Den nya tidens under
Vad gör man om ens bebis har fyrtio graders feber och inte kan gå ut, ens man har tagit bilen med sig och grävt ned sig på okänd plats tillsammans med sin avhandling och fyra examinatorer och inte går att få tag på, och man plötsligt upptäcker att man håller på att få slut på välling? Ja, på andra saker också för den delen, men välling är det riktigt essentiella när man har en febrig bebis att ta hänsyn till.
Förr i tiden gissar jag att man skulle ha vänt sig till en vän, granne eller familjemedlem och bett honom eller henne att antingen se efter Bebbo eller att gå och handla åt en. Men, numera, upptäckte jag idag, kan man, om man är olycklig nog att hamna i den här sitationen, helt enkelt invänta att bebisen tar en liten siesta, slå sig ned framför sin dator, och beställa den mat man vill ha över internet.
Sålunda sitter jag nu och njuter av vetskapen att jag utan att ha behövt ta vare sig nån kompis', min grannes eller min svärmors hjälp i anspråk kommer att få hem välling, oliver, ägg, grönsaker, choklad, kaffe, tvättmedel och andra livsnödvändigheter. Hurra! Och det funkar säkert som business också, för det blir ganska lätt att man klickar på lite extra (tunga) saker när man vet att det är nån annan som kommer att bära dem upp för alla trapporna.
Jobbiga insikter
Häromdagen när jag var i Geneve passade jag på att titta förbi på mitt fd jobb. Två olika kollegor frågade mig, oberoende av varandra, om jag var med barn igen. Jag hade nöjet att tacka för oartigheten med ett "no, sorry, I'm just fat!" i båda fallen, men det innebar ändå två insikter för mig:
1) Jag borde kanske motionera lite mer, om min chokladmage får folk att tro att jag är gravid.
Med detta i åtanke spatserade jag två kvällar senare iväg till stadens simhall och köpte, till min egen överraskning, ett 10-kort. Vi bor bara kvar här i stan i omkring 5 veckor till så det betyder att jag faktiskt måste gå två gånger i veckan för att hinna ta slut på det. Och jag är ju smålänning, och snål som sig bör med den härkomsten, så har jag nu köpt ett 10-kort så kommer jag absolut att göra så gott jag kan för att använda upp det...
För övrigt har Neuchâtel ett rätt intressant arrangemang för 10-korten i sin simhall. För mig, som medelst mitt "permis B" (långtidsuppehållstillstånd) kan bevisa att jag bor i staden Neuchâtel, inte bara kantonen, kostar 10-kortet 52 franc (drygt 300 kr, ca 31,50 per entré), medan den som kommer från en kringkommun får betala 64 franc (ungefär 375 kr, ca 38 per entré). Detta motiveras av att simhallen drivs av Neuchâtels kommun, men kommunsystemet är lite annorlunda mot i Sverige. Varenda liten håla, som för mitt otränade öga ligger inbakad i staden Neuchâtel eller precis kant i kant med den, är en egen kommun, men de flesta är ju så små att de inte har några så flashiga inrättningar som en simhall. (Inom parentes sagt så innebär detta också att befolkningssiffror för schweiziska städer blir rätt bisarra för en svensk: Nechâtel har t ex knappt 35 000 invånare, men då räknas som sagt bara staden. Zürich har 700 000 och Geneve 500 000, och huvudstaden Bern typ 150 000. Det låter ju sjukt lite, men räknar man med alla kringkommuner så kommer man nog upp till en rimligare nivå, åtminstone för de ekonomiska centra som Zürich och Geneve faktiskt utgör.)
Logiken med prisen på 10-korten är alltså att alla som betalar skatt till staden Neuchâtel redan bidrar till simhallens kostnader, och därför får rabatt på inträdet. Bor man däremot i en kommun intill betalar man ju ingen skatt till Neuchâtel, och får därför betala lite mer i inträde. Men, inväder Vän av Ordning, Lotta är ju hemmafru (ursäkta, jag menar mammaledig), tjänar inga pengar och betalar ingen skatt, varken i Neuchâtel eller nån annanstans? Men då har man ju glömt det schweiziska sambeskattningssystemet! Min man betalar mer skatt för att han är gift med mig än vad han skulle ha gjort om han hade varit ensamstående - alltså betalar han, som familjeförsörjare, min del av skatten till badhuset. Konstigt, men sant.
