Amerikanska ambassaden i Bern

Under hela den tid som vi tillbringade på amerikanska ambassaden i Bern tänkte jag på blogginlägget jag skulle skriva om det, men sedan har jag förstås inte fått tid. Men, nu, i alla fall: så här går det till på amerikanska ambassaden i Bern - och antagligen är det ändå en lightversion eftersom schweizarna väl inte är de immigranter som amerikanerna allra helst vill hålla borta.


Först måste man ringa till ett jättedyrt call center och boka tid hos ambassaden. Detta hade jag gjort, flera gånger. Sedan ska man åka dit på "visum-intervju". I vårt fall är det ju egentligen min man som söker visum (det är ju han som har ett arbete som väntar på honom "over there"); Bebbo och jag är med som nån sorts bildtarmar, ungefär. Trots det fick vi boka en trippel visum-intervju, för tre personer. Sedan visade det sig att Bebbo inte behövde följa med på sin egen intervju (jag antar att tjänstemännen på ambassaden ändå inte får ut så mycket av att prata med någon vars ordföråd består av mamma, pappa, baba, wa-wa, dadda, gagga och hej) så vi bad hennes farmor komma och hålla henne sällskap medan vi reste till Bern.


När vi hade lyckats ta oss fram till rätt gata, var hela gatan avspärrad. Vi traskade igenom avspärrningarna och frågade artigt närmaste säkerhetsvakt vart vi skulle gå för visumansökan. Då blev vi ställda i kö, ute på gatan, framför en anslagstavla där det stod om alla papper man måste ha med sig. Medan vi stod där började det regna, och då kom en säkerhetsvakt och delade ut paraplyer till alla... men det var ungefär den fernissa av civilisation som bjöds. Efter ett tag kom det ut en ung kille (praktikanten, tänkte jag medkännande) och samlade in papper från alla i kön i numrerade plastfickor.


När vi sedan blev inkallade, en efter en, av säkerhetsvakten, trodde jag att vår väntan var slut och tänkte: det var ju inte så farligt. Men i själva verket hade det bara börjat. Jag fick lägga ifrån mig min ryggsäck i vaktkuren och fick en nummerbricka i gengäld. (Får jag ta med mig mobiltelefonen?, frågade jag säkerhetsvakten. Absolut inte!, svarade han. Lovar du att svara om vår barnvakt ringer, då?, försökte jag, men fick förstås bara den typen av grimasch som man drar när nån drar samma skämt som man har hört så många gånger att man inte ens orkar le artigt tillbaka längre.) Dumt nog tog jag bara upp plånboken och inte min tidning ur ryggsäcken. Min man, däremot, tog med sig alla papper han behövde för att fortsätta förbereda disputationsföreläsningen han skulle hålla dagen efter. Det hade han glädje av.


Efter att ha passerat en säkerhetskontroll som var precis som på flyget (skyltarna i rummet var dessutom de samma som på en flygplats; det stod "... before boarding the aircraft" och sånt på dem) blev vi tillsagda att vänta i väntrummet. Där stod stolar uppställda i raka rader, så att alla måste resa sig ifall man ville ta sig ut från sin plats, i ett kalt rum med en TV med Eurosport på ljudlöst som den enda underhållningen. Tyvärr visade Eurosport en biljardmatch, så det gjorde det hela ännu tråkigare. Sedan satt vi där i typ två timmar, och det enda avbrottet var när vi blev uppropade och kallade fram till en lucka där vi försökte förklara varför vårt Nasa-papper saknades, och fick tillbaka lite överflödiga fotografier och ett mail som min man lagt med för att visa att Nasa-pappret var på väg.


