Charlotta Friedner

Nu, lagom till kvinnodagen, har jag drabbats av ett kvinnodilemma. Eller, ett kvinnodilemma som redan hägrade i kulissen har fått lite mer aktualitet och börjat kasta sin långa skugga oroväckande nära mig och mitt spirande lilla familjeliv.

 

Det är så att min man - som för inte så länge sedan bara var min pojkvän, och inte far till mitt barn heller, vilket gjorde saker enklare, men det var också svårare att motivera de val jag gjorde för hans skull då (t ex att flytta hit istället för att stanna i Sverige och söka jobb eller resa ut i världen) - är fysiker. Han doktorerar på ett rymdforskningsprojekt i samarbete med NASA, och ska bli klar med det nån gång i år; det är lite oklart när. Under projektets gång har han rest till USA då och då för att labba lite med sina NASA-kollegor. Det har inte stört mig nämnvärt, särskilt som jag fick följa med en gång och titta på LA... men nu börjar mer och mer envisa rykten cirkulera om att han ska arbeta i USA efter avslutad avhandling. Och igår visade det sig att hans handledares plan är att han ska till USA redan i oktober, och så stanna kvar där och arbeta med kollegorna under vintern och våren, och sedan vara med ute i öknen när rymdraketen väl ska skickas iväg nästa sommar. Dessutom viskas det om intressanta jobbtillfällen för honom i LA när rymdraketen väl har kommit iväg. Det är alltså möjligt att vi talar om perspektiv på flera år.

 

Väl så. Men jag då? Förutom att vi älskar varandra och vill vara tillsammans (det är ju liksom därför vi har gift oss och skaffat barn) är vi en familj numera och fungerar som sådan som en samlad administrativ enhet; vår bebis och jag antas följaktligen följa med honom. Att han skulle ut i amerikanska öknen nästa sommar visste vi redan, men jag hade förhållit mig till detta på olika sätt, och tagit in i beräkningen att det var under en begränsad tid och inte förrän om ett och ett halvt år. Bland mina diverse planer fanns doktorandstudier i Geneve (heltidsstudier i ett år och sedan frihet att sitta var som helst och forska, t ex i USA), arbete i Geneve (min man vill gärna vara hemma med vår dotter när hans avhandling är klar och detta var jag givetvis glad för eftersom det ingalunda är självklart här), eller flytt till Sverige. Men om vi snackar om USA redan i oktober faller dessa planer och jag blir dömd till att vara hemmafru - dels för att vår dotter fortfarande kommer att vara så liten att vi inte kommer att vilja lämna bort henne, men främst för att jag inte alls är säker på att jag kommer att kunna få arbetstillstånd, för att inte tala om att hitta ett arbete som passar mig i LA... och så har vi den ekonomiska sidan - kommer min man att bli så pass välbetald att han kan försörja oss om jag inte arbetar?

 

Visserligen är jag övertygad jämställdhetsivrare, men jag tror ändå inte att jag kan sätta stopp för värsta möjligheten för min man bara för en princips skull. Dessutom är han inte alls karriärist, utan såna här saker faller över honom. Han var för slö för att söka jobb, men blev antagen till doktorandutbildningen därför att han var en duktig fysikstudent. Och nu är han en duktig fysikdoktorand och därför händer sånt här honom utan att han alls har kämpat för att uppnå det.

 

Jag vill i och för sig ha flera barn, men kanske inte direkt, och framför allt vill jag arbeta! Min examen är lika prestigefylld som min mans, men jag får inte göra något av den. Nu har jag arbetat som sekreterare i ett halvår för att skapa kontakter i Geneve, vilket lyckades bra och dessutom var trevligt. Men jag kan inte utnyttja kontakterna direkt eftersom jag har fött barn och medan jag tror att dessa kontakter kan underhållas ett par månader, tror jag också att de är bortkastade om jag drar till USA som hemmafru på obestämd tid. Och andra tänkbara karriärer måste också påbörjas i en viss ålder, sedan är det för sent.

 Jag tycker visserligen om att vara hemma med min dotter - men jag tycker inte så mycket om det att jag är beredd att offra alla mina framtida karriärmöjligheter samt min framtida ekonomiska situation för att vara hemmafru. Nej. Inte heller vill jag, genom att låta min examen föråldras utan att arbeta på den nivå jag är kvalificerad för, dömas till ett liv som evig assistent. Så vad ska jag göra?

