Charlotta Friedner

Det här stycket ur Kenyas APRM-rapport från 2006 är värt ett eget blogg-inlägg:

The CSAR [Country Self-Assessment Report, dvs den del av rapporten som är skriven av de kenyanska myndigheterna innan APRM gjorde sitt besök där] analyses electoral violence as both politically and ethnically based, but does not adequately demonstrate how politics, ethnicity and resource allocation actually play out in such conflict. [Dvs, de kenyanska myndigheterna är medvetna om att våldsamheter i valtider är både etniskt och politiskt motiverade, men de väljer att inte gräva djupare i orsakerna till detta.] Though there are usually episodes of violence throughout the country during elections, there are some clearly vulnerable and risk prone areas that are more disproportionately affected. These are usually on the borderlands at the inter-face of opposing ethnic groups: These include the Maasai/Kisii borderlands; the Luhya/Kalenjin borderlands; the Luo/Kalenjin borderlands; the Kikuyu settled areas of the Rift Valley and cosmopolitan areas of the Coast Province. In 1992 and 1997, these were the most volatile scenes of political violence. Given this configuration, some of the most serious electoral violence is predictable, and hence preventable, based on past trends and patterns.

Det är jag som har kursiverat "predictable" och "preventable" i stycket ovan. Är det inte förskräckande att inse att APRM pekade ut vad som skulle hända ett och ett halvt år innan det hände, och trots det hände det?

Imorse lyssnade jag på ett NPR-radioprogram som förkunnade att våldsamheterna höll på att lägga sig i Kenya, i spåren av den framförhandlade politiska lösningen med en regeringskoalition. Det framhölls dock att inget var sig likt och att "genomsnittskenyanen" hade lidit och skulle fortsätta lida av konfliken. Givetvis gäller det de som har fördrivits eller flytt från sina hem pga de etniska motsättningarna, och de som förlorat nära och kära, men även alla andra drabbas indirekt genom förstörda skördar som ger högre livsmedelspriser, stigande fattigdom och hunger, och turistnäringens kollaps under våldsamheterna.

På CNN idag pratade de om att bensinpriset förmodligen skulle nå en ny topnotering i maj, 4 dollar per gallon. Eftersom en gallon är knappt fyra liter, innebär detta omkring en dollar per liter. En dollar är ungefär 8 kr, och om bensinen kostade 8kr/l i Sverige antar jag att vi också skulle köra SUVs... eller kanske inte. Jantelagen är effektiv för att begränsa vissa former av överkonsumtion.

I alla fall tror jag att smärtgränsen snart är nådd för amerikanerna och deras bensinslukande monsterbilar. Högre bensinpris i kombination med en lågkonjunktur (eller t o m en recession, det diskuteras var och varannan dag här) kommer att innebära att de blir tvungna att byta ned sig i bilstorlek. Och ju fler som väljer mindre bilar, desto mindre värt blir trafiksäkerhetsargumentet för att ha en jättebil.

Jag pratade med en kvinna häromdagen, som lämnat familjens van på service, och fått en ersättningsbil - en Volkswagen Beetle! Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta, och även om jag kanske inte heller skulle ha valt just en tredörrars bubbla om jag hade en treåring och två tonåringar att forsla omkring, tycker jag att detta är ett tecken på ett kommande paradigmskifte. Vem behöver egentligen en skitstor van? En ganska liten bil som den Opel Astra vi hade i Schweiz, eller den VW Passat vi har här, täcker helt klart familjebehovet, även i USA.

Tack OPEC för att ni gör ert för att bromsa klimatförändingarna...

På radion sa de nåt om hur stor del av jordens befolkning som snart inte skulle ha rent dricksvatten pga miljöförstöring. Jag lyssnade tyvärr bara med ett halvt öra så jag missade hur stor del det skulle vara och när, men jag kan bara tänka: blä! I mina två mesta hemländer, Sverige och Schweiz, är ju vattnet i princip rent överallt och man kan dricka kranvattnet. När jag bodde i London drack jag också kranvattnet, fast jag vet andra som inte har tålt det.

Mina främsta erfarenheter av att inte ha fri tillgång på dricksvatten kommer således från USA och Senegal. I Senegal fanns det brunnar i de små byarna där vi var, men vi bar med oss vår veckoranson av vatten i de fall det inte fanns en liten affär där man kunde köpa vatten. I Dakar drack vi då och då kranvatten, men vi kom att ångra det eftersom både jag och min reskamrat blev jättemagsjuka. Vattenbärandet var uthärdligt eftersom det var fråga om så pass korta resor (ca 1 vecka i varje by), men redan att behöva tvätta sig i en hink halvtaskigt rent vatten var ju jobbigt, och att leva så permanent är nästan otänkbart för en så bortskämd person som jag.

Här i Tucson kommer vattnet långväga ifrån, det mesta från Coloradofloden, tror jag. Hur fräscht det är beror mycket på var man bor. I det första huset där vi bodde drack vi kranvattnet (det smakade helt OK och ingen blev sjuk), men där vi bor nu filtrerar vi det - och det fastnar små svarta partiklar som antagligen kommer från nåt rör någonstans i filtret - och köper en dunk då och då. Redan det tycker jag är sjukt jobbigt, och då är det enda jag behöver göra att komma ihåg att filtrera, samt att bära en dunk från bilen upp till lägenheten ibland. Förmodligen är detta inte nödvändigt; vattnet här är antagligen renare än det de senegalesiska byborna drack, men när man nu har möjlighet vill man ju vara försiktig, särskilt om man har en Bebbo.

Att ha tillgång till rent dricksvatten är en lyx, visst. Men det är en lyx som alla borde ha. Hur ska vi uppnå det?

Efter mycker funderande har jag bestämt mig för att jag håller på Hillary Clinton i det amerikanska presidentracet. Jag tycker i och för sig att Barak Obama har en mer tilltalande framtoning, men vad vill vi i resten av världen egentligen helst ha ut av en amerikansk president - att han eller hon är sympatisk eller att han eller hon har benkoll på sakfrågorna? Så jag bestämde mig för Clinton.

Men, efter att ha hört John McCains segertal igår kväll måste jag säga att jag har en ganska positiv syn på hela det här valet: även om worst case-scenariet skulle inträffa, dvs att republikanerna i form av McCain vinner presidentvalet, känns det som en tydlig förbättring mot nuläget. McCain har en lågmäld, ganska lyssnande framtoning, och verkar ha koll på sakfrågorna (men jag har tyvärr inte hört honom pressas i debatt så det är lite svårt att uttala sig om den saken). Jag delar inte nödvändigtvis hans uppfattningar (även om jag kanske tycker att han har en rimligare syn på Irak än de publikfriande demokraterna; har USA nu en gång trampat ordentligt i klaveret där får de göra sitt bästa för att städa upp i röran innan de drar sig tillbaka) men jag kan ändå respektera honom som politiker, och jag tror han vore en bättre president än den nuvarande.

Och dessutom kommer han ju från Arizona....