Kenya, forts
Det här stycket ur Kenyas APRM-rapport från 2006 är värt ett eget blogg-inlägg:
The CSAR [Country Self-Assessment Report, dvs den del av rapporten som är skriven av de kenyanska myndigheterna innan APRM gjorde sitt besök där] analyses electoral violence as both politically and ethnically based, but does not adequately demonstrate how politics, ethnicity and resource allocation actually play out in such conflict. [Dvs, de kenyanska myndigheterna är medvetna om att våldsamheter i valtider är både etniskt och politiskt motiverade, men de väljer att inte gräva djupare i orsakerna till detta.] Though there are usually episodes of violence throughout the country during elections, there are some clearly vulnerable and risk prone areas that are more disproportionately affected. These are usually on the borderlands at the inter-face of opposing ethnic groups: These include the Maasai/Kisii borderlands; the Luhya/Kalenjin borderlands; the Luo/Kalenjin borderlands; the Kikuyu settled areas of the Rift Valley and cosmopolitan areas of the Coast Province. In 1992 and 1997, these were the most volatile scenes of political violence. Given this configuration, some of the most serious electoral violence is predictable, and hence preventable, based on past trends and patterns.
Det är jag som har kursiverat "predictable" och "preventable" i stycket ovan. Är det inte förskräckande att inse att APRM pekade ut vad som skulle hända ett och ett halvt år innan det hände, och trots det hände det?
Läs även andra bloggares åsikter om Kenya, African Peer Review Mechanism
Kenya
Imorse lyssnade jag på ett NPR-radioprogram som förkunnade att våldsamheterna höll på att lägga sig i Kenya, i spåren av den framförhandlade politiska lösningen med en regeringskoalition. Det framhölls dock att inget var sig likt och att "genomsnittskenyanen" hade lidit och skulle fortsätta lida av konfliken. Givetvis gäller det de som har fördrivits eller flytt från sina hem pga de etniska motsättningarna, och de som förlorat nära och kära, men även alla andra drabbas indirekt genom förstörda skördar som ger högre livsmedelspriser, stigande fattigdom och hunger, och turistnäringens kollaps under våldsamheterna.
Jag trodde att våldsamheterna i Kenya kom från ingenstans i julas, och tänkte att man visst aldrig kan vara på den säkra sidan. Det är också den uppfattning jag anser att media har spridit. Men, nu i eftermiddag har jag läst Kenyas rapport till APRM (jag har skrivit om APRM, African Peer Review Mechanism, tidigare) och upptäckt att våldet i Kenya inte alls bröt ut från ingenstans. I rapporten, som är skriven under 2006, nämns ofta och utförligt landets etniska spänningar och den underliggande landfrågan och utvecklingsskillnaden mellan regionerna. Händelser från 2005 och 2006 redovisas, såsom stormningen av en tidningsredaktion, korruptionsåtal och en folkomröstning om en konstitutionsförändring med påföljande ja- och nejsidefärgad regeringsrokad. Dessa händelser pekar, för den som vet vad som skulle hända ca ett och ett halvt år efter rapportens färdigställande, i princip rakt mot de våldsamheter som utbröt.
En kuslig sak som nämns i rapporten är en radiostation som ägnar sig åt etnisk uppvigling, och politiker som utnyttjar de etniska motsättningarna i sin maktkamp. Förutom att vi nu vet att en politisk maktkamp för ett par månader sedan spårade ur i etniskt våld, är det kusligt att observera att just politikerdrivna etniska motsättningar och en radiostation som utan uppehåll spydde ut etnisk propaganda var viktiga faktorer som ledde till det ohyggliga folkmordet i Rwanda (ett av Kenyas grannländer) 1994. På ett sätt som påminner om Kenyas de senaste månaderna, bara på en ohyggligt mycket större skala, gav sig folk "plötsligt" (eller kanske inte så plötsligt, efter flera års uppvigling) till att döda sin granne som hörde till en annan folkgrupp, eller sin kusin som hade gift sig med någon av "fel" etnicitet. Dessutom hade Rwanda före folkmordet, precis som Kenya, ett rykte av att vara ett tryggt och stabilt land i en annars konfliktdrabbad region. I det ljuset ser det ju ut som att Kenya med nöd och näppe har undvikit en ännu större katastrof.
Jag börjar inse att få saker kommer från ingenstans. Man bara tror att de gör det för att man saknar information och överblick.
(Kenyas rapport finns här, och mina påståenden om Rwanda kommer från Martin Merediths bok Africa, 50 Years of Independence.)