Min man hann under denna tid förbereda ungefär halva sin disputationsföreläsning, och jag läste amerikanska State Departments personaltidning från pärm till pärm eftersom den var det enda i läsväg på engelska som jag hittade. När jag blev tillräckligt uttråkad retade jag upp alla som satt på vår rad (vi hade givetvis hamnat längst in mot väggen) genom att våga mig upp för att gå på toa. Jag följde skyltarna till en rätt sunkig toalett, på vars vägg det satt ett anslag om vikten om att tvätta händerna. Så det gjorde jag förstås och på vägen tillbaka vågade jag mig på, nyfiken som jag är, att stanna och läsa på en anslagstavla utanför toaletten. En nitisk säkerhetsvakt kom genast fram till mig och frågade vad jag gjorde där, och sa att jag inte hade något där att göra om jag var ute efter att söka visum. Suck, tänkte jag och traskade tillbaka till det tråkiga tråkiga väntrummet och fortsatte vänta.


Till slut blev vi uppropade för vår intervju, som skedde vid en likadan lucka som vi redan hade fått förklara oss vid. (Eftersom det kallades intervu hade jag på något sätt föreställt mig att få komma in i ett rum nånstans och sitta ned och tala med någon över ett skrivbord, kanske till och med att det skulle finnas en kaffeautomat, men så var det givetvis inte.) Intervjun tog ca 5 minuter. En artig man ställde typ tre frågor, och vid det laget var jag så otålig att jag svarade på samtliga, eftersom jag är snabbare än min man, och sedan fick vi tillbaka våra pass, ett papper med ett referensnummer samt en uppmaning att skicka in dem per post tillsammans med Nasapappret så fort vi hade det.


Och det var det hela. Vi har inga visum, men vi var ändå nöjda, bara för att vi skulle kunna fixa resten av administrationen per post och slipper åka dit igen. Jag antar att hela dealen är att skrämma och avskräcka folk så mycket som möjligt. Annars kunde de väl fixa sånt här över internet i den moderna tid då vi lever? Jag skulle till och med kunna scanna mina egna fingertoppar i min egen superskrivare.


Migrations

Idag skjutsade jag mina föräldrar till tåget. De skulle till Skåne på nyårsroligheter (är inte det uppochnedvända världen, förresten, att ens föräldrar åker på partaj i Skåne medan man själv lever stillsamt småbarnsliv och firar nyår hos sin syster - som också är småbarnsförälder - tillsammans med ett tredje par som har beräknat förlossningsdatum idag?). På vägen hem i bilen lyssnade jag på ett program i P1 om Ellis Island - den där ön utanför Manhattan som båtimmigranter till USA anlände till på 1800-talet och blev sorterade.


Och usch, vad läskigt! Det var värsta koncentrationslägerstilen, även om de inte verkar ha gasat ihjäl folk. Immigranterna delades upp i en kö för män och en för kvinnor och barn, och föstes runt som boskap. Och de som verkade sjuka blev utskildada meddelst bokstavskombinationer som skrevs med krita direkt på kläderna, och togs sedan ur kön och sattes i bur i väntan på läkarundersökning. Och ingen förklarade för dem vad som skulle hända eller vad bokstäverna betydde. Visst har man väl läst, när man tänker efter, om par och familjer som skildes åt på Ellis Island och som sedan aldrig återfann varandra igen? En del människor sattes ju i karantän och kom inte ut förrän flera veckor senare, och andra skickades helt sonika tillbaka till sina ursprungsländer.


Men nu är det ju modern tid, och Migrations på Chicagos o'Hara-flygplats känns rätt oskyldigt i jämförelse. Jag har redan varit med om det en gång, och det tog sin rundliga tid, men vi fick i alla fall bli uppkollade tillsammans, ingen blev satt i bur eller fick några koder skrivna på kläderna, och till sist blev vi ju insläppta. Den här gången kommer vi ju dessutom att ha visum, och då har vi ju blivit så stötta och blötta på amerikanska ambassaden i Bern att vi kan surfa igenom Migrations sedan. Hoppas jag.


Latinskt vs germanskt

Igår såg vi ett franskt pratprogram på TV. Det handlade om barnuppfostran, familjeproblem och sånt, och ett schweiziskt par från Neuchâtel deltog. På frågan om varför hon och hennes man hade olika åsikter i barnuppfostringsfrågor svarade kvinnan: "jag har ju en rätt schweizertysk uppfostran". Hela den franska TV-publiken såg nollställd ut och programledaren frågade vad det innebär. För mig som bor här i Schweiz och är gift med en schweizerfransos är det däremot helt klart vad det innebär. Vi som dagligen konfronteras med kulturkrockarna mellan latinskt och germanskt är mycket medvetna om latinarnas spontanitet, slapphet, passion och brist på organisationsförmåga, och germanernas fyrkantighet, pedanteri, tjurighet och stillsamma lugn.