2) Jag är fortfarande paria på arbetsmarknaden.
Jag tror att jag någonstans trodde att nu när jag har fött barn, ammat lagom länge och börjar känna mig som en individ istället för bara som en del i kollektivet mor-barn igen, så skulle jag teoretiskt sett kunna arbeta igen och bli sedd som vilken människa som helst. Men så är det alltså inte. Har jag nu fött barn en gång så kommer jag ständigt att, av potentiella arbetsgivare, betraktas med viss misstänksamhet; jag har ju bevisat både min önskan om att ha barn (och arbetsgivaren kan ju inte veta om jag tänker nöja mig med ett eller om jag vill ha en hel skock) och min förmåga att få barn. Detta innebär att minsta lilla bula på min mage kommer att betraktas med missnöje, och skulle till och med kunna förandleda att man diskriminerar mig, t ex i en konkurrenssituation om ett jobb. Är det då så att jag inte är gravid utan bara lite tjock så hjälper det överhuvudtaget inte, eftersom arbetsgivaren inte kan veta vilket det är.
Insikt 2 är verkligen rätt hemsk som insikt - till skillnad från min man, som kommer att kunna surfa på i arbetslivet, med en snygg fru- och barnfernissa av normalitet, kommer jag att betraktas med skeptisism av arbetsgivare ända till klimakteriet. Jag hoppas att insikt 2 åtminstone kommer att hjälpa mig med motivationen jag behöver för att ta itu med insikt 1... Om chokladmagen försvinner kan ju arbetsgivaren i alla fall hoppas på att nästa graviditet inte är omedelbart förstående och att han eller hon kan ha lite nytta av mig som anställd innan han eller hon måste betala för mammaledighet och riskera att jag säger upp mig (pga undermånlig föräldraledighet).
Bil-disaster
En dag för ett par veckor sedan hade jag varit i Geneve med bil. På vägen hem var bebisen ledsen och hade tandvärk, men hade jag varit dum nog att ta bilen (se t ex detta inlägg om varför jag inte tog tåget) så kunde jag inte göra så mycket efter att ha stannat och bytt blöja, erbjudit nappflaska osv, så det var bara att fortsätta köra, typ en timme på motorvägen med gråtande/tidvis illvrålande bebis i baksätet. Min käre make brukar säga att olyckor händer de sista 10 minuterna av en resa, och det kanske är sant, för när vi kom fram till Neuchâtel pustade jag ut i förvissningen om att jag strax skulle vara hemma, släppte en liten aning på uppmärksamheten... och brände ett rödljus. Ajajaj. Detta kan man skämmas för, och jag, som i allmänhet är väldigt laglydig, aktar mig för att köra för fort och aldrig skulle köra med alkohol i kroppen (vilket schweizarna annars gärna gör, det har jag skrivit om t ex här), har också skämts grundligt.
Ingen olycka hände och ingen blev skadad och det ska man väl vara glad för. Men, för att föreviga min försyndelse satt det förstås en fartkamera retligt uppmonterad i korsningen där jag körde mot rött, och idag fick jag ett inbetalningskort på 250 franc.
Quoi? 250 franc, 1500 kr? Ojojoj. Jag som redan skämdes...
Sedan var det givetvis inte jag som fick böterna utan min man, eftersom det är hans bil. På baksidan av brevet som beskriver mina synder (körde mot trafikljus som var rött sedan 1,89s) står det: Om det inte var ni som var den felande föraren, var snäll och fyll i nedanstående formulär. Och där har jag alltså snällt fyllt i vem jag är, inte bara självklara saker som namn och födelsedatum utan här vill de också veta avancerade saker som: födelseort, nationalitet, föräldrarnas namn (!), yrke, civilstånd och make/makas namn. Blä! Varför måste de veta varifrån jag kommer, vilka mina föräldrar är, vad jag har för yrke och vem jag är gift med?
