Anglo-saxisk standard
En väldigt statsvetenskaplig iakttagelse som jag har gjort de senaste dagarna är följande: under hela min pol mag har jag hört sporadiskt snack om att den svenska statsvetenskapen är mycket anglo-saxiskt influerad, särskilt, om jag nu har lyssnat ordentligt (jag fattade nog inte att det kunde vara viktigt), på det metodologiska planet. Mot den anglosaxiska traditionen ställs så den franska eller kanske kontinentaleuropeiska traditionen. Men som sagt, det här var inget som jag särskilt bekymrade mig om att lägga på minnet.
När jag söker jobb här efterfrågas ofta en examen i ”International Relations” (IR) vilket jag ibland brukar antyda att jag har. Men det är egentligen inte sant – jag har en examen i statskunskap, generellt, och inte ens en uttalad (fast underförstådd) specialisering på internationell politik (mest för att flera av lärarna/handledarna inom den avdelningen på universitetet var lite ökända för usel handledning och tråkiga kurser). Sedan har jag specialiserat mig lite genom mina val av praktikplats och uppsatsämnen, men jag känner i alla fall att jag vill läsa på lite för att försäkra mig om att grunderna inom IR sitter där de ska.
Den senaste tiden har jag därför roat mig med en bok som jag lånade av en kompis som har läst ett utbytesår i Montreal. Boken heter Introduction aux relations internationales (2004) av Diane Ethier och är utgiven av Les Presses de l’Université de Montréal – alltså väldigt franskspråkigt och quebeciskt. Och så vitt jag förstår befinner sig den här boken lite i brytpunkten mellan den anglo-saxiska och den franska traditionen. Montreal är ju omgivet av en hel kontinent fylld av framstående ango-saxiska universitet, men samtidigt har man ju i Quebec traditionellt väldigt starka band till Frankrike.
Mot den kanadensiska boken ställer jag en kursbok från delkursen i internationell politik från StatsA, vilken jag passade på att plocka åt mig från en banankartong i källaren sist jag var hemma i Sverige. Den heter Understanding International Conflicts (2000) och är skriven av Joseph S Nye, Jr, en Harvardprofessor som också har varit utrikespolitiskt sakkunnig åt Vita Huset (men fråga mig inte under vilken administration det var). Den kändes värd att läsa om, eftersom jag har vissa tvivel på hur mycket av min utbildning jag egentligen tillgodogjorde mig under hösten 2000 – jag minns att det var mycket fest och nation och kör och studentradio och pojkar, och att döma av kvaliteten på de pm jag skrev kan jag inte ha fattat så värst mycket av själva statskunskapen. (Det är också roligt, fast lite skrämmande, att se att jag verkar ha strukit under fel saker i den här boken när jag läste den förra gången, eller i alla fall missat att markera vissa av de allra viktigaste poängerna.)
Det här skulle dock inte handla om vilket barn jag var för bara sex år sedan, utan om att den kanadensiska och den amerikanska boken berättar i princip samma historia (båda är översiktliga IR-introduktionsböcker), men från helt olika perspektiv. Den kanadensiska boken ser en unipolär värld, med en hegemon (USA) som man måste ta hänsyn till och liksom operera runt om man vill förklara internationella fenomen. Den amerikanske författaren, däremot, sitter ju inne i hegemonen och tittar ut på världen och tenderar därför, tycker jag, att växelvis överskatta och underskatta USAs betydelse inom IR. Det är lite som att sitta på jorden och försöka räkna ut hur planeterna rör sig runt solen, jämfört med att sitta på solen och titta ut över planetsystemet. För den sakens skull är inte Nye onyanserad, nej då, men han betraktar liksom USA som en fast punkt och all annan rörelse ser ju ut på olika sätt beroende om man utgår från att man själv rör sig eller från att man själv sitter stilla.
Så nu, när det är för sent, kan jag instämma i kritiken om att vi hade för mycket anglo-saxiskt fokus på vår utbildning. Visst kan det stämma att metodologin är bättre (jag skrev B-uppsats om den franske filosofen Pierre Bourdieu och det var verkligen ingen dans på rosor att försöka sätta sig in i hans tillkrånglade tankevärld), och säkert är det ett litteraturproblem att få texter översätts, och då hemfaller man förstås gärna åt böcker skrivna på engelska eftersom studenterna förväntas förstå dem utan översättning. Men om jag funderar kan jag bara komma på en handfull texter i min kurslitteratur som varken var anglosaxiska eller skandinaviska. Vi hade en grym text som var översatt från italienska till engelska, minns jag, och så fanns det några antologier. Min C-uppsats handlade om demokratin i Senegal så då hittade jag några franska och afrikanska böcker, minns jag, men det var ju på eget bevåg. Annars har allt som har etsat sig fast i minnet varit svenskt, skandinaviskt, engelskt eller amerikanskt. Min plan för att säkra min IR-framtid är i alla fall helt klart att försöka balansera mitt intag av anglo-saxisk litteratur och vidga cirklarna så gott jag kan. Det vore coolt att kunna känna sig lite vidsynt.
Sjukförsäkring
Jag har övergivit mitt system med svensk hemförsäkring kompletterad med reseförsäkring och bestämt mig för att skaffa en schweizisk försäkring. Detta är lättare sagt än gjort, och framför allt är det totalt meningslöst ? men nödvändigt om man bor här hyfsat permanent.