Eftersom jag gärna bokför såna här motsättningar på könsrollskontot kanske man ändå glömmer latinskt/germanskt-problematiken ibland. En del irritationsmoment beror kanske mer på kulturkrock och mindre på kvinnofällor än vad jag brukar tänka, som att jag tycker att det på någotvis alltid är jag som måste planera och ha det övergripande ansvaret för alla våra aktiviteter om de ska gå i lås och allt ska hinnas med. Att latinare inte kan planera - eller inte vill planera? - är väl allmänt känt, och vi germaner som gärna vill att allt ska vara välorganiserat kan ju då förstås inte låta bli att ta kommandot.


En annan som var medveten om den här motsättningen var belgaren Jacques Brel som skrev en låt om "Les flammandes", flamländskorna. Den handlar just om flamländskornas fyrkantighet och konservatism; om hur de dansar för att man ska göra det snarare än för att de har lust och om deras tro på auktoriteter. Den här låten har jag och min man skrattat åt i flera år (min man tycker att schweizertyskar och flamländare kan gå på ett ut och identifierar sig med vallonerna), så dröm om min förvåning när jag för några veckor sedan lärde mig att Brel själv var flamländare! Tydligen kom han från en franskspråkig flamländsk familj - jag trodde inte ens det fanns såna, utan att hela skillnaden mellan valloner och flamländare var just holländska eller franska. Men då glömmer man ju, återigen, den diskreta men mycket märkbara kulturskillnaden mellan germaner och latinare....


En salig röra

Det blir rätt mycket administration när man ska flytta. Om man dessutom ska vara bortrest över ett årsskifte är det rätt mycket som måste organiseras innan dess, även om man räknar bort den där avhandlingen som ska rättas, snyggas upp och lämnas till tryck, julklappar som behöver köpas, alla människor som man måste hinna träffa innan man reser, och det där barnet som ska ses efter medan man fixar allt det andra.


Rätt mycket papper blir det också. En del är viktiga och ska sättas in i pärmar, helst enligt någon sorts logik så att man hittar dem nästa gång man behöver dem, men det mesta finner vägen rakt ned i pappersinsamlingen efter att man läst det. Slösaktigt, kan tyckas. Och så hinner de ju skräpa omkring i lägenheten och oftast flyttas ett antar gånger innan man kommer sig för med att läsa dem...


Vi måste fixa visum till USA (vi har varit på ambassaden och lämnat en laddning papper där, men det fattas ett papper från Nasa som intygar att min man ska jobba för dem), se till att få tillbaka skatten jag har betalat till Geneves kanton för att istället betala den i Neuchâtel, sälja bilen, hyra ut lägenheten, kräva försäkringsbolaget på pengar för diverse läkarbesök, skriva ut nya e-ticketbekräftelser (SAS har bokat om oss på grund av den där Dash-historien så vi får ta vägen över Arlanda istället för Kastrup för att komma till Jönköping), försöka bestämma var vi ska folkbokföra oss, sätta in diverse julklappspengar på olika bankkonton, öppna ett konto i nån storbank som även finns i USA så att vi smärtfritt kommer åt stipendiepengarna därifrån, skriva ett stort antal e-mail och ringa ett ännu större antal samtal, sortera kläder (spara - ta med till Sverige - ta med till USA - ge bort - slänga) och så givetvis packa.


Dessutom måste jag fylla min iPod med den bästa musik jag har eftersom alla mina skivor återigen kommer att åka ned i en flyttkartong och lagras i en källare nånstans.


