Charlotta Friedner

Jag läste något om att en bebis föräldrar har olika inflytande på bebisen - mamman står för lugn och trygghet, och pappan är barnets öppning mot omvärlden och stimulerar det att utvecklas eller något ditåt. Jag avfärdade detta som fransk bullshit istället för att lägga det så värst noga på minnet  - jag är rätt kritisk mot alla mina franska böcker om barn och graviditet och strör många nypor salt över vad jag läser, och så är jag ganska snabb med att avfärda grejer jag inte gillar som fransk bullshit.

Men, i vår familj i alla fall, verkar detta faktiskt stämma! Nu när vår dotter är sex veckor gammal är det mycket lättare för mig (som är hemma hela dagarna med henne) att lugna henne, få henne att sluta gråta och slappna av. I gengäld ler hon mer mot sin pappa, sprattlar exalterat när han busar med henne och gör gurglande försök att kommunicera med honom.

Jag är avis förstås; nånstans i mitt primitiva hjärta vill jag att hon ska gilla mig mest... men å andra sidan blir min man förstås frustrerad när hon är olycklig och han inte klarar av att lugna henne. Jag undrar om detta är beviset på att särartsfeministerna trots allt har lite rätt, eller om det beror på att jag tillbringar mer tid med bebisen att det har blivit så här.

En välmenande kompis skickade mig boken Uppdrag: mamma från Sverige. Den är skriven av Emma Hamberg, Martina Haag, Linda Skugge mfl Stockholmsboende "30-somethings" som alla verkar arbeta inom media. På kortet min vän skrev stod det något om att det kan vara skönt att läsa om folk som vågar erkänna att livet som nybliven mamma inte alltid är rosenrött, och jag måste erkänna att jag blev lite förolämpad, trots den vänliga tanken.

Om jag skriver i mina mail att allt är bra, beror det mest på tidsbrist. Det är nämligen så att allt övergripande är bra, och om jag bara hade lite mer tid skulle jag kunna vara lite mer nyanserad. Igår t ex var min dotter en hysterisk skrikhals som bara ville ammas, men som somnade så fort jag lade henne till bröstet istället för att äta och sedan vaknade direkt och ville ammas igen - sånt blir ganska jobbigt i längen. Men i gengäld har hon idag varit mycket lätthanterlig, solig, leende och kul att ha att göra med, och nu har hon dessutom sovit ett långt lunchpass så att jag har hunnit både laga mat och äta den.

Boken är underhållande (det tog inte många amningsstunder att ta sig igenom den...) men jag kan inte säga att jag känner igen mig så värst. Sådär jobbigt är inte mitt liv! För det första är jag inte över trettio och småbitter (ursäkta, men så känns det när man läser boken). Inte heller dignar jag under en medie-Stockholmsk superprestationsångest som de flesta av författarna verkar göra. Min egen privata prestationsångest är alldeles tillräcklig för mig.

Sist men inte minst: Sverige är mera föräldravänligt än Schweiz. Dock inte mer barnvänligt. Det är viktigt att göra den skillnaden. Här får mammorna offra stor del av sitt oberoende för att ta hand om sina barn - men barnen blir väl omhändertagna. I Sverige är livet som förälder enklare och förutsätter inte lika många uppoffringar, men å andra sidan måste man vara ordentligt genomtänkt och medveten för att organisera livet så att det funkar för barnet. (Nu vill jag på inget sätt antyda att författarna till Uppdrag: mamma skulle vara dåliga föräldrar; jag bara reflekterar över den typ av problem de beskriver.) Här är samhället upplagt på ett för barnen rätt bra sätt - det stora problemet är att mammorna tar hela smällen av det. Eller som min mamma uttryckte det när hon hälsade på här förra veckan: "Någon måste betala priset för livet vi lever. I Sverige betalar barnen genom att bli institutionsuppfostrade. I Schweiz betalar kvinnorna, som blir reducerade till ett liv som enbart mödrar och inget mer." Målet, dit vi alla strävar, måste alltså bli att försöka dela denna kostnad mellan föräldrarna, och låta barnen betala så lite som möjligt. I Sverige har vi kommit en bit på väg med delningen, men barnen sitter fortfarande i kläm. I Schweiz har delningen knappt börjat, och mammorna bär nästan hela kostnaden.

Nu, lagom till kvinnodagen, har jag drabbats av ett kvinnodilemma. Eller, ett kvinnodilemma som redan hägrade i kulissen har fått lite mer aktualitet och börjat kasta sin långa skugga oroväckande nära mig och mitt spirande lilla familjeliv.

Det är så att min man - som för inte så länge sedan bara var min pojkvän, och inte far till mitt barn heller, vilket gjorde saker enklare, men det var också svårare att motivera de val jag gjorde för hans skull då (t ex att flytta hit istället för att stanna i Sverige och söka jobb eller resa ut i världen) - är fysiker. Han doktorerar på ett rymdforskningsprojekt i samarbete med NASA, och ska bli klar med det nån gång i år; det är lite oklart när. Under projektets gång har han rest till USA då och då för att labba lite med sina NASA-kollegor. Det har inte stört mig nämnvärt, särskilt som jag fick följa med en gång och titta på LA... men nu börjar mer och mer envisa rykten cirkulera om att han ska arbeta i USA efter avslutad avhandling. Och igår visade det sig att hans handledares plan är att han ska till USA redan i oktober, och så stanna kvar där och arbeta med kollegorna under vintern och våren, och sedan vara med ute i öknen när rymdraketen väl ska skickas iväg nästa sommar. Dessutom viskas det om intressanta jobbtillfällen för honom i LA när rymdraketen väl har kommit iväg. Det är alltså möjligt att vi talar om perspektiv på flera år.

