Tvåbarnsmor
Så var man då tvåbarnsmor. Det är klart annorlunda att föda barn i USA jämfört med i Schweiz. Eventuellt ska jag skaffa lite fler barn i lite andra länder och så skriva en bok om det (varför inte i Sverige i så fall, så har jag prickat in ett liberalt, ett konservativt och ett socialdemokratiskt välfärdssystem, det skulle Esping-Andersen gilla! Eller, nej, just det ja, han anser att Schweiz är liberalt också, men nu när jag har bott i ett riktigt liberalt välfärdssystem - USA - ett tag, så lutar jag åt att han har fel och att Schweiz i själva verket är konservativt som resten av kontinentaleuropa.). Poängen med det liberala välfärdssystemet är att det bara knappt och rätt existerar. Allt privatfinansieras med försäkringar och ve den som inte har nån försäkring! För dyrt som synden är allt som har med vård att göra.
Eftersom vi har s k “non-immigrant”-visum och bara skulle bo i USA under en begränsad period kunde vi inte folkbokföra ut oss ur Schweiz (dvs registrera oss som utvandrade). Och för alla som är folkbokförda i Schweiz är grundläggande hälsoförsäkring obligatorisk, så vi var tvungna att fortsätta betala våra - ganska dyra - schweiziska försäkringar. (Jag har skrivit långa förbittrade litanior om de schweiziska försäkringarna t ex här, men nu när jag har något att jämföra med tycker jag att obligatorisk försäkring är en rätt bra idé… Det som täcks fullt ut av den schweiziska försäkringen är nämligen just graviditet och barns sjukvård.) Vi ville inte betala ännu dyrare amerikanska försäkringar ovanpå det, utan kompletterade istället med en schweizisk tilläggsförsäkring så att våra försäkringar skulle gälla i USA under hela året.
Och sedan upptäckte vi att jag var gravid. Vilket är en rätt dyr historia. Då valde jag ändå - av ideologiska och personliga skäl - det billigaste alternativet, “naturlig” förlossning i ett Birth Center med barnmorskor istället för läkare och ingen bedövning. Det hela gick ändå loss på mellan sex- och sjutusen dollar. Vilket egentligen inte är något problem, det betalas ju av mitt schweiziska försäkingsbolag och är förmodligen mindre än vad försäkringsbolaget pungade ut med för min förra graviditet och förlossning, på ett schweiziskt sjukhus. Men rent logistiskt så har jag och min man lagt ut för all min vård, samlat på oss kvitton och efter viss pappersexercis begärt pengarna tillbaka av försäkringsbolaget. Från den amerikanska vårdgivarens håll behandlades vi alltså som ifall vi saknade försäkring och betalade allt ur egen ficka.
Detta gav en ganska skrämmande inblick i hur det är att vara utan försäkring i USA. Jag har inte sett Michel Moores film Sicko, men jag skulle vilja göra det. Jag tror jag skulle känna igen mig.
Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, förlossning, sjukförsäkring, USA, Esping-Andersen
Eftersom vi har s k “non-immigrant”-visum och bara skulle bo i USA under en begränsad period kunde vi inte folkbokföra ut oss ur Schweiz (dvs registrera oss som utvandrade). Och för alla som är folkbokförda i Schweiz är grundläggande hälsoförsäkring obligatorisk, så vi var tvungna att fortsätta betala våra - ganska dyra - schweiziska försäkringar. (Jag har skrivit långa förbittrade litanior om de schweiziska försäkringarna t ex här, men nu när jag har något att jämföra med tycker jag att obligatorisk försäkring är en rätt bra idé… Det som täcks fullt ut av den schweiziska försäkringen är nämligen just graviditet och barns sjukvård.) Vi ville inte betala ännu dyrare amerikanska försäkringar ovanpå det, utan kompletterade istället med en schweizisk tilläggsförsäkring så att våra försäkringar skulle gälla i USA under hela året.
Och sedan upptäckte vi att jag var gravid. Vilket är en rätt dyr historia. Då valde jag ändå - av ideologiska och personliga skäl - det billigaste alternativet, “naturlig” förlossning i ett Birth Center med barnmorskor istället för läkare och ingen bedövning. Det hela gick ändå loss på mellan sex- och sjutusen dollar. Vilket egentligen inte är något problem, det betalas ju av mitt schweiziska försäkingsbolag och är förmodligen mindre än vad försäkringsbolaget pungade ut med för min förra graviditet och förlossning, på ett schweiziskt sjukhus. Men rent logistiskt så har jag och min man lagt ut för all min vård, samlat på oss kvitton och efter viss pappersexercis begärt pengarna tillbaka av försäkringsbolaget. Från den amerikanska vårdgivarens håll behandlades vi alltså som ifall vi saknade försäkring och betalade allt ur egen ficka.
Detta gav en ganska skrämmande inblick i hur det är att vara utan försäkring i USA. Jag har inte sett Michel Moores film Sicko, men jag skulle vilja göra det. Jag tror jag skulle känna igen mig.
Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, förlossning, sjukförsäkring, USA, Esping-Andersen
Lurad
Valkampanjen fortsätter med full hastighet här, även om jag inte orkar rapportera så mycket från den. Sammanfattningsvis kan man säga att budskapen blir mer och mer urvattnade, onyanserade och simplifierade, förenklade ned till den nivå där det enda Obama och McCain egentligen säger är: “jag är bra, han är dålig”. Själv tyckte jag det var förtjusande för nån vecka sedan när Colin Powell (utrikesminister i den första GW Bush-administrationen) gick ut med sitt stöd för Obama - snacka om att så split i det republikanska lägret! Men det är nog den enda trevliga nyheten från “the Campaign Trail” som jag har uppfattat på sistone.
Den senaste snackisen är annars att en kanadensisk radiokomiker ringde upp Sarah Palin och utgav sig för att vara Frankrikes president Nicolas Sarkozy (här kan man lyssna på busringningen). Han bubblade på och betedde sig mer och mer suspekt, men Palin förstod ändå inte att hon blivit lurad förrän snubben själv bekände färg (då bröt Palins medarbetare samtalet).
Visst kan man tycka att det är skoj att Palin lät sig luras, men jag tycker nog inte det. För det första borde Palins personal ha fattat att det var en skojare som ringde och inte kopplat fram honom - det är normalt om man har anställda för att filtrera samtalen att faktiskt anta att den som ringer är den han utger sig för att vara. Om hennes personal t ex hade bett att Palin skulle få ringa upp hade hela skämtet gått åt skogen, eftersom killen som ringde befann sig i Kanada, inte i Frankrike.
För det andra höll hela skämtet ganska låg kvalitet; två av de grövsta poängerna var t ex på franska (om “tuer des bébés foques” - att döda sälungar - och “rouge à lèvres sur un cochon” - läppstift på en gris), och enligt min ringa mening är det riktigt låg humornivå att driva med någon på ett främmande språk som denna inte kan antas förstå. Kanske kul för radiolyssnarna i Quebec, men det säger knappast något om Palin. Vidare förekom i alla fall två sexistiska skämt - och det är så trist och klichéartat att en man som driver med en kvinna alltid måste förfalla till sånt! Å andra sidan är ju fransmännens rykte som det är, så jag hade förmodligen inte heller anat oråd om Frankrikes president hade börjat komma med sexuella anspelningar - jag hade nog bara antagit att han var som majoriteten av alla andra fransmän jag hade konfronterats med (som en parentes säger min erfarenhet dessutom att genomsnittsfransosen är värre med sexuella anspelningar om han pratar engelska än om han pratar franska - det är som att han måste väga upp sitt dåliga uttal genom att skrävla än värre).
Komikern själv påstod att han ville testa “ifall Palin verkligen är så dum som folk påstår”, och det tyckte han nog att hon visade sig vara. Men, i ärlighetens namn, hade det inte varit roligare, relevantare, originellare och modigare att busringa till McCain själv? Jag blir så trött på att Palin tilldelats rollen som slagpåse i den här valrörelsen.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, palin, busringning
Den senaste snackisen är annars att en kanadensisk radiokomiker ringde upp Sarah Palin och utgav sig för att vara Frankrikes president Nicolas Sarkozy (här kan man lyssna på busringningen). Han bubblade på och betedde sig mer och mer suspekt, men Palin förstod ändå inte att hon blivit lurad förrän snubben själv bekände färg (då bröt Palins medarbetare samtalet).
Visst kan man tycka att det är skoj att Palin lät sig luras, men jag tycker nog inte det. För det första borde Palins personal ha fattat att det var en skojare som ringde och inte kopplat fram honom - det är normalt om man har anställda för att filtrera samtalen att faktiskt anta att den som ringer är den han utger sig för att vara. Om hennes personal t ex hade bett att Palin skulle få ringa upp hade hela skämtet gått åt skogen, eftersom killen som ringde befann sig i Kanada, inte i Frankrike.
För det andra höll hela skämtet ganska låg kvalitet; två av de grövsta poängerna var t ex på franska (om “tuer des bébés foques” - att döda sälungar - och “rouge à lèvres sur un cochon” - läppstift på en gris), och enligt min ringa mening är det riktigt låg humornivå att driva med någon på ett främmande språk som denna inte kan antas förstå. Kanske kul för radiolyssnarna i Quebec, men det säger knappast något om Palin. Vidare förekom i alla fall två sexistiska skämt - och det är så trist och klichéartat att en man som driver med en kvinna alltid måste förfalla till sånt! Å andra sidan är ju fransmännens rykte som det är, så jag hade förmodligen inte heller anat oråd om Frankrikes president hade börjat komma med sexuella anspelningar - jag hade nog bara antagit att han var som majoriteten av alla andra fransmän jag hade konfronterats med (som en parentes säger min erfarenhet dessutom att genomsnittsfransosen är värre med sexuella anspelningar om han pratar engelska än om han pratar franska - det är som att han måste väga upp sitt dåliga uttal genom att skrävla än värre).
Komikern själv påstod att han ville testa “ifall Palin verkligen är så dum som folk påstår”, och det tyckte han nog att hon visade sig vara. Men, i ärlighetens namn, hade det inte varit roligare, relevantare, originellare och modigare att busringa till McCain själv? Jag blir så trött på att Palin tilldelats rollen som slagpåse i den här valrörelsen.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, palin, busringning