Charlotta Friedner

Det verkar som om McCain har kommit ut med sitt val av vicepresidentkandidat nu: Sarah Palin, guvernör i Alaska. Jag kan inte påstå att jag vet så mycket om henne (men det går förstås bra att läsa på här) men så vitt jag förstår har han gjort ett bra val, bättre än Obama. Jag föreslog ju för länge sedan att han borde välja en kvinna (här är det inlägget) för att flirta med missnöjda Clinton-supportrar, och hon verkar också vara på den konservativa sidan av McCain, vilket säkert uppskattas av de grupper som tycker att McCain själv är för liberal. Förutom att hon är pro-life och emot gayäktenskap är hennes profilfrågor miljön, klimatförändringarna och "ren politik", dvs slut på resursslöseriet, hederliga kampanjer, och självförsörjande för Alaska. Allt detta platsar mycket snyggt i McCain-lägret.

Dessutom verkar hon vara något av en super woman - och det måste man antagligen vara för att kunna vara konservativ och framgångsrik på den nivån. Sarah Palin är bara dryga 40, alltså yngre än Obama. Förutom att hon har slagit massor av rekord bara genom att vara kvinna, har hon gjort det genom sin ungdom. Hon har ett förflutet som sporttjej och skönhetsmiss, och har hunnit med att gifta sig och föda fem barn (det senaste, en son med Downs syndrom i april i år), förutom sin karriär som politiker och journalist. Jag är lite ängslig att hon är den typen av kvinna som gör kvinnosaken en otjänst - som dubbelarbetar så hårt att hon skulle kunna vara en superkvinna och en konventionell man samtidigt. ...men det är väl kanske den typen av karriärkvinna som går hem hos det republikanska partiet.

Det pratas i analyserna här om att McCain överger sitt argument om att Obama är för oerfaren genom att välja en så ung vicepresidentkandidat. Enligt min ringa mening är Obamas val att välja en inventarie i det politiska etablisemanget värre, och McCains val kommer snarare att ge en frisk fläkt åt hans kampanj.

Det här blir nog spännande! Läs även andra bloggares åsikter om USA, McCain, republikanerna, vicepresidentkandidat, Sarah Palin

Det snackas en del nu (fast inte tillräckligt mycket, tycker jag; utrikespolitik överhuvudtaget behandlas väldigt styvmoderligt här och förenklas ned till oigenkänlighet i presidentkandidaternas kampanjer - vill man veta något riktigt måste man vända sig till forum med überintellektuell ivy leage-stämpel) om att USA borde ta initiativ till ett “demokratiernas förbund”. Från vänster framförs idén tydligen mest som ett sätt för USA att få stöd för sina idéer, främst interventioner, utan att behöva tampas med FN:s obstruerande säkerhetsråd hela tiden. Från höger är tanken att ett demokratiernas förbund på sikt skulle kunna ersätta FN. På den politiska arenan framförs förslaget av John McCain, som tog upp det i ett tal som kan läsas här.

Jag känner igen idén från två olika håll: först och främst bygger den, så vitt jag förstår, på den kände statsvetaren John Rawls’ “The Law of Peoples” från 1993. Rawls är mest känd för ett tidigare verk A Theory of Justice, där han hävdar att om människorna “bakom okunnighetens slöja”, dvs omedvetna om vilka de själv skulle vara, fick rita upp det bästa möjliga, mest rättvisa samhället, skulle det bli en liberal demokrati. I “The Law of Peoples” utreder han hur idealsamhället från A Theory of Justice skulle kunna samarbeta med andra samhällen (Rawls själv var inte så inne på nationalstater, men tillämpningarna av The Law of Peoples rör sig traditionellt kring samarbetet mellan nationalstater på den internationella arenan), och kommer fram till att det finns fyra idealtyper av stater: liberala demokratier, andra välordnade stater, skurkstater och tyngda stater. Och Rawls föreslår att de liberala demokratierna samarbetar med bara de andra välordnade staterna för att handskas med skurkstaterna och hjälpa de tyngda staterna. Så här 15 år senare hävdar i alla fall jag att vi kan bortse från konceptet “andra välordnade stater” (Rawls dog dessutom härom året så han kan inte protestera); Rawls beskriver dem som samhällen vars styrelseskick inte är demokratiskt men byggt på en gemensam värdegrund - ofta en religiös sådan - och legitimt i medborgarnas ögon. 1993 kunde man kanske beskriva ett gäng arabländer på det sättet, med lite god vilja, men 2008 känns det som att tänja väl mycket på begreppen värdegrund och legitimitet.

