensamt). Men nu under helgen har jag lagat mat två gånger, medan han har matat bebisen nästan vaje gång, diskat och plockat undan i köket flest gånger samt lämnat gamla kartonger och papper vid sopsorteringen.
Jag tror det funkar. Ingen av oss känner sig blåst på ledig tid, i alla fall inte så här långt.
Hjälp med allt utom tvätten
Jag kom att tänka på ett samtal jag hade för något år sedan, på ett släktkalas hos min makes familj. Tillsammans med flickvännen till en av hans kusiner satt jag och tittade på när grabbarna spelade fotboll (ingen av oss bangar på att spela med, i normala fall, men Virginie hade ont i en fot och hoppade på kryckor, och jag var i början av graviditeten och kände mig allmänt fysiskt olustig). Vi pratade om att Virignie och Laurent hade bestämt sig för att flytta ihop. Laurent var vid detta tillfälle 24 år (men hade, med untantag av lumpen, aldrig bott hemifrån), men Viriginie var bara 17, och hennes föräldrar var inte så nöjda med planen. Hon gick fortfarande som lärling på ett apotek och hade ett år kvar till sin examen, och när föräldrarna insåg att hon inte skulle ändra sig med mindre än rent tvång bestämde de sig för att låta henne göra som hon ville och låta henne flytta ihop med Laurent. De (hennes mamma, antog jag) åtog sig dock att sköta tvätt och strykning åt de unga tu tills hon hade klarat sin examen, för att hon skulle få tid att plugga ordentligt.
Allt detta berättade Virginie för mig, och tillade att Laurent i sin iver att flytta ihop med henne hade lovat att "hjälpa till med allt hushållsarbete så mycket hon ville, utom tvätten för det stod han inte ut med".
Que?
Om en vuxen man, elektriker med egen firma, flyttar ihop med en tjej som fortfarande går på motsvarande gymnasiet, kan han väl inte vänta sig att hon ska göra allt hushållsarbete åt honom? Och åta sig att "hjälpa till" med de minst tråkiga bitarna, för att vara snäll, inte för att det är hans hushåll lika mycket som hennes? Och att inte bara hon (som ju ändå var rätt ung och inte hade så mycket erfarenhet), utan även uppenbarligen hennes föräldrar, som ju bestämde sig för att hjälpa henne med tvätten, accepterar denna sakernas ordning som något självklart?
Jag hoppade högt och försökte så tydligt jag kunde (men utan att baktala Laurent) påpeka för henne att det blir deras gemensamma hushåll, som de alltså hade gemensamt ansvar för, och att det enda godtagbara skälet till att hon skulle arbeta mer med det än han vore ifall hon arbetade (på sitt apotek och med studierna) drastiskt mindre än han (med sin elfirma). Och att om det nu verkligen var så att han inte stod ut med tvätt skulle hon se till att han diskade ordentligt i utbyte mot att hon tog hans del av tvätten.
Inte en meganyanserad bild jag gav henne, jag vet. Det jag ville åt var mest att hon skulle ifrågasättta mönstret som rådde i hans familj (det vet jag, för dem känner jag), och säkert även i hennes egen. För hon är en smart tjej, och mogen för sin ålder, så om hon bara började fundera på det är jag säker på att hon kom fram till en hygglig slutsats. Måste följa upp detta nästa gång jag träffar henne.
