Praktik vs riktig anställning
Jag läste en artikel idag om franska nyutexaminerade människor som sina kunskaper och prestigefyllda diplom till trots inte fick några jobb. Skulle det vara en nyhet, eller?, tänker en luttrad svensk som jag. Men det som var spännande med detta var att de hade startat en rörelse (http://www.generation-precaire.org/) mot att arbetsgivarna utnyttjar arbetslösheten bland välutbildade unga genom att ta in (oavlönade) praktikanter istället för att anställa. Eftersom praktikanten behöver erfarenheten, för att kunna skaffa sig ett jobb nån gång i framtiden, kommer han eller hon förmodligen att låna ihop pengar, eller jobba natt med något okvalificerat, för att ha råd att tacka ja till praktikplatsen och i alla fall få något att skriva på CV:et.
OK, djungelns lag, kanske, men när man ser de krav som en del praktikplatser har på sina praktikanter så gäller det inte precis att någon ska vara där och lära sig, utan snarare att någon gratis ska göra det arbete samma person annars skulle ha anställts för att göra. Detta är väldigt sant inom min disciplin, statsvetenskapen. Jag såg nyligen en NGO som annonserade efter tre praktikanter, heltid över två år. Dessa skulle vara ansvariga för bl a organisationens ekonomi, och praktikanternas profil skulle vara universitetsexamen samt 2-5 års relevant erfarenhet. Det är rätt magstarkt att någon ska vara så välkvalificerad och ta ansvar för något så tungt som organisationens ekonomi, under så lång tid, utan att få lön. Och det patetiska är att de får säkert tag på någon.
Givetvis var detta en NGO som jobbade för välgörande ändamål, och som förstås vill vara så kostnadseffektiva som möjligt – men för att det välgörande ändamålet ska uppfyllas väl krävs kompetent folk, och även det kompetenta folket behöver pengar till hyra och mat, för att inte tala om alla studieskulder...
Det här är ett utdrag ur ett mail jag själv fick för ett par dagar sedan från en organisation till vilken jag hade skickat en spontanansökan:
You should be aware of the fact that working possibilities within the XXX are extremely limited for budget reasons, unless you have yourself the possibility of co-financing or even financing your stay in Geneva. In this case, it would be an internship position. The minimum amount requested for a decent life in Switzerland and for a work permit (although you are obviously residing in Switzerland already, a work permit has to be asked to the Cantonal Office of Population) is around CHF 2'500.
Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det; i det här fallet verkar det ju inte som att de hade tänkt anställa någon utan erbjuder mig detta för att jag ska lära mig något. Samtidigt, jag måste leva och kan inte arbeta mera gratis. Inte heller är jag intresserad av den typen av praktik där jag inte får ta något ansvar (=göra något intressant), därför att jag är praktikant. Jag är redo för att göra ett riktigt arbete, och vill jag bara kopiera papper och göra databaser så kan jag söka ett (betalt) sekreterarjobb som jag inte behöver pendla till Geneve för. Hos de flesta arbetsgivare i den här svängen räknas inte ens praktikerfarenhet som fullskalig arbetslivserfarenhet, just eftersom man inte får ta ordentligt ansvar. (Så mycket surare, dessutom, för den som gör ett fullskaligt arbete men varken tjänar några pengar eller får sin erfarenhet ordentligt uppskattad, därför att den kallas praktik!)
Jag tror att om de erbjuder mig en plats ska jag försöka förhandla för att få ett riktigt jobb, med en titel som ”junior professional” eller nåt ditåt, men med en låg lön. Men går inte det så blir jag väl tvungen att acceptera praktik (det blir min tredje, i så fall). Och då kan jag tänka mig att gå med i den franska rörelsen.
BBC om State of the Union-talet och Shell
BBC Worlds World Business Report rapporterar att Shell tack vare de höga oljepriserna har gjort rekortvinst och att oljebolagets omsättning är högre än t ex Polens eller Schweiz BNP (eller var det budget? Det känns rimligare, för Schweiz har en hög BNP i förhållande till sin storlek men en liten federal budget eftersom det är kantonerna som är ansvariga för nästan allting). BBC säger också att marknadens förväntningar på Shell var ännu högre och att det blir svårt för Shell i framtiden eftersom oljan kommer att ta slut och president Bush har sagt i sitt State of the Union-tal att USA måste minska sitt oljeberoende.