Två försäkringar är obligatoriska om man är bofast i Schweiz: en sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring. Har man ett jobb så står arbetsgivaren för olycksfallsförsäkringen men så alltså icke i mitt fall. Dessa båda försäkringar är samma vilket bolag man än tar dem hos, men priset är olika, beroende på var man bor och hur många man är i samma familj som försäkrar sig hos samma bolag. Bolagen får inte tjäna pengar på de obligatoriska försäkringarna, men däremot får de sätta underpris för att locka kunder till sig, och sedan sälja frivilliga tilläggsförsäkringar till dem.
När man alltså har bestämt sig för vilket bolag man vill anlita måste man bestämma sig för hur hög självrisk man vill ha. Den kan väljas låg, men då betalar man höga månadskostnader, eller hög, och då blir månadskostnaden förstås betydligt lägre. Min pojkvän, som gillar grafer, ritade upp olika självrisknivåer och hur mycket de kostade per år som en funktion av hur mycket pengar man är sjuk för och vi kunde snabbt utläsa att man måste vara sjuk väldigt mycket för att tjäna på den låga självrisken, och därför tog jag istället så låg månadskostnad som möjligt.
Det intressanta, i alla fall för en svensk, är att man inte betalar för att sedan få billig sjukvård när man behöver den, nej, man betalar för att sjukvården överhuvudtaget ska ha råd att finnas. Blir man sedan sjuk betalar man ändå i princip självkostnadspris. Med den självrisken vi valde måste jag vara sjuk för över 15000 kr per år för att få tillbaka något alls, och även efter de första 15000 kronorna ska jag betala 10% av min egen vårdkostnad. Dessutom betalar jag ca 1000 kr i månaden oavsett om jag är sjuk eller inte.
Detta är ett liberalt välfärdssystem i en liten ask ? alla betalar, men bara den som är riktigt, riktigt sjuk får något tillbaka (läs tidigare inlägg om Esping-Andersens välfärdssystem här och här) och jag kan förstå att det har legitimitetsproblem för det är ju inte skoj att betala när man vet att man ändå kommer att bli tvungen att betala för sig själv den dag man blir sjuk. Visst känns det väl ändå roligare att betala en hög skatt och veta att man har råd att bli sjuk?
Bra saker med Schweiz: tågen
Ibland verkar det kanske som om jag klagar väldigt mycket på Schweiz. Och det är klart att man irriterar sig på de problem man ser runt omkring sig. Men, faktum är att det är mycket som är bra i Schweiz också. Ett exempel på det är tågsystemet.
Schweiz är ju ett ganska litet land, och det täcks av järnvägar. Teoretiskt kan man ta flyget mellan Geneve och Zürich, till exempel, men man får vara ganska ordentligt stressad för att göra det eftersom det går direkttåg mellan de två städerna en gång i timmen (och oftare om man kan tänka sig att byta lite här och var) och resan tar knappt tre timmar. Och så ser det ut överallt. Alla långdistanståg går en gång i timmen, och missar man ett så går det ett till på samma klockslag, samma platform, nästa timme. Lokaltåg går oftast oftare än så. Allt annonseras på franska, tyska, engelska och italienska efter vad som passar på respektive linje och respektive station, och allt är välindikerat, välordnat, regelbundet och så gott som alltid i tid. Numera är dessutom alla delar av alla tåg rökfria.
Biljetterna är ganska dyra (vad väntar man sig när det är Schweiz man har att göra med!) men köper man ett ?carte demi-tariff? (halva priset-kort) för typ 900 kr (kanske lite mer nu när jag är över 26 år) så får man alla biljetter för halva priset, och man behöver inte göra många resor för att det ska betala sig. Jag hade ett redan innan jag bodde här, för om jag hälsade på min pojkvän kanske fyra gånger om året betalade mina fyra tur och retur till flygplatsen redan kortet, och alla andra tågresor man gjorde betalades därför med halva priset. Å andra sidan kostar biljetten alltid samma summa, och man behöver inte bekymra sig för när man ska köpa den. Dessutom finns det massor av olika lösningar för alla som reser ofta.
Studenter, som lever korridorliv i veckorna, reser oftast hem på helgerna, så de kompletterar sina demi-tariff med ett ?voie 7? (platform 7) som innebär att de reser gratis efter sju på kvällen. Pendlare köper ett pendelkort för en specifik sträcka ifall den är 10 mil eller kortare, och åker sedan gratis på den sträckan. Reser man en längre sträcka, säg Neuchâtel-Geneve som i mitt fall, så kan man välja mellan ett ?abonnnement général? för ett år, eller per månad. Detta kort är hiskeligt dyrt (sist jag köpte ett var jag under 26 och då kostade det ca 12000 kr) men man åker sedan gratis hela året på tåg, båtar, bussar, tunnelbana, bergbana och all annan kollektivtrafik. Betalar man per månad kostar det ca 1600 kr i månaden, men man slipper hosta upp så mycket åt gången, och efter ca fem månader hade man tjänat på att välja årskortet.