Min andra kontakt med idén om ett demokratiernas förbund kommer från när jag praktiserade på FN i Geneve, och USA bjöd in företrädare för världens demokratier på frukostmöte under parollen Community of Democracies. Värd var, i alla fall nominellt, inte USA utan någon av dess latinamerikanska allierade, Chile, tror jag. Jag minns hur som helst att Sveriges ambassadör var där, och mycket förbittrad över att vara där. Hennes reaktion var ungfär att det vore löjligt om det fanns en demokratiklubb ("Democracy Caucus") och Sverige inte var medlem i den, men att hon kände sig som en gisslan eller ett alibi medan USA och dess kompisar försökte manövrera sig förbi FN-systemet. Inget konstruktivt kom heller ur det där mötet, och många fler än Sveriges ambassadör var skeptiska, särskilt som det här var 2004, under Bolton-eran, när USA:s dåliga syn på FN var som allra starkast.

Nu har jag träffat på demokratiernas förbund-tanken två gånger den senaste veckan, den ena gången i Thomas Carothers’ artikel “A League of Their Own” (Foreign Policy, July/August 2008) och den andra gången i Richard Holbrookes artikel “The Next President” (Foreign Affairs September/October 2008). Ingen av dessa herrar nämner Rawls, men Holbrooke talar om The Community of Democracies som tydligen skapades av Albright under Clinton-administrationen. Båda kommer till slutsatsen att idén är dålig, och Carothers’ benar detaljerat upp varför. Hans huvudskäl är att den inte skulle fungera, eftersom det inte finns något som garanterar att andra demokratier är överens med USA i policyfrågor. Bland de största och viktigaste demokratierna identifierar han Indien, Brasilien och Sydafrika, och påpekar att dessa ofta har varit ännu försiktigare i fråga om interventioner och sanktioner än “bromsklossarna” i FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland. Om USA därför - vilket Carothers håller för troligt - skulle välja att försöka kontrollera vilka stater som kunde bli medlemmar i demokratiförbundet, skulle det visserligen kunna vara lite säkrare på att lyckas omge sig med ja-sägare, men då skulle å andra sidan organisationen bli ohyggligt mycket mindre legitim, och många etablerade demokratier skulle vara klar ljummet intresserade av att delta (däribland Sverige, föreställer jag mig).

Jag håller givetvis med om Carothers analys - och dessutom om att tanken på en skräddarsytt USA-vänlig organisation som på sikt är tänkt att konkurrera ut FN är obehaglig - men jag finner det intressant att han inte frågar sig varför landet ligger så här. Jag anser att svaret står att finna i den amerikanska självbilden: USA har under så lång tid sett sig som den ultimata demokratin, en idé som går tillbaka till det sena 1800-talets “manifest destiny”, att det tror att USA är själva sinnebilden för demokrati. Men den riktning som USA har tagit, både i sin utrikespolitik, särskilt under Bush-administrationen men även periodvis tidigare, och i sin allt mindre jämlika inrikespolitik, är inget som Rawls skulle ha klassificerat som typiskt för en liberal demokrati. Snarare liknar USA, tyvärr, en skurkstat.

Det är dags för amerikanerna att inse att USA inte är en modell för en liberal demokrati. Det finns en fristående, ouppnåelig modell för hur en demokrati ska bete sig, och USA kan, liksom andra stater, ligga närmare eller längre bort från den modellen. Just nu dessvärre längre bort. Rätt mycket längre bort.


Läs även andra bloggares åsikter om League of Democracies, USA, John Rawls, liberal demokrati, skurkstat, FN

Jag kan inte låta bli att komma med ett elakt påhopp: är det nån mer som har lagt märke till att McCain på alla bilder som hans kampanj släpper håller blicken lite ovanför fokus? Allra tydligast är det i bilden som kommer i slutet på hans annonser (se t ex på hans kampanjsida www.johnmccain.com), den de visar medan han säger: "I'm John McCain and I approved this message". Där tittar han i taket på ett sätt som jag antar ska se ut som att han tänker djupa och seriösa tankar om viktiga ting, med blicken förlorad i fjärran. Men i själva verket handlar det bara om att han genom att vinkla nacken lite bakåt döljer sin gruvliga dubbelhaka.

Det är i alla fall min tolkning.

Jag har inte riktigt bestämt än vad jag tycker om Obamas val av Joe Biden som vicepresidentkandidat. Ja, Biden har definitivt erfarenhet, och hans expertområde är utrikespolitiken, vilket ju också passar bra. Men samtidigt lyssnar jag på dem som säger att Obama, som ju marknadsför sig som en förändringskandidat, komprometterar sin image genom att välja en vicepresidentkandidat som har varit senator i stort sett i hela sitt yrkesverksamma liv och som praktiskt taget utgör en del av inventarierna i Washingtons korridorer. På det viset ger han ju dessutom upp en hållhake på McCain - McCain gillar att prata om saker som är fel i Washington, och rent allmänt skylla saker på Washington, men det har varit ganska lätt att bemöta hans argument genom att hävda att han själv utgör en del av det han kritiserar, eftersom han själv har tillbringat omkring 25 år i svängen. Med Biden som sin närmaste medarbetare blir även Obama “del av etablisemanget” på ett mycket tydligare vis.

