Charlotta Friedner

Brevid min sambos jobb ligger det ett dagis, och vi hade planerat att gå dit på studiebesök för att se om det verkar bra (min sambo har aldrig gått på dagis ? hans mamma är överambitiös hemmafru ? och dagis ses av vissa här som en hemsk institution som härbärgerar de stackars barn som inte har en hemmamamma). Vi vet alltså inget om hur de schweiziska dagisen är, och det kan ju hända att det ligger något i deras rykte som förvaringsplatser. Men i väntan på att vi ska hinna iväg på det där besöket gick min sambo förbi och passade på att höra sig för om det var svårt att få plats, för att veta hur bråttom det är för oss att ställa oss i kö. På frågan om det fanns lediga platser fick han det bisarra svaret: ?Det beror på vilken dag.? ?Vilken dag?? frågade han, lite ställd, och damen svarade: ?Ja, en del dagar har vi lediga platser, andra inte.?

Av detta kan man sluta sig till att dagis inte, som i Sverige, är en pedagogisk lekskola där barnen är medan föräldrarna är på jobbet. Nej, det verkar här som att dagis är tänkt som en avskjälpningsplats där mamman kan lämna barnet några timmar i veckan så att hon kan gå och handla eller vad hon nu vill göra. Även i dagisarrangemangen antas det alltså att mamman är hemmafru.

Jag hoppas att barnen åtminstone gör nåt roligt och gärna pedagogiskt och utvecklande under de timmar de är där....

Kan man starta ett föräldrakollektiv, kanske? Jag har en kompis med en liten dotter, och hon känner önskan att börja jobba igen. Hon ser redan nu efter en grannes unge några timmar i veckan. Min sambo har en kollega som ska bli far ungefär i samma veva som vårt barn föds och om man kan träffa lite folk i mammagruppen eller så borde man kunna få ihop fem ungar med sympatiska föräldrar så att varje förälder kan ta en halvdag i veckan... Fast jag tvivlar ju på att jag kommer klara att hålla reda på ett barn så fem är kanske att ta sig vatten över huvudet, även om det bara rör sig om en förmiddag eller eftermiddag i veckan.

Det verkar ? att döma av valaffisherna i Geneve ? som att UDC (Demokratiska Centerunionen ? det hemska populistpartiet) och liberalerna är för asyllagen och utlänningslagen, medan PDC (kristdemokraterna), de gröna och socialisterna samt en multitud intresseorganisationer är emot. Dessvärre hävdar min sambo, som ju är en riktig, tvättäkta schweizare med rösträtt, att UDC och liberalerna har en majoritet tillsammans i federala rådet ? vilket är Schweiz regering. Schweiz styrs alltid av en koalition ? för att ett parti ska få egen regering skulle det inte bara krävas att det blev det största partiet utan att det fick i princip 100% av rösterna i ett val. Platserna fördelas därmed enligt samma princip som platserna i vår riksdag, fast det finns mycket färre att dela ut. Och dessutom ska resultatet helst bli proportionerligt så att den tyskspråkiga respektive romanska (franskspråkiga + italienskspråkiga) populationen representeras rimligt, och så att inte alla ministrarna är män (för tillfället finns det bara en kvinna i regeringen, socialisten Micheline Calmy-Rey från Geneve, som därmed representerar både kvinnor och franskspråkiga och som dessutom har den enda platsen för sitt parti). Jag tror att Calmy-Rey är utrikesminister, men säker kan man inte vara eftersom platserna roterar.

 

Tanken är i alla fall att om liberalerna och UDC har majoritet i regeringen ska detta mer eller mindre återspegla förhållandena i väljarkåren. Men partierna är inte så viktiga i Schweiz, utan fungerar som valplatformar och opinionsbildare snarare än beslutsfattare. Så vi får väl se...

Eftersom jag är så intresserad av val har jag givetvis röstat i det svenska riksdagsvalet också. Det var mitt livs första brevröst, bevittnad av en amerikansk och en rumänsk arbetskamrat. Hoppas den har kommit fram!

Jag hade på mig min orange kampanjt-shirt igår på körövningen. Eftersom mitt jobb är så internationellt hade jag insett att det är i kören jag träffar flest schweizare med rösträtt. Och t-shirten väckte uppmärksamhet. Min ryska kompis (som inte har rösträtt) ville köpa en likadan, och min soprangranne - som kommer från Zürich - sa att hon minsann redan hade röstat nej. "Man vill ju inte behöva skämmas för att man är schweiziska", sa hon. Tyvärr räknas hennes röst i Neuchâtel och inte i Zürich, men jag hoppas att det äldre paret som röstar i Bern och dirigenten som röstar i Fribourg fattade vinken.