Det snackas mycket om det franska presidentvalet nu, även här i Schweiz. Och då används ofta det slogan-liknande uttrycket ”Ségo eller Sarko”, vilket man kan ha överseende med – men det blir jättefånigt när det skrivs ut, som de gör på schweizisk TV: ”Ségolène eller Sarkozy”. Nej, men ursäkta mig, så får man faktiskt inte göra! Antingen är det ”Ségolène eller Nicolas” eller så är det ”Royal eller Sarkozy” (vilket väl känns mer korrekt).

 

Förövrigt tycker jag mig ha sett att man i amerikanska sammanhang gärna talar om ”Hilary” också. ”Jo, men om man säger Clinton tänker man ju på Bill Clinton”, säger folk. Men kalla henne Rodham Clinton då, det är ju så hon heter!

Är förnamn ett kvinnligt fenomen?

Idag fick jag ett tvätt- och städryck, och har i expressfart städat mig igenom hela lägenheten och tvättat två maskiner. Eftersom det är fint väder och några plusgrader ställde jag ut torkställningen på balkongen, och bäst jag stod där i solskenet och hängde upp min mans t-shirtar (mina egna också, i och för sig, men det blir bättre för effekten med hans) slog det mig: jag infogar mig i traditionen! Såhär har kvinnor levt i alla tider, hängt tvätt och varit höggravida... och jag kände hur påfrestningen från den tunga magen värkte i korsryggen och började fundera på hur jag egentligen skiljer mig från min mormors mormor som bodde på en gård i Blekinge, eller någon av hennes anmödrar.

 

Skillnaden är väl möjligtvis att de hade sitt sociala umgänge runt sig medan de hängde tvätt, eftersom alla kvinnor levde på samma sätt, och de dessutom troligen inte flyttade utomlands heller. Å andra sidan har jag tillbringat sammanlagt minst nittio minuter idag med att prata i telefon, först med en kompis här i Schweiz som också är svenska och småbarnsmamma, och sedan med min lillasyster. Så jag är alltså nästan som en av forna tiders kvinnor i alla fall.

(Uttrycket ”forna tidors kvinnor” är stulet från Selma Lagerlöf, och bara för att jag använde det nu blev jag sugen på att läsa om Gösta Berlings saga. Det ska jag göra imorgon om jag fortfarande inte har nån bebis då – jag har ändå inget mer att tvätta eller städa. Undra om min mormors mormor och hennes anmödrar var läskunniga? Ska fråga mormor om det!)

Jag äter inte kött men brukar försöka få i mig fisk lite då och då. Men som de flesta vet så är inte det där med fisk helt oproblematiskt, med utfiskning, övergödning av vattendragen etc. WWF har därför, i alla fall här i Schweiz, en käck liten märkning med en glad firre på fiskförpackningarna, som ska borga för att den är fiskad på någon sorts ansvarsfullt sätt.

 

Hittills är jag dock skeptisk. Om jag vill köpa rökt lax – vilket händer inte alltför sällan – finns det flera sorter att välja mellan i min affär. Den som har WWF:s märke är extremt dyr och kommer från Alaska. Brevid den ligger den odlade laxen från Norge. Och jag vet att norska laxodlingar har ett ganska gott rykte vad gäller miljökrav och näringsmässig fisk. Och eftersom den är odlad kan den ju inte bidra särskilt mycket till utfiskningen. Dessutom vet jag på ett ungefär hur stor skillnad i avstånd det är mellan Norge och Schweiz, jämför med mellan Alaska och Schweiz, och jag tänker mig att de föroreningar den odlade norska laxen kan ge upphov till måste kompenseras av den betydligt kortare transportsträckan. Och dessutom stödjer jag hellre norsk industri än amerikansk, ifall jag lätt kan göra det. Så jag köper den norska laxen, utan glad firre-märkning.

 

Men, när jag ville plocka åt mig min vanliga lax i affären härrom dagen kom den plötsligt från Chile! Dröm om min förvåning! Jag kollade igenom alla paketen på hyllan för att se om de hade gömt undan den norska laxen, men vartenda paket var märkt Chile. Levererar inte Norge nån odlad lax längre, eller har den i hemlighet kommit från Chile hela tiden? Jag avvaktar spänt dramats upplösning, och tillsvidare får jag väl äta nåt annat än just rökt lax.

Så här ser utsikten ut från mitt vardagsrumsfönster. Om det inte vore disigt skulle Alperna sticka upp på andra sidan sjön också - men man kan ju inte få allt här i världen! Jag ska gå ut och njuta lite av solen och försöka förtränga att min mage väger bly och att den där bebisen inte verkar bry sig om att dess officiella födelsedag faktiskt inföll i förrgår. Men vi blir väl desto gladare när den väl kommer, antar jag.