Annars framförs också “attackhundsargumentet” regelbundet: en av vicepresidentkandidatens huvuduppgifter är att tala illa om det andra partiets kandidat så att presidentkandidaten själv slipper smutsa ned händerna genom att säga elaka och mindre storsinta saker. Och i den rollen ska Biden tydligen vara ett förstklassigt val, van att sätta tänderna i motståndarna.

Men ändå… var han verkligen tvungen att välja en gubbe? Det är så många gubbar ändå i allt som är politik. Kunde han inte ha hittat på något mer originellt? Men, vad vet jag, kanske är USA inte mogen för ett presidentteam utan gubbar. En hyfsat ung, svart, presidentkandidat kanske kräver en gubbe som vicepresidentkandidat för att helheten ska gå ner hos väljarna.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, Obama, Joe Biden

Nu har jag hunnit läsa på lite om Madeleine Albright. Och tänkt att hon kanske inte kan bli vice-president, för hon är inte född i USA. Visst brukar det väl heta att man måste vara född i USA för att bli president här? Och med all sannolikhet gäller det väl även vice-presidenten, som ju blir president om något händer med den ordinarie presidenten. Så kanske faller min brillianta plan på en så fånig stötesten.

Jag har som princip att inte kommentera saker som håller på att hända - bakom min laptop vet jag ju ändå inget mer än vad medierna, vilka förhoppningsvis har förstahandsinfo, rapporterar. Istället föredrar jag att snöa in på stickspår eller analysera händelser som redan har hänt. Detta är också skälet till att jag inte skriver något om krisen i Georgien, fast jag egentligen har lust. Jag känner helt enkelt att min överblick är för dålig. (Däremot kan jag inte motstå att länka till min vän Sasha, turkmen boende i Moskva, som inte fegar på att skriva om Georgien - och hans vy skiljer sig en del från vad vi läser på andra ställen. Existensen av de 2000 döda civila som han skriver om dementeras dock här. )

Ett stickspår som jag å andra sidan gärna vill peka ut är att Georgiens president Saakasjvili har förekommit live, i sjukt långa telefonintervjuer, på CNN flera gånger sedan krisen började. Har inte presidenten i ett land i krig lite annat för sig än att tala ut i CNN hela dagarna? Det måste väl finnas nån annan i Georgien som talar tillräckligt bra engelska för att anförtros kontakten med utländsk media? Jag säger som Ron i Harry Potter: He needs to sort out his priorites!

I samma anda sitter just nu Pakistans utrikesminister i kulisserna hos CNN och väntar på att få försöka övertyga amerikanerna om att Musharrafs avgång inte innebär ett försämrat säkerhetsläge för USA. Seriöst, har han inget bättre för sig?

Nej, nu kom han in i studion. Antlingen hörde jag fel innan, eller så påade de honom fel - nu är han i alla fall inte utrikesminister längre, utan Pakistans ambassadör i USA. Och det känns ju betydligt rimligare.

En annan grej som CNN däremot rapporterar om idag är att John Edwards (demokratisk fd presidentkandidat) har gjort bort sig. Efter att ha förnekat saken länge visar det sig att han hade en affär med en dam som arbetade för hans valkampanj, samt ev är far till hennes barn. För att spejsa upp det hela lite lider Edwards fru av en grav (och livshotande?) form av cancer... och Edwards har marknadsfört sig själv som familjesnubbe och sanningssägare så det här är extra pinsamt för honom.

Jag antar att min spekulation om Edwards som Obamas vice presidentkandidat därmed faller. Öppnar detta dörrar för Clinton, kanske? Är det därför hennes supportrar har varit så surriga den här veckan?
 

Efter att jag hade suttit framför CNN typ hela eftermiddagen och väntat, sände de faktiskt ett kort litet reportage om Georgien. Fast det kände inte så djupt. Eller så neutralt (all skuld på Ryssland, utan att förklara särskilt mycket om bakgrunden); de nämnde inte ens att under de 15 år som Sydossetien varit autonomt/ryskkontrollerat, eller i alla fall inte direkt stått under Georgisk kontroll, har majoriteten av de boende där hunnit bli ryska medborgare. Vilket ju onekligen komlicerar suveränitetsfrågan en smula.

Och om Mauretanien talar de inte överhuvudtaget, så där vet jag fortfarande inget mer än vad som står att läsa på dn.se.