Läs även andra bloggares åsikter om Kenya, African Peer Review Mechanism, Rwanda, folkmord
Time Out
Ännu en reflektion över amerikansk barnuppfostran: De flesta av de föräldrar jag umgås med här har barn i två-treårsåldern. Som de flesta vet innefaller trotsåldern i ungefär det tidsspannet, och det händer därför då och då att vi bevittnar barn som går i baklås helt. Då kan mammorna bestämma sig för "time out" och lägga barnet över sina knän eller sätta barnet på en bänk tills det har lugnat sig. Det verkar vara en hyfsad lösning. (I Sverige rekommenderar Anna W att man har kvar spjälsängen tills barnet har passerat trotsåldern, just för att kunna parkera det där ifall det går i baklås på det sättet.)
Men, kuriöst nog, jag har jag också sett en del mammor använda "time out"-begreppet som straff. Slog du det andra barnet i sandlådan så får du be henne om ursäkt och sedan sitta där borta och ha time out. Typ. Och då blir det ju en helt annan femma, en påföljd när man gjort något dåligt istället för en paus under vilken man ska hinna återgå till att handla resonligt (och i det andra fallet passar ju uttrycket "time out" bra mycket bättre än i det första). Jag funderar på alla nanny-program som har tagit med uttrycket "time out" inom barnuppfostran till Sverige; är det en paus eller ett straff?
Förmodligen får varje förälder utarbeta sin egen standard för detta, men det känns rätt viktigt att man har koll på vad man egentligen gör: straffar man barnet eller ger man det en återhämtningspaus? Att blanda de båda time out-användningarna borde kunna leda till en hel del förvirring.
Sydafrika och ESK-rättigheterna
Jag roar mig med att läsa Sydafrikas rapport till den afrikanska unionens utvärderingskommitté (The African Peer Review Mechanism). Och det är intressant! En sak som efterfrågas är hur medborgarnas mänskliga rättigheter uppfylls. Sydafrika tar, föredömligt, upp hur svårt de har det med rättigheterna till bästa uppnåbara hälsa, bostad, mat, arbete, etc. En sån här utvärdering vore ju helt meningslös om staterna bara tog upp de saker de är bra på (och det finns tillräckligt med stater som gör det), så Sydafrikas självgranskande rapportering är hedervärd.
Men själv kan jag bara minnas när jag praktiserade i FN, och den sydafrikanske ambassadören gjorde inlägg efter inlägg i debatten om hur bra det vore med ett tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (till vardags kallad ESK-konventionen). Tilläggsprotokollet skulle då ha individuell klagomålsrätt, så att individer skulle kunna klaga på sitt land ifall det inte hade uppfyllt sina medborgares rättigheter. Men givetvis skulle allt detta bara gälla de länder som hade ratifierat konventionen ifråga. Dröm om min förvåning när min handledare upplyste mig om att Sydafrika inte hade gjort det!
Nu, när jag läser Sydafrikas utvärderingsrapport, inser jag ju att en ratificering av ESK-konventionen bara skulle lägga sten på börda för Sydafrika; innan de har löst landfrågan kommer de inte att kunna göra några jätte-framsteg på ESK-området. Och på ett sätt är det ju hedervärt att inte ratificera en internationell överenskommelse förrän man har en hygglig chans att faktiskt klara av vad man åtar sig. Sverige har samma policy. (Det finns däremot gott om länder som ratificerar överenskommelser för ratificeringens skull, utan att sedan göra några större ansträngningar för att uppnå vad de åtagit sig, i lagstifting eller implementerat - men å andra sidan har ju omvärlden ett påtryckningsmedel mot dem då.) Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad det var den sydafrikanske ambassadören ville förhala genom att oupphörligt tjata om det där tilläggsprotokollet som ändå inte skulle ha angått Sydafrika! Kanske ingick det bara i den allmänna blockeringstaktik som tillämpades så friskt under Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om sydafrika, african peer review mechanism, mänskliga rättigheter
Bensinpriset
På CNN idag pratade de om att bensinpriset förmodligen skulle nå en ny topnotering i maj, 4 dollar per gallon. Eftersom en gallon är knappt fyra liter, innebär detta omkring en dollar per liter. En dollar är ungefär 8 kr, och om bensinen kostade 8kr/l i Sverige antar jag att vi också skulle köra SUVs... eller kanske inte. Jantelagen är effektiv för att begränsa vissa former av överkonsumtion.