I alla fall förstår jag inte varför folk har förlossningsskräck; jag kan bara inte bärga mig och småsnyftar snarast lite frustrerat över de mesiga och i princip smärtfria förvärkar jag har för att de inte gör tillräckligt ont så att man kunde hoppas på att de betyder något. Aldrig får man vara nöjd!

Om man har bott i Schweiz (= varit skriven i Schweiz) i ett år blir ens svenska körkort plötsligt ogiltigt. Detta var det rätt svårt att få reda på; t ex är det inget de informerar om när man skaffar uppehållstillstånd eller på svenska ambassadens hemsida (trots att det finns en rubrik som heter pass och körkort och som talar om hur man förnyar sina svenska dokument), och jag fick reda på det bara tack vare hysteriskt framviskade rykten som jag först vägrade tro på. I alla fall, eftersom jag är skriven här sedan i juni 2006 skulle mitt körkort sluta gälla i juni i år, och jag skulle bli tvungen att köra upp på nytt samt betala minimiantalet körlektioner för att få fortsätta köra bil. Detta var jag inte så entusiastisk över eftersom jag har haft körkort sedan 1998, så jag bestämde mig för att istället ta tjuren vid hornen och skaffa ett schweiziskt körkort före juni.

 

Proceduren började med en del dividerande med de kantonala myndigheterna, som hade gömt undan blanketterna för körkortsbyte så gott de kunde. Sedan bönföll jag dem om att få behålla mitt svenska körkort också för jag vill inte legitimera mig med pass eller (hu!) Postens ID-kort som en annan 16-åring när jag är i Sverige. Att legitimera mig med mitt körkort är något jag gjort med en viss stolthet sedan jag var 18 år och en knapp månad, och uppenberligen var jag fortfarande stolt över det. Men blankt nej fick jag; det svenska körkortet måste de kantonala myndigheterna ha för att kunna skicka tillbaka det till Vägverket.

 

Dessutom måste jag gå till optikern och få en underskrift på min ansökan, för att en svensk optiker redan sagt att jag behöver glasögon för att få köra bil räknades tydligen inte. Och så lyckades jag förstås ta fula passfoton. Men trots alla dessa motgångar – eller kanske på grund av dem – var jag rätt stolt när jag lyckats samla ihop alla dokument och skickat dem till rätt myndighet, och postledes mottog ett körkort, i och för sig med fult foto och ful signatur, men ändå rätt likt det jag hade och tyckte så mycket om. Kanske kommer jag tom att kunna använda det som leg. Med det trodde jag att historien var slut och ärendet avklarat.

Men jag glömde att det är i Schweiz jag bor. Två dagar senare kom en räkning på posten, på drygt 1100 kr som jag skulle betala för mitt nya körkort (som jag egentligen inte ens ville ha). Det hade de inte heller känt sig manade att informera om, varken på hemsidan eller under min mailväxling med myndigheten. Ibland hatar jag verkligen Schweiz!

 

Enligt Harry Martinsson i Nässlorna blomma, en bok som i och för sig har ett par decennier på nacken, men som jag ändå med stor behållning har avnjutit som tåglitteratur, finns det fyra typer av medelklass: medelklass med bildning och piano, medelklass med bildning men utan piano, medelklass med piano men utan bildning och medelklass utan vare sig bildning eller piano. (Detta skulle man, om man är en sån nörd som jag, kunna illustrera i en matris liknande de som används för de spelteoretiska analyser jag är så svag för, men jag avstår.)

Huvudpersonen Martin (som är Harry själv, efter vad jag förstår) kommer från en medelklassfamilj utan utbildning eller piano, och jag kunde förstås inte låta bli att försöka pricka in mig själv i schemat: mina föräldrar har definitivt både utbildning och piano, medan jag och min man har utbildning men inget piano. Min mans föräldrar saknar utbildning men äger ett piano. Nöjd med detta glömde jag bort saken tills igår.

 

Då kom nämligen min mans syster hem till oss med en stor kartong. Denna visade sig innehålla en keyboard – så min fråga nu är om Harry Martinsson nu skulle anse mig vara medelklass med utbildning och piano. Hur räknas en keyboard?