Det allra bästa är dock att man kan lämna tillbaka allt. Vill jag köpa ett årskort så får jag tillbaka värdet av den kvarvarande tiden på mitt demi-tariff. Vill jag sedan inte ha årskortet längre får jag tillbaka värdet av tiden som är kvar på det när jag lämnar tillbaka det (fast inte de första fem månaderna). Och går man till kassan och köper en biljett har de alltid smarta arrangemang ? inte som i Sverige när man hade kunnat fixa ett bättre biljett själv på internet. Idag köpte jag en tur och retur till Geneve, och tjejen i kassan sa: ?Behöver du åka buss i Geneve också?? Och när jag svarade ja lade hon till 4 franc (ca 25 kr) på min biljett och sa: ?Nu kan du använda kollektivtrafiken i Geneve hela dagen.? Ett annat exempel är för ett par månader sedan, då jag behövde åka TGV till Paris, och hade försökt köpa biljett på franska järnvägens hemsida länge och väl, och tillslut pallrade mig iväg till stationen här i Neuchâtel, där de på ett litet kick ordnade biljetter med direkttåg Neuchâtel-Paris, betydligt billigare än vad det hade sett ut på internet.
Ryssland hotas av religiöst sönderfall?
Jag lider av en viss Sverigenostalgi. Förmodligen beror det på sommaren och på att jag ska få resa till Sverige om två veckor och hänga i Blekinge. Hurra! Just nu tröstar jag mig med att lyssna på Sveriges radio över webben. Och då hörde jag precis ett reportage från Ryssland i P1s Människor och tro.
Det var värt att uppmärksamma eftersom det rimmade väl med vad min kompis kompis (som jag här omtalar som Förespråkare för Storryssland) framförde för ett par veckor sedan. Enligt reportern var det vanligt bland ryssar att känna rädsla för att kineserna och de muslimska grupperna i landet har så mycket högre natalitet än de etnoryska, oftast ortodoxa ryssarna.
Givetvis har jag även tidigare hört om den ryska misstänksamheten mot att EU och NATO kryper närmare, och det är väl i det sammanhanget man ska se min kompis kompis åsikter om önskvärdheten i en stor intresssfär runt omkring Ryssland.Det nya här var dock den religiösa vinkeln ? att Tjetjenienkonflikten har mer religiösa klanger än vad man låtsas om, och att Ryssland när som helst kan lösas upp ifall att de religiösa motsättningarna skulle blomma ut. Detta späds också på av de tidigare nämnda låga födelsetalen i Ryssland (på Angel Coalition lärde jag mig att de enda grupper kvinnor som föder ordentligt med barn i Ryssland är de som inte borde göra det, nämligen 15 till 19-åringar). Men, inom de andra religiösa grupperna än de ryskortodoxa ser det alltså inte lika illa ut, vilket skulle oroa den ryska makteliten eftersom det på sikt hotar majoritetsförhållandena.
Hur intressant reportaget än var känner jag mig lite skeptisk eftersom jag inte riktigt är övertygad om hur stor vikt religiös bekännelse har i Ryssland. Eftersom religion var ett ganska marginellt fenomen i Sovjetunionen (i alla fall tidvis tror jag det var förbjudet) kan ju folk antingen ha reagerat genom att fortsätta strunta i religionen, eller genom att gå in för den med allt vad de har, efter unionens sönderfall. Mitt personliga intryck var snarast att de hade valt att fortsätta på den sekulära linjen. Men, så klart, jag kan ha fel, särskilt om man tänker på att jag bara var i Moskva. Säkert är det annorlunda på andra ställen.
Rollmodell
Sverige är högaktuellt här i Schweiz för tillfället. I alla fall om man som jag håller ögonen öppna efter allt som har med Sverige att göra. Idag var det en huvudnyhet att federalrådet (typ minister) Pascal Couchepin var på resa i Skandinavien för att lära sig om den svenska vården. Le Temps hade passat på att intervjua honom i Stockholm där han hade varit på studiebesök på Karolinska Institutet och träffat Ylva Johansson och företrädare för Stockholms landsting.
Hans slutsatser var dock blandade: han var impad av Karolinska och hävdade att det var mycket bättre än motsvarade forskningsinstitut i Zürich, men han var totalt oimpad av vårdköer (men vem är inte det) och av bristen på konkurrens. Å andra sidan tyckte han det var fint att vård var så billigt i Sverige och att vården, trots att standarden är i stort sett den samma i Sverige och i Schweiz, kostade den svenska staten så mycket mindre i andel av BNP. Å andra sidan hävdade han att den solidaritet som det progressiva skattesystemet och de regionala transfereringarna innebär bara är möjligt i ett så ?religiöst och kulturellt homogent samhälle? ? om folk slutar känna samhörighet och solidaritet med varandra brakar systemet samman (trodde han, i alla fall).
Jag har två kommentarer:
1) Kära monsieur Couchepin, skillnaden är att vi har ett kollektivt baserat, socialdemokratiskt, välfärdssystem i Sverige och i Schweiz är välfärdssystemet individuellt och liberalt. Dessa välfärdssystem har visserligen gemensamma rötter, men i det socialdemokratiska (som förkommer i Skandinavien samt i Holland) får även medelklassen tillbaka en stor del av vad den investerar, vilket gör att de höga skatterna åtnjuter en viss legitimitet. I det liberala systemet (som främst förekommer i Schweiz och i de anglo-saxiska länderna) betalas det lite extra, som kommer de allra sämst ställda till godo, men medelklassen får inte mycket tillbaka av vad de betalar, vilket gör att folk tycker illa om att betala skatt, trots att skattetrycket är rejält mycket lägre än i det socialdemokratiska systemet. Allt detta om man får tro Gösta Esping-Andersen (läs mitt förra inlägg om Esping-Andersens välfärdssystem här) ? och det tycker jag man ska göra, i alla fall till en viss gräns.
