Charlotta Friedner

Jag har frågat ut folk jag känner här om hur de känner inför de pågående ekonomiska svårigheter som dominerar amerikansk nyhetsrapportering. Inte många har nämnt de stigande avbetalningar de förmodligen ändå har på sina hus, men de gör nog sitt till för att sätta gränserna för deras disponibla inkomst. Istället pratar mina vänner om priset på mat (och skyller de stigande matpriserna på alternativa bränslen, vilket är intressant, men bara en del av sanningen) och framför allt pratar de om priset på bensin.

Flera av dem har bytt bil, eller funderar på att byta bil. I en småbarnsfamilj här finns det alltid minst två bilar, och i de fall då det är hemmamamman som ska byta bil handlar det om en nyare bil i samma storleksklass (oftast minivan), men något bränslesnålare. I de fall då det är mannen som ska byta bil kan det dock handla om mer drastiska förändingar; i en del fall går han rent av från en snajdig stadsjeep eller en pickup till en liten bränslesnål enmansbil. Jag har en vän som kör en manuellt växlad Saab 9-3 (dvs samma bilstorlek som min VW Passat, men förmodligen betydligt dyrare i inköpspris) med argumentet att manuell växellåda sparar bränsle. Resten av min bekantskapskrets verkar dock inte beredda att byta till manuella växlar eller gå ned till en bil av vanlig kombistorlek.

Istället ställer de in planerade resor, undviker att äta ute, försöker få extrajobb på kvällarna (i hemmamammornas fall), avstår från att låta sina barn i lekisålder gå på lekis, sitter i allmänhet hemma mer samt försöker spara in på mat och hushållsutgifter genom att storhandla och köpa saker på extrapris. Kortsiktigt är detta givetvis rimliga lösningar på ekonomiska trångmål (fast vilken nationalekonom som helst skulle påpeka att det är dåligt för konjunkturen när hemmamarknaden drar ner på sin konsumtion), men det är ändå intressant att notera att de inte verkar beredda att ändra på sin livsstil. Bara en enda - förövrigt samma vän som kör en relativt liten och manuellt växlad bil - sätter det höga bränslepriset i något som helst positivt samband med klimatfrågan, och säger att det höga bensinpriset kan tvinga fram beteendeförändringar som är positiva på längre sikt. Resten verkar helt inställda på att sitta stilla i båten och vänta på att bränslepriset ska gå ned igen.

Denna passivitet, som i och för sig är fullt förståelig men ändå irriterande för den som liksom jag betraktar det hela delvis utifrån, gynnar republikanerna som vill ta ännu ett steg mot total miljöförstöring genom att tillåta oljeborrning i naturskyddade områden i Alaska. Detta är röstfiske - oljebolagen har redan stora områden där de får borra men som de inte har brytt sig om att utnyttja - och president Bush ägnar sig åt att vädja till kongressen att godkänna det. Men majoriteten i kongressen är demokratisk, och jag tror inte att den kommer att gå med på det.

Jag lider med mina amerikanska vänner, som - såvitt inte konjunkturen vänder så drastiskt att de plötsligt får råd att betala vad bensinen faktiskt kostar - så småningom kommer att bli tvungna att ge upp sin sitta-stilla-i-båten-policy och börja anpassa sig, och jag sörjer över de åtta bortkastade år som Bushs presidentperiod har utgjort. Clinton skrev inte bara under Romfördraget om den internationella brottmålsdomstolen, som jag skrev om häromdagen, utan även Kyotoprotokollet. Bush har vägrat att ratificera båda (och överhuvudtaget uppfört sig oresonligt och oansvarigt under sin tid vid makten). Men tänk om press hade satts på bilföretagen redan för åtta år sedan att ta fram bränslesnåla bilar, understödda av skatter som höjt bränslepriset gradvis. Skattepengarna hade sedan kunnat gå in i infrastrukturutveckling - jag kommer tillbaka till min kära kollektivtrafik! - och satsningar på alternativa energikällor. Jag påstår inte alls att Kyotoprotokollet var svaret på allt, eller ens särskilt mycket, men det skulle åtminstone ha gjort övergången mjukare för de amerikanska konsumenterna.

Det hade varit en tuff politik för Al Gore att föra, men den var nödvändig redan då, och är ännu mer nödvändig idag. Det positiva som möjligen kan komma ur fördröjningen är att väljarna tack vare den ekonomiska krisen blir mer benägna att välja rätt. Även om jag tror att redan McCain skulle sköta krisen bättre än Bush, kommer jag att lobba så gott jag kan och hålla tummarna frenetiskt för att väljarna den här gången bestämmer sig för att rösta för förändring. Vilket ju bara råkar vara Obamas valspråk.