Nu har jag varit i Sverige ett tag och vilat upp mig. Det var skönt. Jag passade på tillbringa en dag i (svindyra) Norge, där en ordinär fikalunch för två – i och för sig god och på ett trevligt fik – bestående av en kycklingsallad, en tonfisksmörgås och två mineralvatten, i småstaden Sandefjord gick loss på 260 NOK. Det är över 300 kr och fast jag visste att det var dyrt i Norge måste jag erkänna att jag hoppade till. Min schweizare däremot tog det med en klackspark. Han är inte så van vid begreppet Dagens Lunch.

Till Sverige kom jag som så ofta via Kastrup, och denna sålunda skandinaviska semester fick mig att fundera på ett fenomen som jag inte är säker på om det verkligen händer, men det känns så: panskandinavismen. Är det inte så, oberoende av EU-integration och globalism och sånt, att man som svensk känner sig mer och mer nära sina två närmaste grannländer? (Jag tvekar lite att räkna in Finland, för trots att det onekligen finns många gemensamma nämnare är det så få finländare jag kan kommunicera med på deras modersmål att språkbarriären lägger hinder i vägen för en Finlandsomfattande panskandinavism.) Är det för att jag är utlandssvensk numera som jag tycker att det är roligt att träffa danskar i USA och att komma till Danmark eller Norge är ungefär som att komma till Sverige?

 

Jag började i måndags arbeta för en internationell organisation i Genève och där har jag en norsk kollega – vilket gör mig löjligt glad och lättad. Jag menar att jag är van vid att uttrycka mig på engelska och franska, men det ger liksom en sorts hemtrevnad att kunna prata svenska med henne och att förstå vad hon säger på norska. Jag kan inte låta bli att säga: ”det är greit!” och ”kämpefint!” till henne hela tiden. Hos en annan organisation som huserar i samma byggnad jobbar en finsk kille som också förtjust pratar svenska med mig, vilket jag också uppskattar. Men jag tror inte han är finlandssvensk – han har ett väldigt finskklingande namn – utan han är nog mest välutbildad och språkkunnig. Så vitt jag vet lär sig många finländare svenska i skolan fortfarande.

 

Ett ytterligare faktum som jag och min litteraturvetar-lillasyster brukar diskutera rör skandinavisk litteratur: om man tänker på klassiker man har läst kanske man kan komma på några skandinaviska författare förutom de svenska, som Veinnö Linna från Finland eller Agnar Mykle från Norge. Men, om man kollar på pockettoppen nu hittar man garanterat Hanne-Vibeke Holst från Danmark, med Kronprinsessan, Min mosters migrän, Therese Skårup-triologin och vad den nya boken nu heter. Man hittar dessutom flera titlar av normannen Erlend Loe, t ex Blåst, Naiv.Super och Expedition L. Vidare hittar man förmodligen Augustprisbelönade Den amerikanska flickan av finlandssvenska Monika Fagerholm (men jag tog mig inte igenom den utan vill mycket hellre rekommendera Diva eller Underbara kvinnor vid vatten som jag gillade mycket bättre). Förmodligen hittar man också nån översatt bok av finländske Arto Paasilinna, som t ex Kollektivt självmord. Panskandinavismen breder ut sig inom litteraturen, alltså.

 

Så låt oss nu anta att det inte bara är jag som är skandinaviensentimental, utan att de skandinaviska länderna faktiskt närmar sig varandra. Beror detta i så fall på att vi svenskar, som traditionellt har sett oss som Nordens ”storebror”, äntligen har börjat ta våra grannar på lite större allvar och se dem som våra jämnlikar? Eller är det globalismen som gör att vi respekterar dem som är oss närmast, kulturellt och traditionellt, för att på så sätt kunna avgränsa oss från alla andra?

 Jag ska klura lite till på det här.

En väldigt statsvetenskaplig iakttagelse som jag har gjort de senaste dagarna är följande: under hela min pol mag har jag hört sporadiskt snack om att den svenska statsvetenskapen är mycket anglo-saxiskt influerad, särskilt, om jag nu har lyssnat ordentligt (jag fattade nog inte att det kunde vara viktigt), på det metodologiska planet. Mot den anglosaxiska traditionen ställs så den franska eller kanske kontinentaleuropeiska traditionen. Men som sagt, det här var inget som jag särskilt bekymrade mig om att lägga på minnet.