2) Kunde inte herr ministern ha kollat lite på det där med den svenska föräldraförsäkringen också, när han nu ändå var i Sverige? Det finns många intressanta fenomen inom det området som Schweiz kunde vinna på att läsa på lite om. T ex vad gäller tillgången på dagisplatser, lång och delad föräldraledighet, lite allmänt om kvinnors plats på arbetsmarknaden ? ja, och så var det ju det där om sambolagen.
Ogifta par
Häromdagen läste jag i tidningen att en parlamentariker i Fribourg (ja, de har delstatliga parlament här i Schweiz) hade lagt fram en motion om att ogifta par skulle få vissa rättigheter som par. Motiveringen bakom var ungefär att nu när vi har tillerkänt ogifta homosexuella par vissa rättigheter (de ingår nån sorts pakt som inte är lika långtgående som vårt registrerade partnerskap, men ändå en bit på vägen) borde ogifta heterosexuella par kunna få motsvarande rättigheter.
Tidningens vinkel på nyheten var ungefär: ?Konstig idé. Vadå för?? och de frågade parlamentarikern varför heterosexuella par skulle behöva den typen av rättigheter ? de kan ju gifta sig om de vill ha ett juridiskt erkänt förhållande. Parlamentarikern började med att dra upp massor av tillfällen då paret faktiskt inte kan gifta sig (t ex om ett skilsmässobevis eller en dödsattest som utfärdats utomlands inte erkänns, om den ena parten inte har ordentliga papper ? som den kamerunesiska tjejen jag skriver om här ? eller om det helt enkelt vore för dyrt för dem att gifta sig, på grund av sambeskattningen). Sedan klämde han till med: ?...och i ett liberalt land som Schweiz borde det par som vill leva tillsammans ha rätt att välja om de vill gifta sig eller inte.?
Jag kluckade nästan av förtjusning, eftersom jag stör mig på den administrativa press på att man ska gifta sig som råder här. Jag och min sambo kommer, nästan garanterat, att bli tvugna att gifta oss inom en rätt snar framtid, av administrativa och ekonomiska skäl. Och det är egentligen inte så att vi inte vill gifta oss ? men vi har alltid tänkt oss att vi skulle göra det ?nån gång?, för att vi själva känner för det, inte för att schweiziska staten tvingar oss. Så både på det individuella och det allmänna planet gillade jag Fribourg-parlamentarikerns förslag, och längst ned i artikeln insåg jag varför det kändes så självklart: han hade byggt sitt förslag på svensk modell och påpekade att i Sverige hade det minsann sett ut så här i många år och att det fungerade bra. Heja Sverige!
Men tro nu inte att detta betyder något annat än möjligen början på en debatt; även om motionen mot förmodan skulle gå igenom i Fribourg säger inget att samma regler införs i andra kantoner eller på federal nivå. Med den seghet de har här kommer de antagligen att hinna införa både hygglig föräldraledighet och dagisplatsgaranti innan de kommer sig för med att ta itu med en sambolag. Så jag och min sambo får nog vackert promenera iväg till rådhuset och få det där överstökat ändå. Men våra barn eller barnbarn kanske kan få välja som de vill...
Läget i Kamerun
Nu har jag kollat upp lite hur det står till på MR-fronten i Kamerun. Enl Amnestys årsrapport för 2006 (den finns här) finns det hot för kvinnor i form av våldtäkter och våld inom familjen. Våldtäktsmän kan klara sig från straff om de gifter sig med våldtäktsoffret, och kvinnlig könsstympning, som förkommer i vissa delar av landet, är inte förbjuden.
Annars verkar kvinnor komma undan lindrigare från politiska aktiviteter än män, och den största risken verkar vara om man försöker förhindra människorättsbrott, eller vittnar, eller om man tillhör en organisation som heter Southern Cameroon National Council. Journalister verkar i vissa fall också ligga risigt till, och en del människor drabbas av undermånliga rättegångar och/eller tortyr eller misshandel medan de sitter inne.
UNHCR (läs vidare här) skriver lite om flyktingar och Kamerun, men det verkar mest vara flyktingar från konflikthärdar runt omkring som tar skydd i Kamerun, inte kameruneser som söker asyl i Europa. US Committee for Refugees and Immigrants (läs vidare här) skriver också mest om flyktingar från Chad och Nigeria som kommer till Kamerun, men nämner också att ungefär 4000 personer per år (2005, antar jag, eller kanske 2004) tar sig därifrån (fast det kanske bara är till USA?).
Om tjejen jag tjuvlyssnade på igår tyckte sig ha rimliga asylskäl (fast schweizarna tyckte det ju uppenbarligen inte eftersom hon hade fått avslag) kan det antingen ha med specifikt kvinnovåld att göra, eller så har hon familjemedlemmar som är i blåsväder.
Utlänningars situation i Schweiz
Det här blir långt. Igår var jag på någonsorts civilståndskontor i Neuchâtels kommun för att hämta ett papper, men jag fick vänta lite för det stod ett par med en mycket liten bebis där och pratade med tanten bakom disken. Normalt tycker jag det är rätt intressant att tjuvlyssna på folk, men det här kändes riktigt unket ? när jag hörde om deras problem upptäckte jag att jag satt och generat stirrade på väskan jag hade i knät.