Detta ger upphov till flera frågor:
1) Först och främst: pratar inte journalisterna på BBC World med varandra? I allmänhet tycker jag att BBC World är en bra kanal, eftersom den talar om vad som händer i världen och oftast sätter händelserna i ett sammanhang (till skillnad från t ex Euronews eller CNN), om inte annat så genom BBC News Extra som tar upp kanske två ämnen på en halvtimme så att de hinner gå in för det lite, men man kan ju fråga sig om de som gör World Business Report verkligen går på samma personalmöten som de andra. Hur kan ekonomi och finans vara så frikopplat från resten av nyheterna? Ja, det kan bli svårt för Shell att fortsätta växa, men är det rimligt att Shell har så hög vinst? Varifrån kommer oljan? Inte från Holland i alla fall! Borde inte Nigeria, t ex tjäna mer på oljan än vad Shell gör? Jag är ingen fundamentalistisk motståndare mot multinationella företag, och givetvis är det rimligt att Shell tjänar pengar om de tillför teknik eller expertis som Nigeria själva saknar – men är det nån som nånsin har hört talas om att Nigeria skulle gå med vinst? Detta är förövrigt en diskussion som är megaaktuell i typ hela Latinamerika där t ex Morales vill privatisera oljeindustrin.
2) När man rapporterar om rekordvinst för ett oljebolag, hur kan man okritiskt framställa det som att rekordvinst är bra och problem med att växa ytterligare är dåligt? Visst, på finansmarkanden är det bra med företag som går bra, men kan man inte vara lite nyanserad och åtmistone ge nån brasklapp om att oljeindustrins regression är ett långtidsprojekt som till och med Bush numera är med på (säger han). Oljan spär på orättvisorna i världen, eftersom det är skillnad på de som har tillgång till den och de som inte har det (inte bara mellan stater utan främst kanske inom oljeexporterande stater), och framför allt är den ett hot mot miljön, både där den konsumeras och där den utvinns. Allt sammantaget är det snarast dåliga nyheter att Shell går med rekordvinst, tycker jag.
3) Varför tror BBC att Bushs tal innebär svårigheter för Shell? Enligt Le Temps (en mycket bra Genevebaserad dagstidning!) finns det massor av fel i State of the Union-talet, däribland att det mesta av USAs olja kommer från USA, Canada, Saudiarabien (bara på tredje plats!), Mexiko och Venezuela, om jag minns rätt, så det är inkorrekt att hävda att USA är totalberoende av politiskt instabila staters oljeindustri – för mig ser det bara ut som ett sätt att försöka byta ut retoriken om massförstörelsevapen mot retorik om olja; embryot till nya argument för att motivera det amerikanska intresset i Gulfen. (Vilket i sig är intressant, tycker jag, eftersom man länge har hört motståndare mot kriget i Irak säga ”USA vill bara åt oljan!”, och nu har alltså administrationen gjort det argumentet till sitt. Eller?) Dessutom, återigen enligt Le Temps, är Bushs utfästelse bara tomma ord eftersom snart sagt varenda amerikansk president sedan 70-talet har pratat om att minska USAs oljeberoende. Målet på 75% till 2025 är godtyckligt satt och dessutom ouppnåeligt, eftersom Bush bara pratar om ny teknik och inte om skarpa vapen som koldioxidskatt eller straffskatt på 4x4-bilar – eller utbyggnad av kollektivtrafiken kan jag som kommer från ett mindre bilberoende land än Le Temps tillägga.
Alltså vet vi fortfarande inte varför State of the Union-talet skulle innebära problem för Shell – det gör det säkert inte eftersom de säkert är delägare/ägare/i kartell med de Texasbaserade amerikanska oljebolag som bekostade Bushs valkampanj och som är en betydande lobbygrupp i USA. Man kan ju alltid snacka om minskat oljeberoende, men inget kommer att hända på den amerikanska marknaden som kan skada Shell eller andra oljebolag – förrän oljan är slut, vill säga.
Jag hoppas jag har fel.