Väl så. Men jag då? Förutom att vi älskar varandra och vill vara tillsammans (det är ju liksom därför vi har gift oss och skaffat barn) är vi en familj numera och fungerar som sådan som en samlad administrativ enhet; vår bebis och jag antas följaktligen följa med honom. Att han skulle ut i amerikanska öknen nästa sommar visste vi redan, men jag hade förhållit mig till detta på olika sätt, och tagit in i beräkningen att det var under en begränsad tid och inte förrän om ett och ett halvt år. Bland mina diverse planer fanns doktorandstudier i Geneve (heltidsstudier i ett år och sedan frihet att sitta var som helst och forska, t ex i USA), arbete i Geneve (min man vill gärna vara hemma med vår dotter när hans avhandling är klar och detta var jag givetvis glad för eftersom det ingalunda är självklart här), eller flytt till Sverige. Men om vi snackar om USA redan i oktober faller dessa planer och jag blir dömd till att vara hemmafru - dels för att vår dotter fortfarande kommer att vara så liten att vi inte kommer att vilja lämna bort henne, men främst för att jag inte alls är säker på att jag kommer att kunna få arbetstillstånd, för att inte tala om att hitta ett arbete som passar mig i LA... och så har vi den ekonomiska sidan - kommer min man att bli så pass välbetald att han kan försörja oss om jag inte arbetar?

Visserligen är jag övertygad jämställdhetsivrare, men jag tror ändå inte att jag kan sätta stopp för värsta möjligheten för min man bara för en princips skull. Dessutom är han inte alls karriärist, utan såna här saker faller över honom. Han var för slö för att söka jobb, men blev antagen till doktorandutbildningen därför att han var en duktig fysikstudent. Och nu är han en duktig fysikdoktorand och därför händer sånt här honom utan att han alls har kämpat för att uppnå det.

Jag vill i och för sig ha flera barn, men kanske inte direkt, och framför allt vill jag arbeta! Min examen är lika prestigefylld som min mans, men jag får inte göra något av den. Nu har jag arbetat som sekreterare i ett halvår för att skapa kontakter i Geneve, vilket lyckades bra och dessutom var trevligt. Men jag kan inte utnyttja kontakterna direkt eftersom jag har fött barn och medan jag tror att dessa kontakter kan underhållas ett par månader, tror jag också att de är bortkastade om jag drar till USA som hemmafru på obestämd tid. Och andra tänkbara karriärer måste också påbörjas i en viss ålder, sedan är det för sent.

Man får lite ändrade perspektiv av att föda barn, som sagt. Idag på morgonen har jag och min dotter varit på "bära bebis i sjal-kurs" (det var mest jag som bar; min dotter var med som övningsobjekt.... fast hon verkade gilla att bli buren i sjal). Vi fick lära oss att bära bebisen på magen och bröstkorgen - det klassiska sättet om man t ex ser till Afrika (och det är i Senegal som jag har sett barn bäras i sjalar mest) är att bära dem på ryggen, men här är vi så ängsliga för vad som händer bakom våra ryggar att vi inte flyttar över barnen dit förrän vi fått in vanan och de kan hålla huvudena ordentligt och börja kännas tunga att kånka omkring på fram.

Att bära bebis i sjal var riktigt bekvämt och mysigt, lättare än att t ex bära bebisen i bilstolen och så sitter den säkert medan man har händerna fria. I Senegal hade kvinnorna ett barn i en sjal på ryggen medan de balanserade en vattenhink på huvudet, och de hade inga balansproblem. Riktigt den nivån räknar jag inte med att uppnå - som stel svensk räknar jag inte med att kunna bära som de, för jag kommer aldrig i hela livet att komma i närheten av att kunna dansa som de, och det känns som att de två sakerna hör ihop. De verkar vara mer naturligt balanserade på något sätt... eller så har de utvecklats till mindre stela varelser just eftersom de har suttit ihopkrupna på sina mödrars ryggar istället för att dras ut i en vagn? Men det är väl lite långsökt.

Men, även om jag aldrig kommer att förvandlas till en elegant senegalesiska tror jag att jag kommer att ha nytta av att kunna bära min bebis i en sjal; det är så sjukt mycket trappor här att det känns bra mycket enklare än att dra en barnvagn. Och jag har ju burit henne på framsidan av min kropp i nio månader - det här ger hennes far möjligheten att också bära henne. Vi ska få låna en Babybjörn-sele av en kompis och prova det med, men barnmorskorna avråder från dem för i alla fall så här små barn för att det inte stödjer upp ryggen ordentligt och för att bebisens ben hänger rakt ned, när det naturliga för den är att dra upp benen som den kan göra i en sjal. I Afrika har de koll. I Schweiz är vi amatörer. Sverige ligger lite bättre till än Schweiz, men jag tror ändå att Afrika är bra mycket bättre på såna här saker.