OK, jag inser att vrålande bebis inte räknas som förmildrande omständighet, så ja, jag körde mot rött, ja, jag ångrar mig, ja, jag ska betala böterna (även om jag tycker att de är elakt höga, när en fortkörning kostar 40 franc), och det står i brevet att jag får vara anonym om jag betalar inom utsatt tid (jag antar att det betyder att jag inte får nån prick). Varför måste de då veta vad mina föräldrar heter? Kan vi inte bara lämna mitt civilstånd och mitt yrke utanför det hela?
Rebella, endast för stockholmare
Jag har vänner som skriver på Rebellabloggen, en socialdemokratisk blogg skriven av unga kvinnor som mest behandlar feminist- och jämställdhetsfrågor. Såhär beskriver de sig själva:
Unga S-kvinnor Rebella bildades våren 2003. Vårt syfte är tudelat. Å ena sidan vill vi driva opinion i frågor som berör jämställdhet och medverka till att bryta könsmaktsstrukturer, såväl i samhället i stort som inom arbetarrörelsen. Å andra sidan vill vi använda systerskapet till att stärka och inspirera varandra.
Vackert så, även för den som inte nödvändigtvis är socialdemokrat. Men, så fort jag hade hunnit förbi inledningen började jag störa mig. Fortsättningen lyder nämligen:
Oftast har vi möte i ABF-huset den 8:e varje månad klockan 18.00.
Jaha? Och vad är ABF-huset då? Nu råkar jag veta att det ligger i Stockholm (fast inte var), och kan väl googla det om jag skulle vara en person som befann mig i Stockholm och ville gå på Rebellas möte. Men, observera att det alltså är så givet att allt handlar om Stockholm att de inte ens kan precisera det. Det hade varit så enkelt för dem att istället skriva ABF-huset, gatudadress, Stockholm den 8:e varje månad etc!
Och jag tycker det blir så svårt att ta det där med systerskap på allvar när det är så tydligt att det bara är en viss kategori systrar, unga S-kvinnor bosatta i Stockholm, som antas vara intresserade. Hur intressant blir det att skriva när man bara verkar skriva för folk som redan är övertygade? Och även om man accepterar att bloggen skrivs för och av de redan frälsta, så måste det väl finnas unga, kvinnliga socialdemokrater med intresse för de här frågorna överallt från Kiruna till Ystad, kvinnor som potentiellt skulle kunna vilja komma på ett Rebellamöte?
Jävla gubbland #2
I lördags skulle jag och Bebbo ta tåget till Lausanne för att hälsa på en kompis. När man åker tåg är det enklast att ha Bebbo i sjalen på magen, men jag ville ändå ha med barnvagnen, för Lausanne är sjukt backigt och Bebbo är tung.
På grund av strul med biljettautomaten gick jag till biljettluckan, och passade på att klaga på att det är svårt att ta med sig vagnen ombord på tåget (smala dörröppningar och flera trappsteg för att ta sig in). Mannen i biljettluckan fnös typ mest så jag blev irriterad och insisterade. Jag förklarade att jag var medveten om att det inte var ett problem han kunde lösa på direkten, och om att tågen är rätt så nya och väl inte kommer att bytas ut inom den närmaste framtiden, men att de antagligen samlade på kundernas synpunkter nånstans och att jag därför ville ha infört i protokollet att man borde kunna ha med sig en barnvagn på tåget. Då drog han, likgiltigt, en ramsa om att lokaltågen i högre och högre grad byggs utan trappor, men att snabbtågen kör så fort att det inte med dagens teknik går att minska dem på höjden. "Men i Sverige har ju X2000 hissar för barnvagnar och rullstolar!" invände jag inte. Men det borde jag kanske ha gjort för när jag kom ut på platformen så stod det ju faktiskt en hiss där. Den hade han ju kunnat erbjuda mig hjälp med att använda, när jag ändå stod där och klagade på svårigheterna med att ha barnvagn med sig på tåget. Men icke. Det var väl antagligen så att jag fick skylla mig själv som hade barnvagn.... jävla gubbland!