En nagel i ögat på utvalda regimer

Förra helgen gjorde jag min förmodligen sista insats för Amnesty Neuchâtel. Det rörde sig om det årligen återkommande Brevmaraton som tilldrar sig veckan kring 10 dec. Målet för kampanjen är simpelt: helt enkelt går det ut på att skriva så många brev som möjligt till förmån för ett antal utvalda fall. I år var de sju, varav två från Kina. Med anledning av OS i Peking väljer Amnesty att försöka sätta extra stort tryck på den kinesiska regimen under 2008. Förhoppningen är att breven ska visa att omvärlden vet om dessa fall och bryr sig om dem. En bieffekt av att skicka många brev under en begränsad tid är att tillfälligt klägga igen postgången och bli ett ordentligt irritationsmoment för mottagaren. Dessutom är Amnesty en respekterad organisation, och hyfsat cleana regeringar, som Sveriges eller Schweiz, tar ofta upp fall som pekats ut som politiska av Amnesty i sina diskussioner med staterna i fråga.


Vår lilla grupp hade i princip tagit slut på de resurser vi har i form av mänskligt engagemang unde förra veckans Ryssland- och Uzbekistankonferens. Då hade vi också tjuvstartat vårt Brevmaraton, för bland breven vi erbjöd deltagarna fanns ett fall med en tjetjensk student som försvann 2003. Brevet, som uppmanar Putin att se till att försvinnandet utreds och att de skyldiga straffas (att nån som försvann 2003 från Tjetjenien fortfarande kan vara vid liv är rätt otroligt, men det är viktigt att kämpa mot straffrihet för den typen av brott), var ett av de sju som hör till brevmaratonkampanjen.


För att spara på ansträngningarna hade vi sålunda bett en colombiansk organisation i Neuchâtel om att få snylta på derasarrangemang. De ordnade i lördags, liksom varje år, en "ljusfest", och den brukar vara välbesökt och med bra drag. Så även i år. Vi fick ha ett litet bord vid ingången med brev att skriva på, material att dela ut och en sparbössa där folk kunde skänka pengar till frimärken. Det hela funkade bra och vårt resultat blev 333 brev. (Dela detta på sju, minus några stycken som var fall i Ukraina, Azerbadjan och Georgien som vi hade kvar från veckan innan, så får man omkring 40 brev för varje fall.) Jag vet att för hela Schweiz blev resultatet ca 27000 brev, och det är en internationell kampanj så förmodligen blev det tillräckligt många brev för att irritera makthavarna i Ryssland, Kina, Burma, Honduras, Turkiet och Kongo-Kinshasa en smula. Och det fungerar ganska bra. Sedan förra årets brevmaraton har fyra av åtta personer vars fall uppmärksammades då blivit frisläppta och/eller friade från alla anklagelser.


Eftersom det var en colombiansk fest vi skulle vara på tänkte jag att gästerna nog skulle vara intresserade av sitt närområde, och tryckte upp en hög extra brev till förmån för fallet i Honduras, som var det enda latinamerikanska. Men, det visade sig att det inte alls var Hondurasfallet som gick åt som smör i solsken, utan Burma-fallet. Vilket ju än en gång bevisar att jag tänkte fel; precis som de ryska restaurangägarna veckan före var colombianerna mindre intresserade av problemen i Latinamerika än av problemen i Burma, som ju har visats ambitiöst på TV. Sedan ska det också sägas att långt ifrån alla på festen var colombianer.


Ett exempel på någon som var intresserad av sin hemregion har jag också: En iransk kille som jag känner från min franskkurs här i stan frågade mig om vi inte hade nåt fall från Iran. Det är möjligt att han var ironisk; han tyckte kanske att vi alltid brukar hoppa på Iran för något. Men jag tror inte det; han är kurd och sympatiserar så vitt jag vet inte med det nuvarande iranska systemet. Vi hade inget om Iran, men jag pekade ut brevet till Turkiet. Jag är inte säker på om personen det fallet gällde var kurd, men jag tror det. I vilket fall skrev min iranske vän snällt under alla de sju breven.


Och för mig återstår bara en del administration innan jag kan lämna över min Amnestybudkavel till någon annan som också känner för att göra en aldrig så liten insats för mänskligheten på sin fritid.