Är det inte rätt illa att ett land måste börja på i för att bli rapporterat om i Amerika? Imorgon måste jag försöka köpa en tidning så jag kan få lite riktiga utrikesnyheter. Här i Arizona är valet rätt enkelt: det finns två eller tre lokaltidningar som jag inte har orkat slänga mer än nåt enstaka getöga i, det finns USA Today som inte är värd pengarna, och så finns det NY Times. Så det får nog bli den, som vanligt.

(DN.se: Georgien; Mauretanien.)

Jag har precis läst ut en riktigt inspirerande bok, Three Cups of Tea - One Man’s Mission to Promote Peace… One School at a Time av Greg Mortenson och David Oliver Relin, och jag känner att jag måste få rekommendera den.

Boken handlar om en bergsklättrare, Greg Mortenson, som går vilse på väg ned från världens näst högsta berg, K2 i Pakistan, och hamnar i en liten by, där han blir omhändertagen och får kvickna till från sina strapatser. Efter ett par dagar inser han att det inte finns någon skola i byn och att barnen sitter på marken utomhus och övar på att skriva genom att rista med pinnar i tjälen de dagar då läraren som de delar med några omgivande byar inte är där för att hålla lektioner. Mortenson lovar att komma tillbaka till byn och hjälpa byborna att bygga en skola.

Sedan får man följa Mortenson under 10 års arbete. Han lyckas, efter många strapatser, samla in tillräckligt mycket pengar och bygga skolan i den lilla byn i norra Pakistan, och historien väcker så pass mycket gensvar i bergsklättrarkretsar att projektet växer till en organisation, där Mortenson blir ansvarig för att fortsätta bygga skolor i andra pakistanska avkrokar. Men tiden går och helt plötsligt blir det hela inte bara en samvetsfråga för klättrare som blivit väl mottagna av lokalbefolkningen i norra Pakistan att utbilda regionens barn (Mortenson lägger särskild tonvikt på flickorna), utan hela projektet får en distinkt politisk sida.

Med tiden noterar Mortenson nämligen att en annan utbildningsansträngning pågår parallellt med hans egen. Det är - dessvärre - inte den pakistanska staten som tar sitt anvar att i enighet med t ex FN:s millenniemål tillhandahålla utbildning åt alla statens barn, utan Saudi-sponsrade madrassas. Även om en del av dessa islamska skolor faktiskt utbildar barn är det också många av dem som inte ger någon utbildning alls, utan koncentrerar sig på att rekrytera fattiga pojkar utan andra framtidsutsikter till den jihad som snart ska dra igång.

Med terrorattackerna i september 2001 ändras perspektivet igen, och Mortensons projekt får ännu fler bottnar. Inte bara ska hans organisation hjälpa barn att skaffa sig grundläggande kunskaper, vilka i sin tur kommer att bidra till förbättringar, såsom minskad barnadödlighet och förbättrad hälsa, ute i byarna, den ska också erbjuda alternativa vägar för barn som annars riskerar att dras in i den väpnade islamistiska kampen i Pakistan, Afghanistan och Irak. Mortenson känner också, som amerikan, ett stort ansvar för hur det ska gå för Afghanistan efter talibanernas fall. Från hans synvinkel var invasionen av Afghanistan berättigad, men efter den har återuppbyggnaden av landet negligerats och lämnats åt slumpen. (Detta känns för övrigt väldigt aktuellt nu i dagarna, när båda presidentkandidaterna tävlar om att göra Afghanistan - som enl Mortenson åsidosatts kraftigt under kriget i Irak - till en högprioriterad fråga, och inte en dag går utan att medierna pratar om Afghanistan och USA:s åtagade/screw up, beroende på vilken vinkel reportagen har, där.)

Boken om Mortenssons arbete är inspirerande, på alla tre nivåerna: den första där han tacklar minst fyra av FN:s åtta millenniemål (trots att millenniemålen aldrig ens nämns i boken och det är möjligt att Mortenson inte känner till dem), den andra där han på sitt långsiktiga och förmodligen effektiva vis ger sig in i kriget mot terrorismen, och den tredje där han försöker tampas med Amerikas och västvärldens skuld till hur det har blivit som det har blivit i Afghanistan och Pakistan. Samtidigt kan man som läsare bli väldigt frustrerad över hur valhänt Mortenson särkilt i början handskas med sina strapatser i Pakistan - men å andra sidan hade nog boken blivit för positiv till Mortenson som person om den inte hade redogjort för hans klavertramp och dåliga beredskap för det äventyr han ger sig på. Tyvärr verkar boken inte finnas på svenska än (men säljs på engelska på t ex Bokus) men om någon vill köpa den rekommenderar jag att göra det via www.threecupsoftea.com, för då bidrar man som köpare till Mortensons arbete.

Läs den!



Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, millenniemålen, Greg Mortenson, kriget mot terrorismen