 

När jag söker jobb här efterfrågas ofta en examen i ”International Relations” (IR) vilket jag ibland brukar antyda att jag har. Men det är egentligen inte sant – jag har en examen i statskunskap, generellt, och inte ens en uttalad (fast underförstådd) specialisering på internationell politik (mest för att flera av lärarna/handledarna inom den avdelningen på universitetet var lite ökända för usel handledning och tråkiga kurser). Sedan har jag specialiserat mig lite genom mina val av praktikplats och uppsatsämnen, men jag känner i alla fall att jag vill läsa på lite för att försäkra mig om att grunderna inom IR sitter där de ska.

 

Den senaste tiden har jag därför roat mig med en bok som jag lånade av en kompis som har läst ett utbytesår i Montreal. Boken heter Introduction aux relations internationales (2004) av Diane Ethier och är utgiven av Les Presses de l’Université de Montréal – alltså väldigt franskspråkigt och quebeciskt. Och så vitt jag förstår befinner sig den här boken lite i brytpunkten mellan den anglo-saxiska och den franska traditionen. Montreal är ju omgivet av en hel kontinent fylld av framstående ango-saxiska universitet, men samtidigt har man ju i Quebec traditionellt väldigt starka band till Frankrike.

 

Mot den kanadensiska boken ställer jag en kursbok från delkursen i internationell politik från StatsA, vilken jag passade på att plocka åt mig från en banankartong i källaren sist jag var hemma i Sverige. Den heter Understanding International Conflicts (2000) och är skriven av Joseph S Nye, Jr, en Harvardprofessor som också har varit utrikespolitiskt sakkunnig åt Vita Huset (men fråga mig inte under vilken administration det var). Den kändes värd att läsa om, eftersom jag har vissa tvivel på hur mycket av min utbildning jag egentligen tillgodogjorde mig under hösten 2000 – jag minns att det var mycket fest och nation och kör och studentradio och pojkar, och att döma av kvaliteten på de pm jag skrev kan jag inte ha fattat så värst mycket av själva statskunskapen. (Det är också roligt, fast lite skrämmande, att se att jag verkar ha strukit under fel saker i den här boken när jag läste den förra gången, eller i alla fall missat att markera vissa av de allra viktigaste poängerna.)

 

Det här skulle dock inte handla om vilket barn jag var för bara sex år sedan, utan om att den kanadensiska och den amerikanska boken berättar i princip samma historia (båda är översiktliga IR-introduktionsböcker), men från helt olika perspektiv. Den kanadensiska boken ser en unipolär värld, med en hegemon (USA) som man måste ta hänsyn till och liksom operera runt om man vill förklara internationella fenomen. Den amerikanske författaren, däremot, sitter ju inne i hegemonen och tittar ut på världen och tenderar därför, tycker jag, att växelvis överskatta och underskatta USAs betydelse inom IR. Det är lite som att sitta på jorden och försöka räkna ut hur planeterna rör sig runt solen, jämfört med att sitta på solen och titta ut över planetsystemet. För den sakens skull är inte Nye onyanserad, nej då, men han betraktar liksom USA som en fast punkt och all annan rörelse ser ju ut på olika sätt beroende om man utgår från att man själv rör sig eller från att man själv sitter stilla.

 

Så nu, när det är för sent, kan jag instämma i kritiken om att vi hade för mycket anglo-saxiskt fokus på vår utbildning. Visst kan det stämma att metodologin är bättre (jag skrev B-uppsats om den franske filosofen Pierre Bourdieu och det var verkligen ingen dans på rosor att försöka sätta sig in i hans tillkrånglade tankevärld), och säkert är det ett litteraturproblem att få texter översätts, och då hemfaller man förstås gärna åt böcker skrivna på engelska eftersom studenterna förväntas förstå dem utan översättning. Men om jag funderar kan jag bara komma på en handfull texter i min kurslitteratur som varken var anglosaxiska eller skandinaviska. Vi hade en grym text som var översatt från italienska till engelska, minns jag, och så fanns det några antologier. Min C-uppsats handlade om demokratin i Senegal så då hittade jag några franska och afrikanska böcker, minns jag, men det var ju på eget bevåg. Annars har allt som har etsat sig fast i minnet varit svenskt, skandinaviskt, engelskt eller amerikanskt. Min plan för att säkra min IR-framtid är i alla fall helt klart att försöka balansera mitt intag av anglo-saxisk litteratur och vidga cirklarna så gott jag kan. Det vore coolt att kunna känna sig lite vidsynt.

Enligt den senaste statistiken har andelen trafikolyckor som har samband med alkohol minskat drastiskt sedan de sänkte gränsen för det tillåtna från 0,8 promille till 0,5 här i Schweiz. Är någon överraskad? Jag är det i alla fall inte!