Kyckling
Eftersom jag inte har något liv numera och lever mitt liv genom TV:n vill jag skriva om en dokumentär jag såg på Arte igår. Det var en brittisk dokumentär om den holländska kycklingindustrin – majoriteten av dess export går till Storbritannien (där de ju är rätt kända för att inte fega på skräpmat, fast det sa de inte i dokumentären eftersom den var brittisk). OK, att fryst kyckling innehåller vatten visste jag redan, men de hade smygfilmat i fabriken där de impregnerade kycklingen med vatten och diverse kemikalier som ska hindra att kycklingen släpper ifrån sig vattnet igen. Ohyggligt äckligt! De hade maskiner med nålar som injicerade blandningen i kycklingköttet (kycklingarna var i alla fall inte levande, det är alltid något positivt!), och centrifuger där blandningen pressades in i kycklingen. När den var färdig var den nästan rinnande, och helt slemmig.
Detta är inte olagligt, så länge vatteninnehållet anges på etiketten – men testerna de gjorde i dokumentären visade att kycklingen kan innehålla 50% vatten. Plus, givetvis, alla de kemikalier som krävs för att hålla kvar allt det vattnet i kycklingen.
Blä! Vilken tur att vi inte äter vad som helst, som englsmännen, och att vi har strängare regler än EU, sa Daniel självbelåtet, men jag vet inte jag. Naturligtvis kan man kolla när man själv handlar, men enligt dokumentärer var de största kunderna restauranger, skolbespisning etc. Och för övrigt stod det en kille framför mig i kassakön idag när jag handlade mat, och han hade två förpackningar kycklingfilé som för mina ögon såg misstänkt lik den vattnade ut. Men vad vet jag, jag har varit vegetarian i sex och ett halvt år nu, och det känns som att både moral och självbevarelsedrift talar för det valet.
Trafficking i Schweiz?
Jag träffade min ryska kompis härom dagen. Hon och jag pluggade franska ihop här i Neuchâtel 2002-2003. Nu när hon behärskar franskan bygger hon på sin ryska juristexamen med en master i jurik i Lausanne. För att finansiera sina studier arbetar hon sedan 2002 på helgerna som bartender på ett suspekt diskotek/kabaré. Hon har haft andra bar- och restaurangjobb också (hennes pappa fick svajig ekonomi och slutade skicka pengar på ett tidigt stadium) men nu när hon pluggar juridik har hon lyckats få ett stipendium och behåller därför bara det jobb hon har haft längst tid. Där, på diskoteket, träffar hon på kvinnor, inte så många ryskor men desto fler ukrainskor och moldaviskor, som har kommit till Schweiz på L-visum (kabarédansare betyder det, men i praktiken står det för stripteasedansare, och väldigt ofta protituerad). Vi hade en chef för schweiziska federala polisens traffickingenhet som besökte Angel Coalition i Moskva, och han frågade om vår åsikt om L-visumen. Med min ryska kompis vittnesmål har jag i alla fall min åsikt klar: L-visumet gör det lättare att lura hit kvinnor från öst under falska premisser. Schweiz är inte alltid så gulligt som det ser ut.
Min kompis säger att de oftast inte kan franska (kan alltså inte prata med schweiziska polisen, som enligt samma källa är hygglig, vilket överensstämmer med det intryck jag har fått av dem), att dansarna måste byta kanton och kabaré varje månad för att visumets ska vara giltigt och att deras chefer kan ge dem ”böter” för lite allt möjligt (detta kallas debt bondage och är mycket vanligt vid trafficking). Hon säger också att ingen blir direkt tvingad att prostituera sig, men att den som vill köpa sex också kommer att köpa dyr champagne (jag vet inte varför men tydligen är det standard procedure – och det är ju hon som är bartendern så hon vet säkert!), och att en dansare som inte prostituerar sig därför drar in mindre pengar åt klubbägaren, och därför inte får sitt kontrakt förlängt – eller till och med brutet när månaden är slut och det är dags att byta kanton. Min vän kategoriserar dessa kvinnor i tre grupper: de som är ”yrkesprostituerade” och har valt det frivilligt (i den mån det någonsin är frivilligt, men det är jag som tänker så), de som prostituerar sig på grund av en akut penningbrist (hon berättade om en tjej som samlar pengar för en riktigt dyr ryggoperation efter en trafikolycka), och de som inte fattade att de förväntades prostituera sig.