Jämställdhet
Igår såg min man och jag ett program om jämställdhet i familjen på schweizisk TV. Debatten och argumenten är i stort sett de samma som i Sverige, men intresset för dem är mera nyvaknat här. Vi lärde oss t ex att kvinnor arbetar mer hemma och sover mindre ju fler barn det blir i familjen, medan män arbetar mer utanför hemmet och sover mer ju fler barn det blir. Detta därför att kvinnan inte hinner sova eftersom hon måste ta hand om barnen, medan mannen sover mer för att han är trött efter att ha arbetat lägre utanför hemmet... De visade också en (manlig) sociolog som gav debila råd av typen: det finns ju tråkigare och roligare hushållssysslor, uppmuntra mannen att ta en större del av de roliga! (Vilket ju inte bara är klyshigt och ojämställt - mannen får göra det kreativa och det som man får positiv bekräftelse ifrån, som att laga mat, medan kvinnan får fortsätta med tråkiga tråkiga tvätten - utan förutsätter även att mannen är nåt slags barnunge som inte kan göra saker av nödvändighet utan bara ifall han tycker att de är roliga.)
I vårt fall stämmer både undersökningar och klyshor rätt väl, men vi har ju gått från två heltidsarbetande, jämställda individer till en heltidsarbetande man, ett barn och en hemmafru, så det är väl inte så konstigt att vi faller in i mönstret. Eftersom min man är i sluttampen av sin doktorsavhandling är det heller inte så underligt att han jobbar längre dagar nu än tidigare. I vilket fall tog han åt sig så pass att han direkt efter programmets slut gick och städade upp i köket, och i morse innan han gick till jobbet hade han hunnit plocka ur diskmaskinen, byta blöja på bebisen och gå ut med soporna innan jag ens hade vaknat.... (Ungefär som att jag alltid börjar städa som en galning ifall jag råkar se How Clean is your Home!)
Det som jag däremot tycker att det läggs för lite vikt vid här är en ojämställd familjs inverkan på barnen. Min man har, som sagt, vuxit upp i en familj där pappan inte gjort ett jota i hushållet. Alla tendenser till att tro att det skulle kunna fungera på det viset hos oss har jag sedan gjort mitt bästa för att ta ur honom, uppmuntrad av min far som också växte upp med en hemmamor men som tack vare min mors förnämliga fasthet utvecklades till en mycket god och jämställd husfar. Det intressanta är istället min svägerska, som är sambo med en äldre kille, som hade bott själv i många år innan de flyttade ihop. Han är alltså bevisat fullt kapabel att ta hand om sig själv, men trots det verkar min svägerska ha tagit på sig att sköta all matlagning, tvätt, städning och alla matinköp. Varför? Därför att hon (som typ aldrig gjorde ett handtag så länge hon bodde hemma) har lärt sig hemifrån att det är så det ska se ut i ett fungerande hushåll. Och detta trots att både hon och hennes sambo arbetar utanför hemmet.
Boktips - Iran
På gymnasiet hade jag flera persiska kompisar, vars familjer hade kommit till Sverige från Iran i början på 80-talet, när mina kompisar var små. Jag vet inte nu om de bara ingick i det allmänna brain-drain som drabbade Iran under den perioden eller om de flydde Iran av mera specifika orsaker. I alla fall, förutom en tjej från Libanon som jag var kompis med på mellanstadiet (som lärde mig det arabiska alfabetet, vilket jag tyvärr har glömt sedan dess) var dessa perser mina enda utomeuropeiska vänner, och dessutom de enda flyktingar jag kände.
Därför har jag länge varit intresserad av Iran - och nu är det ju dessutom ett land på vilket det vilar ett stort utrikespolitiskt fokus. I pockethyllan i bokhandeln i Sverige råkade jag få syn på Shirin Ebadis Mitt Iran, och jag kan bara rekommendera den! Ebadi fick Nobels fredspris 2003. Hon är advokat och känd för att ta sig an politiskt känsliga fall som oftast har med kvinnors och barns rättigheter att göra. I Mitt Iran berättar hon enkelt och så öppet det går med hänsyn till den iranska censuren om hur hon i sin ungdom stod på barrikaderna i revolutionen när shahen avsattes 1979 och sedan, liksom så många andra, fick se sig blåst när de religiösa fundamentalisterna satte rättssystemet ur spel till förmån för den hårdaste möjliga tolkningen av sharia. Ebadi själv var domare, men blev degraderad till kontorsbiträde för att det inte passade de nya makthavarna att en kvinna hade ett så framstående ämbete som domare.