 

Sedan jag började hänga här, för fyra år sedan, har jag nämligen utkämpat min privata fight mot rattfylleriet: min pojkvän tyckte i början av vår relation att det var helt normalt att sänka en fem-sex öl och sedan köra hem. Faktum är att detta är det vi förmodligen har grälat mest om sammanlagt, under hela den tid vi har känt varandra. När jag ställde till ett - ursäkta uttrycket - jävla liv varenda gång den här frågan aktualiserades, från att kräva en stadig plan för hur vi skulle ta oss hem innan vi gick ut (ta tåget eller åka med hans syster som - oftast - inte dricker alkohol) till att gå hem om vi missade sista tåget, brukade hans killkompisar medlidsamt fråga om någon i min familj hade råkat ut för en alkoholrelaterad bilolycka. Dessutom brukade de hiva fram ett störande tvärsäkert litet schema ur plånboken, där det var inskrivet hur mycket man, i förhållande till sin vikt, kunde dricka för att få en viss promille. Och tjockskalligt vägrade de inse att alkoholgränser inte handlar om att slippa böter utan om att inte råka ut för olyckor.

Tjejerna var i allmänhet lite bättre, även om det var med argument som: "jag har betalat dyrt för min fina lilla bil och tar inga risker med den", så blev ju ändå effekten den jag eftersträvade - det vill säga, den som kör dricker alkoholfritt. Är man sedan lite smart, som alla i min svenska umgängeskrets, så samåker man dessutom med varandra och har en ambulerande överenskommelse om vem som är alkoholfri när. (Fast allra bäst var förstås Uppsala där alla bor inom cykelavstånd - och skulle man nån gång bli så dragen att man inte cyklar säkert på cykelvägen så kan man utan svårighet antingen låta cykeln stå och ta taxi, eller ha cykeln som stöd när man anträder sin vingliga promenad hem. Uppsala är sjukt bra!)
 

Men nu, efter ett par års nötande, och med färsk statistik i ryggen, kan jag meddela att jag har vunnit! Min pojkvän dricker inte när han ska köra (och jag har vant mig vid hans bil och vid de schweiziska vägarna så vi turas om att köra), och min kampanj har också haft genomslag på andra ställen i hans bekantskapskrets, där acceptansen för att låta bilen stå och lifta hem med någon som har haft förstånd att hålla sig nykter har tilltagit avsevärt. Hurra!

Och förra veckan var det inte ens jag, utan min sambo, som skällde på min svärfar (hans pappa, alltså) som hade tagit bilen hem efter fyra öl (och då räknade han inte ens in de ett till två glas rödvin som han varje dag dricker till lunchen och de, minst ett men förmodligen flera, glas vitt vin som han hade druckit vid apperitifen som följer på alla schweiziska evenemang. Jaja, det är svårt att lära gamla hundar sitta, och jag är nöjd med att ha fått stopp på ett rattfyllo - särskilt som det är ett jag ofta åker med, och ett som jag vill leva ett långt och lyckligt liv med, ett långt och lyckligt liv där trafikolyckor i alla fall inte ska orsakas av oss.

Man blir ju rätt patriotisk av att bo i utlandet. När jag klev av planet på Arlanda i torsdags och vant undvek de två första damtoaletterna i F-hallen (de har bara två toaletter var och det är alltid kö där eftersom ALLA människor som går av ett flygplan alltid verkar vara kiss-nödiga) för att så småningom, efter passkontrollen, komma fram till jättetoaletten (typ 20 toaletter och så gott som folktomt) i bagageutlämningshallen hann jag reflektera över svenska toalettskyltar:

Damtoalett-rullstol-skötbord står det över dörren, i form av små internationellt gångbara teckningar. Och över motstående dörr står det Herrtoalett-rullstol-skötbord. Och detta lade jag märke till just för att jag inte tror att jag någon annanstans än i Sverige (men märk väl att jag inte gör anspråk på att ha tittat noga efter i hela världen) har sett herrtoalettskylten och skötbordsskylten tillsammans.

Och givetvis funderar man då lite: hur gör pappor som reser själva med sina barn på andra flygplatser (eller överhuvudtaget då de befinner sig på offentlig plats)? Ska de traska in på damtoaletten och byta blöja där? Eller ska de byta blöja i handfatet på herrtoaletten, omgivna av andra snubbar som försöker raka sig och tvätta händerna?

Jag säger ju att Sverige rular!