De var där för att registrera dotterns födelse, och för att pappan skulle kunna erkänna faderskap. Men, tanten kunde inte registrera barnet, därför att mamman inte hade några identitetshandlingar (enligt resonemanget: mamman har ingen fastställd identitet, och därför kan inte barnet heller få någon). Det enda hon hade var ett avslag på sin asylansökan, där det fastslogs att hon måste lämna Schweiz och resa tillbaka till Kamerun senast i början av september. Och eftersom barnet inte kunde registreras kunde pappan (som var schweizare) inte erkänna det, vilket innebär att barnet inte kunde få schweiziskt pass och inte ha nån anknytning till Schweiz. Detta, i sin tur, innebar att ifall tjejen, på de fem veckor hon har på sig innan hennes avvisningsbeslut verkställs, lyckas få fram ett pass eller en födelseattest kan barnet registreras, pappan kan erkänna det, och barnet får då rätt att stanna i Schweiz (tror jag i alla fall; det får i alla fall större rätt att stanna än vad det har i nuläget), vilket innebär att mamman också kan stanna. Får hon däremot inte fram nåt papper som åtminstone säger när och var hon är född så avvisas hon och tar barnet med sig ? och pappan får ingen som helst rätt till barnet.
Förutom den uppenbara tragedin med pappan och barnet kan man väl anta att de två föräldrarna ser något hos varandra och inte vill skiljas åt (och har hon inga papper kan de väl inte gifta sig heller, vilket annars skulle underlätta det hela, eftersom barnet då automatiskt blir pappans också), och så är det en intressant fråga varför tjejen stack från Kamerun till att börja med. Så vitt jag vet är inte Kamerun ett land som man anser att det föreligger asylskäl från, så förmodligen är hon en arbetskraftsinvandrare som (felaktigt) sökt asyl, och därför fått avslag. Men, man vet inte i det individuella fallet ? kanske hon faktiskt tyckte sig behöva asyl.
Hela historien kändes riktigt genomsorglig. Och värre ska det bli, tydligen. Jag är med i Amnesty Internationals Neuchâtelsektion och vårt stora projekt där är två nya lagar, en om asyl och en om utlänningar (läs gärna mer på Amnesty Schweiz hemsida). Under våren har vi samlat namnunderskrifter för att kräva folkomröstning om dessa lagar (man folkomröstar inte automatiskt om allt; i det här fallet krävdes det typ ½ miljon underskrifter för att få en folkomröstning till stånd), och nu när folkomröstningen är planerad till den 24 september drar vi igång värsta kampanjen för att få folk att verkligen rösta nej.
Utlänningslagen är mindre hemsk än asyllagen. Den lag som nu gäller är uråldrig, typ från 30-talet, och en del saker i den nya lagen är förbättringar (fast de går inte nödvändigtvis tillräckligt långt, tycker Amnesty; t ex gör den nya lagen att en utländsk kvinna som är gift med en schweizare inte kan lämna honom förrän efter 3 år, även om han är våldsam, ifall hon vill stanna kvar i Schweiz; med gällande bestämmelse måste hon ha varit här i fem år för att ha rätt att stanna efter separationen). Men den är ändå ingen dans på rosor: t ex kan man under den nya lagen hålla folk inspärrade i sammanlagt 24 månader (en våldtäkt i Schweiz ger oftast också 2 år, som jämförelse) utan att de har gjort något ? bara för att de inte har tillstånd att vara i landet och man inte kan skicka ut dem, t ex för att de saknar papper. Systemet är inte bara utom all proportion, utan också dyrt som synden och verkanslöst, eftersom det har visat sig att den illegala invandraren kommer att bestämma sig för att gå med på att resa hem eller inte under de tre första månaderna ? så resterande max 21 månader är bara omänsklig förvaring. Och skicka tillbaka folk kan man enl den nya lagen göra under riktigt förnedrande omständigheter, med blöja och fastbunden i en rullstol, i värsta fall. Det görs också en avseevärd åtskillnad mellan europeer och andra utlänningar, t ex i regler om hur länge och under vilka omständigheter en utlänning i Schweiz får ta hit sin familj. Och hittills har det visat sig att mellan Zürich, där lagen tillämpas strängast och man låser in 95% av illegala invandrare, och Genève, där lagen tillämpas slappast och man låser in 7 % av dem, är det bara två procentenheters skillnad på hur många människor man utvisar (13% resp 11%) och då kan man ju fråga sig om det är värt att så mycket lidande, godtycklighet och kafkansk ångest för två ynka procentenheter.
Den nya asyllagen, däremot, är riktigt avskräckande. Tidigare har lite alla möjliga papper (som körkort eller födelseattest) accepteras som identitetshandlingar ? men nu måste det vara ett ID-kort eller ett pass, och detta måste presenteras inom 48 timmar efter ankomsten till Schweiz. Men i rätt många situationer är det den som har bäst asylskäl som har allra svårast att få fram ett pass eller ett ID-kort (vilket i sig är ett Moment 22 eftersom blotta faktum att man har ett pass kan anses bevisa att man inte är så förföljd att man har asylskäl). Ungefär 40% av jordens befolkning har enligt UNESCO inga papper, och under 2004 hade bara 69% av asylsökande i Schweiz någon form av papper, alltså körkort och födelseattester inräknade (under kriget i Bosnien, t ex, brändes arkiv med identitetshandlingar systematiskt så att det var omöjligt att få fram några handlingar ens i efterhand). Nödutgången är att man ?trovärdigt ska kunna visa att man är flykting? ? men minsta motsägelse i ens historia (t ex om två familjemedlemmar ger olika versioner av hur många milismän som trängde in i deras hus, eller olika tidsangivelser) kan leda till att man betraktas som icke trovärdig och därför inte behandlas.