Och när man börjar fundera på saken: när jag första gången pendlade mellan Neuchâtel och Genève, 2004, gick snabbtågen på vissa avgångar, och jag blev sur när jag hamnade på en sån avgång för jag mådde illa i de tågen. På de andra avgångarna gick bekväma intercitytåg som man inte mådde illa av och som dessutom var rymliga och snäppet mer barnvagnsvänliga, och resan tog 1 timme och 13 minuter. Numera går snabbtågen på alla avgångar mellan Neuchâtel och Genève, och restiden har pressats till 1 timme och 9 minuter. Detta är alltså utvecklingen som går framåt - men vem är intresserad av att komma fram till Genève fyra minuter snabbare i ett trängre, obekvämare och mer opraktiskt tåg, som man dessutom mår ännu mer illa i nu för att den sträckan tiden har pressats på är den kurviga biten mellan Neuchâtel och Yverdon (på raksträckan nere vid Genèvesjön gick de gamla tågen lika snabbt)? Det är knappast mammor med barn i alla fall, utan snarare jättebusy affärsmän. Jävla gubbland!
Hur gick det då med barnvagnen? Jodå, när jag skulle kliva på stannar en vänlig människa och erbjuder mig hjälp med vagnen (jag hatar att ta emot hjälp, det är väl därför jag blir så sur över grejer som hindrar mig från att klara mig själv); och ja, givetvis var den vänliga människan en tjej. Och, lustigt nog, gör hon precis den reflektionen som jag bittert hade formulerat i huvudet medan jag väntade på tåget: "Ja, det är ju inte tänkt för kvinnor, det här...".
Det här med utvecklingssamarbete
När jag var i Senegal 2003 reste min MFS-kollega och jag omkring på landsbygden en del. Vi besökte t ex en liten by som hade massor av utvecklingssamarbete med olika västländer, och där visade man stolt upp det senaste projektet som byggts i samarbete med nåt västland (kan ha varit Frankrike): en "case de tout-petits", en sorts dagis för barn i dagisålder. Det var en käck, åttkantig byggnad med en stenlagd gård utanför, alltihop snyggt dekorerat i glada färger med glada figurer - men vad var det bra för? Argumenten var blandade, att barnen skulle lära sig nåt, att mammorna skulle få lite ro etc, och det var ju väl så, men jag tror att åtminstone de argumenten faktiskt är felaktiga. Vad ska ett gäng spralliga 3-4-åringar som samlats typ 50 stycken runt ett par tre "fröknar" kunna lära sig i en kal och ekande, ehuru snyggt dekorerad och stiligt åttkantig, byggnad med stengolv? Det fanns ett kök också, men inget vatten indraget, och jag tvivlar på att gården med stenarna runtomkring kommer att förvandlas till en trädgård, så inte kan barnen leka nåt kul ute heller. Vad är poängen? Att alla barn och alla "fröknar" ska få så ont i huvudena som möjligt och bli så trötta som möjligt?
Argumentet om att mammorna ska få lite tid för sig själva håller ju inte heller, för en av de saker som man faktiskt är bättre på i Senegal än i västvärlden är familjesammanhållning - det finns alltid äldre syskon, mostrar, fastrar, mormödrar och grannar som mammorna kan låna ut sitt barn till en stund om det behövs. Och barnen i den åldern har mycket trevligare, och lär sig mycket mer, på att hänga med familjen och grannarna hemma än på att trängas ihop i skränande skockar i ett (o)pedagogiskt franskt hus.
Det här lämnade ett starkt intryck hos mig, för jag kände nånstans i hjärteroten vad fel det kan bli, det här med bistånd. Missförstå mig inte, jag tycker bistånd är jätteviktigt, men man måste liksom anpassa det till mottagarbefolkningen - och i den här byn hade det kanske varit viktigare att satsa på myggnät än på en meningslös och tråkig pseudolekskola.