Läs även andra bloggares åsikter om klimatförändingar, bensinpriset, USA, förändring

Jag har i flera dagar tänkt återkomma med fler tankar om länder på I, och nu börjar det verkligen bli spännande. DN publiserade häromdagen Nathan Shachars analys av läget, som går ut på att Irans förhandlingsposition har försämrats drastiskt genom att västvärlden, med Sarkozy och Frankrike i spetsen, har tagit Syrien till nåder. Shachars poäng är att Iran egentligen är väldigt illa beväpnat och inte utgör något reellt hot mot Israel (än, ska man kanske tillägga), men det gör däremot Syrien. Om Syrien nu har lyfts ur frysboxen och plötsligt har fått en del att förlora på att vara Irans förlängda arm i Mellanöstern, innebär det att Israel utgör ett större hot mot Iran än tidigare (tänk på ett schackparti där man lyfter bort en pjäs som hotar drottningen; drottning i det här fallet är förstås Israel). Samtidigt hörs rykten av den typ som jag själv nåddes av häromdagen, att Israel och/eller USA plannerar att slå till mot Iranska kärnkraftsanläggningar i slutet av året, efter det amerikanska presidentvalet, och idag gör CNN stor sak av att en hög amerikansk diplomat ska träffa Irans kärnkraftsförhandlare i Geneve under helgen. De har fått en intervju med utrikesminister Rice om detta, och de tänker inte visa hela intervjun förrän om nån dag eller två, men de har klippt några russin ur den, t ex när Rice förnekar att det innebär en kursändring för Bushadministrationen att faktiskt skicka en högnivårepresentant att träffa Iran (vilket hon ju måste påstå, annars vore hon ingen bra politiker).

Själv ser jag tillbaka på mitt inlägg om chickenspelet mellan USA och Iran från tidigt i våras och konstaterar att det hela verkar framskrida mer eller mindre enligt planen. USA, med Israel som kamouflage, torped eller allmän murbräcka, gör sitt bästa för att övertyga Iran om att det inte spelar Chicken, utan Fångarnas Dilemma, och att det är redo att slå till mot Iran. Iran är försvagat av att Syrien plötsligt utgör ett ostadigare armstöd än tidigare, och trots president Ahmadinejads populistiska och våldsamma retorik (som skrämmer många amerikaner och israeler) är det ganska tydligt att Iran har mycket att vinna på att nå en överenskommelse med USA innan Bushs tid vid makten är ute. Och inte särskilt mycket att hota med heller, om det inte kan vara säkert på att få Syrien med sig på en attack mot Israel.
 
Slutligen hamnar vi alltså realpolitiskt i den sista spelplanen jag ritade upp i mitt Chicken-inlägg, det där Iran fortfarande spelar Chicken, medan USA har övergått till Fångarnas Dilemma, och utfallet blir enligt den matrisen att Iran kommer att vika sig och USA kommer att få sin vilja igenom. Att Rice nu har skickat en representant att faktiskt tala med Iran i Geneve ska kanske ses som ett tecken på att Iran redan har vikt sig, eller i alla fall på att Rice känner efter om Iran är redo att vika sig. Ahmadinejads hårda retorik blir dock svår att överge, så USA kommer att bli tvunget att kompromissa med Iran tillräckligt för att Iran ska kunna rädda ansiktet - men det verkar de ju ha klarat med Kim Jong Il och Nordkorea, så det borde de kunna gå i land med i det här fallet också, tycker man. Bush-administrationen har förövrigt incitament att vara lite mindre hökaktiga och lite mer förhandlingsvilliga än vanligt, för det vore en fjäder i hatten för dem, och skulle underlätta för McCain i presidentvalet, om de hade en utrikespolitisk framgång att visa upp innan valet i november. De blir i så fall stort tack skyldiga Sarkozy och hans Medelhavsunion, som ju har bäddat ganska snyggt för en kompromiss i frågan om den iranska kärnkraften.

Jag har en känsla av att vi kommer att få höra mer om länder på I inom den närmaste framtiden.

Jag fick höra ett intressant rykte om några länder på I idag: en kompis kompis som tydligen har kontakter högt upp i den israeliska hierarkin påstod att det finns seriösa planer på att Israel och/eller USA ska bomba Irans kärnkraftsanläggningar till hösten, efter det amerikanska presidentvalet men före maktskiftet.

Jag tar detta med en nypa salt än så länge, men kommer nog att återkomma med en fortsättning på min Chicken-analogi så småningom.  En annan vän har f ö lovat att försöka verifiera ryktet; hennes syster arbetar i Vita husets West Wing så det kan ju hända att hon kan få reda på något.