Enligt en hyfsat välaccepterad definition är det enda som egentligen krävs för trafficking någon form av lögn eller tvång. Ingen landsgräns behöver passeras (fast de onekligen har skett i de här fallen). Kvinnan kan veta att hon ska arbeta inom prostitution och ha sagt ja till det, men om arbetsmiljön är sämre än vad hon har haft skäl att förvänta sig, eller hon inte tjänar så mycket pengar som hon har blivit lovad (t ex pga debt bondage) är det ändå trafficking, och det spelar ingen roll att hon har samtyckt – det är ändå brottsligt. Problemet är att jag inte är säker på att gällande schweizisk lag inser detta. När polischefen var i Moskva visade han oss den nya lagen, som följer den internationella definitionen, men jag vet inte om den har trätt i kraft ännu.
Jag ska gräva lite mer i detta, men i väntan på att tillfället ges blev min vän förtjust över Angel Coalition och tog telefonnumret till hotlinen, och lovade distribuera det till behövande. Jag hoppas det går bra – det vore inte bara bra för de dansare som inte är nöjda med sin situation, utan också för Angel Coalition, om de spelar sina kort rätt, att kunna visa på konkreta fall från Schweiz (bra för relationerna till de schweiziska myndigheterna och för relationerna till de ryska myndigheterna som riskerar att bli mer och mer svårhanterliga framöver med stöd av den nya NGO-lagen) och kanske även bra för Schweiz om de skulle lyckas lösa upp en traffickinghärva och få fast några smugglare.
Jag håller tummarna för att någon av kvinnorna hon träffar vill och vågar ringa.
The Rock Story och senegalesisk fotboll
Sitter och lyssnar på vad BBC World kallar ”the rock story” och var tvungen att dela med mig av min uppskattning för den brittiske spionexperten de intervjuar i studion. Han säger – så sant, så sant! – att det i själva verket är två stories: 1) brittiska spioner som gömmer avancerad elektronik i en sten, och 2) brittiska ambassaden som skänker pengar till människorätts-NGO:er. Han säger också att historien med stenen mycket väl kan vara sann, och det skulle inte förvåna mig heller. Vad som däremot är intressant är hur detta har kopplats ihop med det faktum att brittiska ambassaden stödjer MR-NGO:er. Enl BBC säger ambassaden att de stödjer NGO:er men att detta görs helt öppet och i syfte att utveckla Rysslands civila samhälle. Detta är säkerligen också sant, för så vitt jag vet stödjer i princip alla västambassader i Moskva det civila samhället på något sätt. Alltså är det ”high score” av rysk (Kremlkontrollerad!) TV att koppla ihop de två – var för sig rimliga – historierna, och därmed sprida indignationen över brittiskt spioneri, och underbygga storyn om att väst försöker provocera igång en orange revolution i Ryssland. Detta brittiska klumperi kommer alltså att legitimera den strängare lagstiftning om NGO:er som Putin nu har godkänt. Fy, Storbritannien! Nedslaget mot MR-organisationer i Ryssland har just vunnit set 2 på grund av att ni inte kan hålla tassarna i styr.
Nu när jag ändå skriver vill jag passa på att jubla lite över något som jag också såg på TV: Senegal besegra Zimbabwe i afrikanska mästerskapen i fotboll. Det var inte så sensationellt egentligen; Senegal är en erkänt bra fotbollsnation, särskilt sedan de slog ut Sverige i fotbollsVM 2002 (och den matchen såg jag i Paris där alla snackade om det på tunnelbanan). Henri Camara gjorde de två målen mot Sverige (det visste varenda taxichaufför i Dakar och varenda skolbarn i byarna vi besökte när jag gjorde min Minor Field Study i Senegal hösten 2003) och idag var han framme igen: ett mål och en fantastiskt fin assist åt Ba Issa som gjorde det andra målet. Alla senegaleser i publiken jublade och jag tänkte sentimentalt på vänskapsmatchen mellan Senegal och Elfenbenskusten som vi såg på plats på Stade Leopold Sedar Senghor i Dakar. Men då var det El-Hadji Diof som gjorde det enda målet, tror jag, i typ 90nde minuten. Tänk att jag som inte ens är intresserad av fotboll kan bli så här engagerad! Hur måste det inte då vara för dem som VERKLIGEN bryr sig? Själv tror jag att fotbollen bidrar till lugnet och stabiliteten i Senegal – det verkar vara ett intresse och en gemensam nämnare som ALLA senegaleser delar!