Ebadi ger en bra och lättfattlig historik, samtidigt som boken är personlig och händelserik och därför spännande. Den genomsyras också av en viss optimism; dels Ebadis egen optimism över att hennes ansträngningar uppmärksammas och hon får Nobelpriset, men också över hur den hårda islamistiska regimen steg för steg målar in sig i ett hörn - efter kriget med Irak behövs kvinnorna, så de blir tvugna att tillåtas arbeta igen; genom införandet av hårda sedlighetsregler på universiteten försvinner argumentet för konservativa fäder mot att låta döttrarna studera, vilket i sin tur leder på att kvinnorna blir starkare och mer medvetna om sina rättigheter, etc. Ett extra plus är att Ebadi själv är övertygad muslim och framhåller att genom shiamuslimernas tolkningssystem kan islam mycket väl gå ihop med rättvisa och demokrati - det handlar bara om vem som ges tolkningsföreträde. Bra bok!
En annan rysligt bra bok om Iran inifrån, för den som får blodad tand, är Reading Lolita in Teheran av Azar Nafisi. Även den är självbiografisk, och beskriver hur en universitetslärare i Teheran efter revolutionen lite i taget förbjuds att utöva sitt ämbete, och hur hon då samlar en grupp av sina bästa studenter och undervisar dem i smyg i klassisk västerländsk litteratur hemma hos sig. Fler såna böcker!
Sambeskattning
Min förståelse för folk som gör karriär som hemmafruar har ökat ytterligare sedan min man och jag fick resultatet av vår (gemensamma) deklaration. I Sverige är det ju individen som är basenheten i samhället men här är det familjen, vilket bland annat innebär att gifta par deklarerar tillsammans.
Sedan styrs ju allt här på kantonal nivå, vilket krånglar till saker och ting lite extra. Exempelvis arbetade jag ju i Geneve förra året. Eftersom jag var utlänning med korttidsuppehållstillstånd drogs min skatt direkt från lönen till Geneves kanton (vilket för mig känns som det normala sättet). Men schweizarna betalar in sin skatt själva, utifrån en uppskattning av hur mycket de kommer att tjäna under året. Eftersom jag bor i Neuchâtel ska jag nu när jag har långtidsuppehållstillstånd betala skatten i efterhand i Neuchâtel istället - och alltså få tillbaka de pengar som min arbetsgivare betalat till Geneves kanton för min räkning, och betala in dem till Neuchâtels kanton istället. Suck.
Dessutom räknas alltså min mans och mina inkomster ihop, och vår gemensamma inkomst blir så pass mycket högre än vad hans beräknade inkomst ensam var att vi får en högre skattesats. Nu jobbade jag ju bara drygt 4 månader, men det var på heltid och ganska bra betalt. Anta att jag istället jobbar hela året, 50% och lite lägre betalt (helt rimliga antaganden för kvinnor med små barn här); då tjänar jag ju ungefär lika mycket som jag gjorde förra året. Lägg därtill på en halvtidsavgift för någon form av barnomsorg så att vår dotter får vara på dagis eller hos en dagmamma medan jag arbetar - och då skulle vi som familj förmodligen gå back på att jag jobbar!
Draget till min vanliga diskussion om Esping-Andersen så tyder sambeskattningsidiotin på att Schweiz inte alls är ett liberalt välfärdssystem som Esping-Andersen påstår - det är i konservativa välfärdssystem som familjen är grundenheten och ojämställdheten i familjen därför slår ut i full blom. För det är ju aldrig någonsin så att systemet leder till att männen överger sina jobb och karriärer för att bli hemmamän! Nej, det är kvinnan som kommer i totalt underläge gentemot sin man när de ekonomiska argumenten talar för att bara en ska jobba. Fy!