I alla fall tror jag att smärtgränsen snart är nådd för amerikanerna och deras bensinslukande monsterbilar. Högre bensinpris i kombination med en lågkonjunktur (eller t o m en recession, det diskuteras var och varannan dag här) kommer att innebära att de blir tvungna att byta ned sig i bilstorlek. Och ju fler som väljer mindre bilar, desto mindre värt blir trafiksäkerhetsargumentet för att ha en jättebil.
Jag pratade med en kvinna häromdagen, som lämnat familjens van på service, och fått en ersättningsbil - en Volkswagen Beetle! Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta, och även om jag kanske inte heller skulle ha valt just en tredörrars bubbla om jag hade en treåring och två tonåringar att forsla omkring, tycker jag att detta är ett tecken på ett kommande paradigmskifte. Vem behöver egentligen en skitstor van? En ganska liten bil som den Opel Astra vi hade i Schweiz, eller den VW Passat vi har här, täcker helt klart familjebehovet, även i USA.
Tack OPEC för att ni gör ert för att bromsa klimatförändingarna...
Läs även andra bloggares åsikter om usa, bensinpriset, SUV, paradigmskifte
Dricksvatten
På radion sa de nåt om hur stor del av jordens befolkning som snart inte skulle ha rent dricksvatten pga miljöförstöring. Jag lyssnade tyvärr bara med ett halvt öra så jag missade hur stor del det skulle vara och när, men jag kan bara tänka: blä! I mina två mesta hemländer, Sverige och Schweiz, är ju vattnet i princip rent överallt och man kan dricka kranvattnet. När jag bodde i London drack jag också kranvattnet, fast jag vet andra som inte har tålt det.
Mina främsta erfarenheter av att inte ha fri tillgång på dricksvatten kommer således från USA och Senegal. I Senegal fanns det brunnar i de små byarna där vi var, men vi bar med oss vår veckoranson av vatten i de fall det inte fanns en liten affär där man kunde köpa vatten. I Dakar drack vi då och då kranvatten, men vi kom att ångra det eftersom både jag och min reskamrat blev jättemagsjuka. Vattenbärandet var uthärdligt eftersom det var fråga om så pass korta resor (ca 1 vecka i varje by), men redan att behöva tvätta sig i en hink halvtaskigt rent vatten var ju jobbigt, och att leva så permanent är nästan otänkbart för en så bortskämd person som jag.
Här i Tucson kommer vattnet långväga ifrån, det mesta från Coloradofloden, tror jag. Hur fräscht det är beror mycket på var man bor. I det första huset där vi bodde drack vi kranvattnet (det smakade helt OK och ingen blev sjuk), men där vi bor nu filtrerar vi det - och det fastnar små svarta partiklar som antagligen kommer från nåt rör någonstans i filtret - och köper en dunk då och då. Redan det tycker jag är sjukt jobbigt, och då är det enda jag behöver göra att komma ihåg att filtrera, samt att bära en dunk från bilen upp till lägenheten ibland. Förmodligen är detta inte nödvändigt; vattnet här är antagligen renare än det de senegalesiska byborna drack, men när man nu har möjlighet vill man ju vara försiktig, särskilt om man har en Bebbo.
Att ha tillgång till rent dricksvatten är en lyx, visst. Men det är en lyx som alla borde ha. Hur ska vi uppnå det?
Läs även andra bloggares åsikter om dricksvatten, senegal, usa
Hyggligt presidentval
Efter mycker funderande har jag bestämt mig för att jag håller på Hillary Clinton i det amerikanska presidentracet. Jag tycker i och för sig att Barak Obama har en mer tilltalande framtoning, men vad vill vi i resten av världen egentligen helst ha ut av en amerikansk president - att han eller hon är sympatisk eller att han eller hon har benkoll på sakfrågorna? Så jag bestämde mig för Clinton.
Men, efter att ha hört John McCains segertal igår kväll måste jag säga att jag har en ganska positiv syn på hela det här valet: även om worst case-scenariet skulle inträffa, dvs att republikanerna i form av McCain vinner presidentvalet, känns det som en tydlig förbättring mot nuläget. McCain har en lågmäld, ganska lyssnande framtoning, och verkar ha koll på sakfrågorna (men jag har tyvärr inte hört honom pressas i debatt så det är lite svårt att uttala sig om den saken). Jag delar inte nödvändigtvis hans uppfattningar (även om jag kanske tycker att han har en rimligare syn på Irak än de publikfriande demokraterna; har USA nu en gång trampat ordentligt i klaveret där får de göra sitt bästa för att städa upp i röran innan de drar sig tillbaka) men jag kan ändå respektera honom som politiker, och jag tror han vore en bättre president än den nuvarande.
Och dessutom kommer han ju från Arizona....
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, clinton, obama, mccain