Alla som inte uppfyller de här kraven hamnar i facket ?non entrée en matière? (NEMs), dvs, deras ansökningar behandlas inte ens. Då får de ingen hjälp av socialen, utan kan bara få ett slags rudimentär nödhjälp, vars standard varierar kraftigt beroende på vilken kanton man befinner sig i. Ofta är det underjordiskt boende i militärförläggningar (som dessutom är stängt mellan 8 och 18 så att folk måste driva omkring på gatorna under den tiden) och man måste byta förläggning i intervaller. Detta innebär att barn inte kan gå i skolan (vilket bryter mot barnkonventionen) och de vuxna har inte rätt att arbeta, så det finns inte heller nån väg ut ur återvändsgränden. Inte ens ensamma barn, åldringar, sjuka eller gravida är undantagna från reglerna. Det enda som hjälper är om man, t ex genom kontakter i hemlandet, kan lyckas skaffa fram nya dokument eller upplysningar så att ens fall kan prövas till slut, men enligt den nya lagen måste man betala för denna omprövning. Medan omprövningen pågår får man fortsätta leva av nödhjälpen. Och så här kan man, om man har otur, alltså få leva i åratal.
Enligt Amnesty är meningen med lagen att försöka få NEMs att lämna Schweiz olagligen (för de har ju inga dokument och kan inte lämna Schweiz lagligen) ? men Schweiz har avtal med alla länder runtomkring som säger att Schweiz måste ta tillbaka ?sina? asylsökande ifall de påträffas i något grannland. Varken den federala nivån eller kantonerna vill betala för den här karusellen, och det kan man kanske förstå, så ineffektiv som den verkar och så mycket lidande som den orsakar. I stort räknar Amnesty med att 3-4% av de asylsökande är ute efter att utnyttja systemet, medan 72% är såna som faktiskt har asylskäl ? antingen sådana som behöver asyl permanent eller såna man inte kan skicka tillbaka pga en för ostadig situation i hemlandet. Resterande 24% får inte asyl, men är inte för den sakens skull fel ute ? t ex kan deras situation i hemlandet ha förbättrats så att deras asylansökan avslås. I vilket fall, varför ska man göra det så hemskt för alla för att hindra 3-4% från att mygla? Det är ju inte som att man inte kan avslå deras ansökan ändå.
Jag får ju inte rösta här själv, men jag kommer att göra vad jag kan för att övertyga dem som har rösträtt om rimligheten i att rösta nej. (Ska börja med att predika för mina abstention-vänner...) Men om någon sitter på ett schweiziskt pass, se till att rösta nej till asyllagen och utlänningslagen den 24 september. Och håll en tumme för att paret jag tjuvlyssnade på igår får registrera sitt barn, också.
Back in the USSR
Alkohol och bilkörning
Enligt den senaste statistiken har andelen trafikolyckor som har samband med alkohol minskat drastiskt sedan de sänkte gränsen för det tillåtna från 0,8 promille till 0,5 här i Schweiz. Är någon överraskad? Jag är det i alla fall inte!
Sedan jag började hänga här, för fyra år sedan, har jag nämligen utkämpat min privata fight mot rattfylleriet: min pojkvän tyckte i början av vår relation att det var helt normalt att sänka en fem-sex öl och sedan köra hem. Faktum är att detta är det vi förmodligen har grälat mest om sammanlagt, under hela den tid vi har känt varandra. När jag ställde till ett - ursäkta uttrycket - jävla liv varenda gång den här frågan aktualiserades, från att kräva en stadig plan för hur vi skulle ta oss hem innan vi gick ut (ta tåget eller åka med hans syster som - oftast - inte dricker alkohol) till att gå hem om vi missade sista tåget, brukade hans killkompisar medlidsamt fråga om någon i min familj hade råkat ut för en alkoholrelaterad bilolycka. Dessutom brukade de hiva fram ett störande tvärsäkert litet schema ur plånboken, där det var inskrivet hur mycket man, i förhållande till sin vikt, kunde dricka för att få en viss promille. Och tjockskalligt vägrade de inse att alkoholgränser inte handlar om att slippa böter utan om att inte råka ut för olyckor.
Tjejerna var i allmänhet lite bättre, även om det var med argument som: "jag har betalat dyrt för min fina lilla bil och tar inga risker med den", så blev ju ändå effekten den jag eftersträvade - det vill säga, den som kör dricker alkoholfritt. Är man sedan lite smart, som alla i min svenska umgängeskrets, så samåker man dessutom med varandra och har en ambulerande överenskommelse om vem som är alkoholfri när. (Fast allra bäst var förstås Uppsala där alla bor inom cykelavstånd - och skulle man nån gång bli så dragen att man inte cyklar säkert på cykelvägen så kan man utan svårighet antingen låta cykeln stå och ta taxi, eller ha cykeln som stöd när man anträder sin vingliga promenad hem. Uppsala är sjukt bra!)