På CNN idag - jag vet, det är mycket CNN nu, men regnperioden har börjat så det är antingen för varmt eller för blött för att man ska kunna hitta på nåt mer inspirerande att göra - talas det om ett rykte om att ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, kommer att utfärda en arresteringsorder på Sudans president Omar al-Bashir. Enligt ryktet anklagas han för folkmord, pga krisen i Darfour som har pågått i flera år nu. Många källor hävdar att Sudans regering är krigsförande part (på CNN kallade de det hela för "the un-civil war", en ordlek med innebörden att det är ett alldeles särdeles horribelt inbördeskrig); det som i vilket fall är helt säkert är att Sudans regering inte gör tillräckligt, om än något, för att hejda den etniska rensning som pågår i provinsen.

Det intressanta var inte bara nyheten i sig, redan att CNN tog upp den var stort. Jag brukar skoja om att deras utrikesrapportering bara handlar om länder som börjar på I: Irak, förstås, Iran, Israel och överraskande ofta, Italien. Men i och för sig börjar ju ICC på I så det kanske kan förklara saken. I alla fall, det mest intressanta var kommentatorkommentaren som följde på rapporten om den möjliga arresteringsordern: USA:s officiella linje är att inte stödja ICC eftersom man fruktar att amerikaner skulle kunna dömas där.

Va! Tänk att CNN säger sånt! Alla andra vet förstås att det ligger till på det sättet, men att amerikanerna själva informeras om det, till på köpet efter ett reportage som har framställt ICC i positivt ljus, är stort. Kanske var det nån rebellisk sommarjobbare som gjorde inslaget, jag kan inte svära på att det inte sas något om "the current administration" också...

Läs även andra bloggares åsikter om International Criminal Court, CNN, Darfour

Efter en liten andningspaus i Sverige är jag tillbaka i Tucson igen, och här pratas det om besinpriset. Nästan uteslutande. Vänner hävdar att det knäcker dem, folk i min mammagrupp har börjat tacka nej till aktiviteter med argumentet “vi har inte råd att köra dit”, och på CNN idag intervjuas människor som inte har råd att resa på semester på grund av de höga bensinpriserna. Jag påpekade för en klagande vän att bensinen är ungefär dubbelt så dyr i Sverige som här, och att min familj aldrig har haft mer än en bil. Till svar fick jag en utläggning om tunnelbanans alla fördelar. (Jag kommer från en liten håla utanför Jönköping och har knappt och rätt sett en tunnelbana i hela mitt liv - jo, det har jag förstås, men det var inte i min hemstad - utan som alla andra använt mig av buss, tåg, cykel och mina fötter för att ta mig runt. Visst är det betydligt svårare här än i Småland, men det är faktiskt tekniskt möjligt att komma runt i Tucson med buss och cykel. Och så håller de ju på att bygga ut spårvagnsspåren.)

På CNN diskuteras vad kongressen ska göra åt denna energikris, och vad den egentligen kan göra. Jag läste häromdagen att Saudiarabien har lovat att exportera mer olja, vilket bedöms få väldigt liten effekt på världsmarknadspriset. Den republikanska linjen verkar vara att borra mer, och den demokratiska att lagstifta mot spekulation i oljepapper. Båda har fel i sina strategier, enl Fokus, som påstår att det stora problemet egentligen är bristande kapacitet i världens raffinaderier.

Min egen slutsats är att det inte finns nån “quick fix” (Obamas vallöfte om tillfälliga skattesänkningar på bensin är bara rent röstfiske och får överhuvudtaget inga positiva konsekvenser; om priset sänks t ex idag kommer det ju att finnas mindre utbud imorgon och då blir det ännu dyrare - å andra sidan kanske det är färre som tankar då eftersom alla har gjort det idag, och då blir nettoeffekten ändå knappt kännbar, utom för statskassan), och det är ju tråkigt på kort sikt för alla miljontals amerikaner som redan vacklar under sina husavbetalningar - ännu en bolånebank kollapsade idag! Men på längre sikt innebär det möjligheter för de amerikanska politikerna att göra visare vägval än vad de gjort på många år. Medan medelamerikanen anpassar sig (byter ner till en mindre bil, låter sina barn ta skolbussen istället för att skjutsa dem till skolan samt avstår från några mindre nödvändiga resor då och då) skapas en tidsmarginal: att bygga järnvägar och kollektivtrafiksystem tar tid, men det gör det å andra sidan att bygga raffinaderier och att borra efter ny olja också.

Eftersom det inte finns nåt snabbt sätt att ordna detta kan inget parti ta snabba politiska poäng på krisen (fast de gör så gott de kan när de försöker) och därför är utsikterna att få till brett politiskt förankrade hållbara lösningar bättre än vanligt. Givetvis finns det några hetsporrar som anser att en invasion av Iran skulle slå många flugor i en smäll, men jag tror inte att den risken är särskilt reell. Låt oss hålla våra tummar för kreativare lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om bensinpriset, USA