Bilden av t-shirten kommer från Amnesty Schweiz' butikssida. Ni kan ju tänka er hur väl den passar ihop med min hudfärg....

 

Jag har ju tidigare skrivit en del om hur det är att skaffa barn i Schweiz, men nu blir det lite mer generellt: Jo, själv har jag förstås vetat att jag är med barn ett bra tag, och mina vänner och min familj (för att inte tala om min sambos familj) har haft ett tag på sig att vänja sig vid tanken. Nu är jag i halvtid, i början av femte månaden, och plötsligt har bebisen blivit mycket verkligare. Graviditeten har nämligen börjat synas! Detta ger upphov till följande små eller stora problem:

• Under sommaren dolde jag lyckligt mina bebisplaner och fortsatte söka jobb som vanligt. Nu har jag ett (tillfälligt) jobb, och efter att ha missat flera arbetstimmar pga en ultraljudsundersökning i torsdags, bestämde jag mig för att bekänna färg för min chef. ?Jag är gravid?, sa jag. ?O, så roligt för dig!?, sa han och strålade med hela ansiktet och ropade in hela avdelningen på mitt kontor ?...Charlotta has a piece of good news to share with us!?. Givetvis var detta ett bättre utfall än om han surt hade frågat varför jag inte kläckte ur mig det under intervjun ? men varför skulle han? Jobbet är som sagt bara tillfälligt så jag hinner sluta långt innan arbetsgivaren får något ansvar för min mammaledighet eller dito. Dessutom sa två av kollegorna: ?Det visste vi redan, det syns på päronformen?, och det bidrog också lite till att jag känner mig som en öppen bok ? det vill säga med hotad integritet. Jag är livrädd för folk som vill klappa mig på magen och ställa personliga frågor (vilket jag aldrig hade trott innan ? jag var övertygad om att jag skulle njuta av uppmärksamheten).
• Häromdagen hörde en potentiell arbetsgivare av sig till mig. Hon hade intervjuat mig i början av sommaren, men sedan anställt nån annan (som kunde prata spanska, efter vad jag förstår). Nu frågade hon mer eller mindre om jag ville ha fast jobb när mitt nuvarande uppdrag är slut, och när jag svarade att jag gärna ville arbeta för henne men att jag är gravid slocknade ljuset i hennes ögon. Det kändes hemskt. Jag insåg att hur moderna vi än tycker att vi är så är man inte så värst populär i det professionella livet, när man är en gravid kvinna. Försöker följaktligen jobba på mitt nätverk och sprida att jag vill börja jobba igen efter nästa sommar ... men det känns så sjukt långt tills dess!
• Jag lider av känslan av att jag offrar min karriär (fast givetvis är jag glad över bebisen), så när min käre sambo råkade säga till sin orkester att han visst skulle fortsätta spela med dem i minst ett år till, blev jag fly förbannad. Att tänka sig att han ska jobba hela veckan, och sedan repetera över en timmes bilfärd bort, varje fredagskväll, medan jag ?bara? får vara mammaledig och byta blöjor, fick mig att se rött. Bottom line: om jag av omständigheter, könsroller, biologi och sumpigt gammelmodiga schweiziska lagar måste skjuta upp min karriär för att vi ska bli föräldrar kan han åtminstone offra en av sina två orkestrar. Inser han inte detta kommer jag att tvinga honom ? jag är t o m beredd att göra det av ren elakhet, bara för att principen ska nå fram. (Visst, varken könsrollerna eller biologin är hans fel, och han har ett rätt begränsat ansvar för de schweiziska lagarna och för omständigheterna, men det betyder väl ändå inte att det är mer rättvist att jag tar hela smällen?)
• Jag har blivit så ful. Vilket är ytligt tänkt om man har en bebis i magen, jag vet, men det gör mig i alla fall på dåligt humör. Förmodligen beror det, som så ofta, på illasittande kläder, och jag har gnällt så mycket att min sambo har lovat följa med på seriös shopping av gravidkläder i helgen. Hurra! Jag ärvde mammakläder av en kompis som normalt har ungefär samma storlek och klädsmak som jag ? men när hon var gravid pluggade hon, så många av hennes plagg funkar helt enkelt inte på ett hyfsat seriöst jobb. Vidare har jag fått ärva kläder av min sambos kusins hustru, som inte heller är helt olik mig till vardags. Men nu verkar inga av hennes kläder passa mig! Hennes kjolar är för korta, byxorna är så påsiga att hur mycket man än kortar dem i midjan syns extratyget trots att man försöker kamouflera det med en lång tunika, och hennes tröjor är för urringade. Dessutom är hela rasket svart så jag känner mig som en begravningsentreprenör (- jag har gärna på mig svart, annars, men inte bara svart).