Men nu, efter ett par års nötande, och med färsk statistik i ryggen, kan jag meddela att jag har vunnit! Min pojkvän dricker inte när han ska köra (och jag har vant mig vid hans bil och vid de schweiziska vägarna så vi turas om att köra), och min kampanj har också haft genomslag på andra ställen i hans bekantskapskrets, där acceptansen för att låta bilen stå och lifta hem med någon som har haft förstånd att hålla sig nykter har tilltagit avsevärt. Hurra!
Och förra veckan var det inte ens jag, utan min sambo, som skällde på min svärfar (hans pappa, alltså) som hade tagit bilen hem efter fyra öl (och då räknade han inte ens in de ett till två glas rödvin som han varje dag dricker till lunchen och de, minst ett men förmodligen flera, glas vitt vin som han hade druckit vid apperitifen som följer på alla schweiziska evenemang. Jaja, det är svårt att lära gamla hundar sitta, och jag är nöjd med att ha fått stopp på ett rattfyllo - särskilt som det är ett jag ofta åker med, och ett som jag vill leva ett långt och lyckligt liv med, ett långt och lyckligt liv där trafikolyckor i alla fall inte ska orsakas av oss.
Att skaffa barn i Schweiz 2 (eller 3, beroende på hur man räknar)
Jag har en svensk kompis som bor i Geneve. Hon lever ihop med en fransman, och de fick en dotter i våras. Min kompis är anställd i Sverige, men sedan utskickad av sin arbetsgivare till Schweiz, och har därför nån sorts sub-kontrakt med arbetsgivarens filial här. Detta innebär bland annat att hon bara har 6 månaders mammaledighet (istället för de 13 månader hon skulle ha haft om det inte hade varit för sub-kontraktet), och de lyckades inte ordna någon dagisplats åt dottern (sånt är inget skämt i Geneve; jag läste nånstans att Jura är den kanton där de är bäst på dagisplatser, och där finns det bara plats för 15% av alla barn). Eftersom fransmannen är egen företagare och jobbar massor av timmar om dygnet för att få det att gå runt fanns det inte mycket att välja på, så min kompis tog konsekvenserna och sa upp sig från jobbet. På så sätt friade hon sig från sub-kontraktet, men är fortfarande anställd i Sverige ? och får då ta 13 månaders mammaledighet.
Å andra sidan medför det här mängder med nya problem: t ex måste hon skriva sig i Sverige nu, och bara vara i Schweiz temporärt (vilket innebär massor av strul med försäkringar, uppehållstillstånd etc). Då får hon inte heller ha kvar sin bil, som hon fick köpa momsfritt därför att hon var utlandsposterad. Istället blir hon tvungen att ?sälja? den till sin sambo, och betala momsen. Dessutom innebär det här en kraftigt försämrad ekonomi för dem båda, så de måste säga upp sin lägenhet och försöka hitta nåt billigare. (Vilket inte heller är en barnlek i Geneve; jag brukar tänka att vi betalar en hög hyra här, men vad vi betalar skulle bara ge en etta i Geneve ? och inte hjälper det hur långt utanför stan man försöker heller, för trycket på bostadsmarknaden i och runt den stan är inget skämt.)
Kanske har jag en romantiserad bild av hur det är att bilda familj, men visst verkar det väl vara onödigt svårt här? Att skaffa barn verkar i princip innebära fritt fall, och sedan får man försöka hålla fast i de halmstrån man får tag på. Men hur går det om inga halmstrån dyker upp? Om paret i Geneve inte får ihop ekonomin eller om mina vänner småbarnsföräldrarna (som jag berättar om här) inte hade råkat få kontrakt på en gård?
Det känns inte som att det är så underligt att Schweiz har taskig befolkningstillväxt, för med de risker det innebär att bilda familj här är det ju inte så konstigt om folk tvekar. Eller om de väljer att inte utsätta sig för alla de problemen flera gånger utan nöjer sig med det barn de skaffade innan de upptäckte alla problemen. På den politiska nivån krävs åtgärder i form av mera föräldraledighet så att inte den ena parten (i ungefär 100% av fallen kvinnan) blir tvungen att sluta jobba, och så krävs det dagisplatser. Men det tar väl 50 år till att ordna det, eftersom den första lagen om mammaledighet tog 30 år på sig att gå igenom....
Förespråkare för Stor-Ryssland
Häromdagen träffade jag en ryska med ganska intressanta åsikter hemma hos en kompis. Det började ganska oskyldigt med att hon berättade om sin svärmor som tillhör den ryskspråkiga minoriteten i Ukraina. Det enda officiella språket i Ukraina är, enligt den här ryskan, ukrainska, vilket är jobbigt för den äldre damen som alltid bara har talat ryska och alltid har klarat sig på det i östra Ukraina. Intressant, tyckte jag, och drog mig till minnes att det finns liknande, fast, tror jag, värre problem i Estland, Lettland och Litauen, där ryskspråkiga personer plötsligt har funnit sig vara statslösa eftersom de inte klarade språkproven som krävdes för att få medborgarskap. Nu fick jag inte klarhet i om det var så allvarliga problem i Ukraina eller om det mest var en praktisk svårighet, och inte heller lyckades jag förstå hur svårt det egentligen är för en ryss att kommunicera på ukrainska ? jag har alltid trott att relationen mellan språken är ungefär som svenska och norska; det vill säga, man förstår om man får lite invänjningstid.
Sedan visade det sig att hennes problem snarare handlade om att Ukraina drar sig bort från Ryssland. För min kompis? kompis var den en sak att baltländerna vände ryggen åt Moskva, men en helt annan sak om Ukraina gjorde det eftersom hon upfattade Ukraina som en del av Ryssland, Rysslands lillebror.... Diskussionen gled sedan över till att handla om Rysslands geopolitiska strategi i stort. Min kompis ? som också är ryska ? hävdade att Ryssland inte kan ha civiliserade relationer till sina grannländer, utan att normala relationer för Moskva är att dominera alla som finns runt omkring. Hennes kompis tyckte att det var positivt om Ryssland har ett stort intresseområde och är starkt, för att det kan häva USAs hegemoni i världspolitiken.
Från den punkten blev det riktigt svårt att diskutera, eftersom alla försök att säga att Ryssland inte har rätt att dominera sina grannländer kunde tas som försvar för det monopolära världsläget med USA i centrum. Och sedan började jämförelsen mellan USA och Sovjetunionen, där min kompis kompis hävdade att USA är lika odemokratiskt som Sovjetunionen var. Vilket ju, på ett ytligt plan, var lätt att bemöta eftersom en enpartistat per definition inte kan vara en demokrati, men på ett djupare plan var det svårare eftersom hon började dra in saker som dödsstraffet, vilket enligt henne var avskaffat i den Sovjetiska konstitutionen (men praktiken med dissidenter och Gulag var tydligen inte lika intressant). Jag håller med henne om att dödsstraffet inte har nån plats i en civiliserad stat, och att det inte borde finnas i en demokrati, inte för att begreppet ?demokrati? i sig skulle utesluta dödsstraff, utan för att en av huvudpoängerna med demokrati enligt min ringa mening är att man kan utkräva ansvar om mänskliga rättigheter inte respekteras, och rätten till liv är en mänsklig rättighet.
Det visade sig så småningom att hennes man var med i kommunistpartiet under Sovjettiden, vilket väl kan förklara några av hennes åsikter, men samtidigt kan man inte bara avfärda dem. T ex förklarade hon att hon föredrog stabile (men enligt mig auktoritäre) Putin framför flummige Jeltsin, vilket jag har varit inne på tidigare här i bloggen (t ex här och här) att många ryssar verkar göra, och av rätt goda skäl. Och som sagt, jag har aldrig åtagit mig att vara ambassadör för USA, och även om omfattningen inte alls är den samma, så är jag inte säker på att Gulag och Guantanamo verkligen är väsenskilda fenomen.
Mina vänner småbarnsföräldrarna
Jag känner att det har blivit dags att återkomma till mina vänner småbarnsföräldrarna (första delen av deras historia finns här). Deras bebis föddes för ungefär en månad sedan och allt gick väl. Det som var nästan lika bra, var att barnets far i samma veva vann ett kontrakt på en gård/värdshus.
I Jura finns det gamla bondgårdar, på hög höjd, som inte nödvändigtvis betalar sig så bra, och som därför kompletteras med restaurantverksamhet och/eller rumsuthyrning. Det är nämligen så att Jurabergen ? särskilt högplatån Franches Montagnes ? är ett av Schweiz bästa fritidsområden, där det är rent ljuvligt att åka längdskidor eller hundsläde eller gå med snöskor på vintern eller promenera, cykla eller rida på sommaren. (Ja, rida kan man väl göra året om förstås, men det jag vill åt är att man kan ägna sig åt nästan vilken utomhusaktivitet som helst ? och eftersom det ligger så pass högt är det nästan jämt fint väder och inte regn och dimma som här vid foten av berget, där jag bor.) I alla fall, när man är där ute är man ofta nöjd med dessa gårdar där man kan stanna till och dricka te eller käka fondue för att orka fortsätta sitt idrottande.
Och min kompis, den nästan-färdige bonden, vann alltså ett kontrakt på en sån gård, i hård konkurrens. Det är inte ett fullskaligt jordbruk (djur men inga åkrar, tror jag, eller så var det tvärtom) men det är en restuarant som ska öppna i början av hösten. Planen är därmed att han ska ansvara för gården och hon ska ha huvudansvaret för restauranten. Och eftersom bebisen redan kommer att ha hunnit växa till sig en del till hösten kommer det förmodligen att gå bra. På det här sättet kan hon ju i alla fall styra betydligt mer över sin tid än om hon hade varit tvungen att gå tillbaka till kassan i snabbköpet efter sina fjorton veckors mammaledighet....
Moralen av historien är egentligen enkel: ja, Schweiz? välfärdssystem lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt om vi börjar prata barn eller till och med kvinnors situation i stort. MEN, det ordnar sig ändå! På något sätt lyckas duktiga människor, som mina vänner, skapa sig ett liv inom ramen även för svåra vilkor. Och i det här fallet förlorar ingen: han ville vara bonde, och det får han vara nu, och hon var trött på sitt jobb och ville prova nåt annat, och det får hon. Och jag, liksom andra trötta längdskidåkare, har nånstans där jag kan få mig en kopp varmt te även i fortsättningen. Hurra!