 Det här med barnafödande är alltså förenat med en del sorger och bedrövelser. Och då har jag inte ens hunnit till foglossnings-, förlossnings-, amnings- och inte-få-sova-på-nätterna-stadierna än. Suck.

Nu har jag varit i Sverige ett tag och vilat upp mig. Det var skönt. Jag passade på tillbringa en dag i (svindyra) Norge, där en ordinär fikalunch för två – i och för sig god och på ett trevligt fik – bestående av en kycklingsallad, en tonfisksmörgås och två mineralvatten, i småstaden Sandefjord gick loss på 260 NOK. Det är över 300 kr och fast jag visste att det var dyrt i Norge måste jag erkänna att jag hoppade till. Min schweizare däremot tog det med en klackspark. Han är inte så van vid begreppet Dagens Lunch.

Till Sverige kom jag som så ofta via Kastrup, och denna sålunda skandinaviska semester fick mig att fundera på ett fenomen som jag inte är säker på om det verkligen händer, men det känns så: panskandinavismen. Är det inte så, oberoende av EU-integration och globalism och sånt, att man som svensk känner sig mer och mer nära sina två närmaste grannländer? (Jag tvekar lite att räkna in Finland, för trots att det onekligen finns många gemensamma nämnare är det så få finländare jag kan kommunicera med på deras modersmål att språkbarriären lägger hinder i vägen för en Finlandsomfattande panskandinavism.) Är det för att jag är utlandssvensk numera som jag tycker att det är roligt att träffa danskar i USA och att komma till Danmark eller Norge är ungefär som att komma till Sverige?

 

Jag började i måndags arbeta för en internationell organisation i Genève och där har jag en norsk kollega – vilket gör mig löjligt glad och lättad. Jag menar att jag är van vid att uttrycka mig på engelska och franska, men det ger liksom en sorts hemtrevnad att kunna prata svenska med henne och att förstå vad hon säger på norska. Jag kan inte låta bli att säga: ”det är greit!” och ”kämpefint!” till henne hela tiden. Hos en annan organisation som huserar i samma byggnad jobbar en finsk kille som också förtjust pratar svenska med mig, vilket jag också uppskattar. Men jag tror inte han är finlandssvensk – han har ett väldigt finskklingande namn – utan han är nog mest välutbildad och språkkunnig. Så vitt jag vet lär sig många finländare svenska i skolan fortfarande.

 

Ett ytterligare faktum som jag och min litteraturvetar-lillasyster brukar diskutera rör skandinavisk litteratur: om man tänker på klassiker man har läst kanske man kan komma på några skandinaviska författare förutom de svenska, som Veinnö Linna från Finland eller Agnar Mykle från Norge. Men, om man kollar på pockettoppen nu hittar man garanterat Hanne-Vibeke Holst från Danmark, med Kronprinsessan, Min mosters migrän, Therese Skårup-triologin och vad den nya boken nu heter. Man hittar dessutom flera titlar av normannen Erlend Loe, t ex Blåst, Naiv.Super och Expedition L. Vidare hittar man förmodligen Augustprisbelönade Den amerikanska flickan av finlandssvenska Monika Fagerholm (men jag tog mig inte igenom den utan vill mycket hellre rekommendera Diva eller Underbara kvinnor vid vatten som jag gillade mycket bättre). Förmodligen hittar man också nån översatt bok av finländske Arto Paasilinna, som t ex Kollektivt självmord. Panskandinavismen breder ut sig inom litteraturen, alltså.

 

Så låt oss nu anta att det inte bara är jag som är skandinaviensentimental, utan att de skandinaviska länderna faktiskt närmar sig varandra. Beror detta i så fall på att vi svenskar, som traditionellt har sett oss som Nordens ”storebror”, äntligen har börjat ta våra grannar på lite större allvar och se dem som våra jämnlikar? Eller är det globalismen som gör att vi respekterar dem som är oss närmast, kulturellt och traditionellt, för att på så sätt kunna avgränsa oss från alla andra?

 Jag ska klura lite till på det här.