Politisk dramatik - till och med i Schweiz

Schweiz är ju känt som ett rätt stillsamt land, särskilt när det gäller det politik, men nu har det hänt saker. Populisten Christophe Blocher från UDC (Union Démocratique du Centre eller Schweiziska Folkpartiet som det heter i den tyska delen; jag har skrivit om detta tidigare, t ex här) blev inte omvald till regeringen. Detta är desto mer dramatiskt eftersom 1) UDC blev största parti vid parlamentsvalet i höstas, och 2) det, enligt systemet med roterande presidentpost, var Blochers tur att bli president.


Schweiz har ett tvåkammarparlament, med ett system liknande det amerikanska. Ovanpå det har de en koalitionsregering, som väljs av parlamentsledamöterna, och presidentposten roterar bland de sju ministrarna i regeringen. Christophe Blocher har de senaste fyra åren varit justitieminister, och ställt till en hel del oreda på den posten. Det är främst två aspekter som jag tycker att man bör fundera över: att han har givit Schweiz ett internationellt dåligt rykte med sina valaffischer, sin rasism och inte minst asyl- och utlänningslagarna som jag beskärmat mig över tidigare; samt att en stor del av det schweiziska folket, jag tror det var 28%, trots detta röstade för hans parti i det senaste valet.


Resten av det politiska etablissemanget verkar dock ha tröttnat på att samarbeta, eller rättare sagt, att inte kunna samarbeta, med honom, och de hänvisar alla till hans "Blocheriska" metoder - han kommer alltid med små hotelser i sina tal, och han kör över folk istället för att diskutera med dem - en stor synd i detta samförståndets förlovade land. Istället nominerades en relativt okänd dam från en liten alpkanton (Blocher kommer från Zürich), och vann, trots att hon har det lite olyckliga namnet Evelyne Widmer-Schlumpf... UDC svarade med att omedelbart utesluta henne ur partigruppen i parlamentet, och UDC:s partiledare lämnade med omedelbar verkan över posten till Blocher. Sånt här kaos tror jag inte det har varit i schweizisk politik på år och dag!


Som en positiv bieffekt har Schweiz nu för första gången hälften kvinnor i regeringen (3 av 7) - men det blir knappast lätt för Widmer-Schlumpf att regera utan stöd från sitt parti. Vem som blir president är inte klart än; personligen hoppas jag på att kaoset leder till att de behåller Geneve-socialisten Micheline Calmy-Rey en period till. Hon har gjort ett bra jobb.


Les quatre heures

Här i Schweiz hålls det för oföränderlig sanning att lunch intas kl tolv. Detta är så allmänt accepterat att saker och ting är upplagda efter det (för den här gången lämnar jag därhän till vilken grad detta konserverar och nödvändiggör systemet med hemmafruar) - affärerna är stängda mellan tolv och halv två på vardagar (i en del fall håller de öppet till kvart över tolv så att upptagna stackare ska hinna göra nåt ärende på lunchen), skolbarnen går hem för att äta lunch kl tolv och i vår tvättstuga stängs strömmen av mellan kvart över elva och tio över ett "så att alla ska kunna tillaga sin måltid" som det står på lappen över tvättmaskinen. Detta irriterar mig nåt ohyggligt - kan inte jag få välja själv när jag ska äta lunch och ifall jag kanske rent av vill äta medan tvättmaskinen tvättar? Men jag tror logiken är att det går åt mycket ström just under den tiden, eftersom alla förutsätts laga mat och diska, och att maskinerna kopplas ur för att spara ström. Huset är gammalt och det är möjligt att åtgärden är till för att förhindra att propparna går varje dag vid kl tolv.


Eftersom alla äter lunch kl tolv äter alla barn i Schweiz mellanmål kl fyra. Det finns ett ord för mellanmål på franska (collation) men jag har nog aldrig hört någon använda det; istället säger man "elle va manger ses quatre heures" (hon ska äta sin klockan fyra). Detta har intressanta praktiska följder, upptäckte jag idag när vi, efter att ha blivit sinkade på stan när vi skulle ta foton för vår visumansökan (givetvis i ett speciellt amerikanskt format som man inte kan få i en fotoautomat, så vi fick gå till en fotograf), kom fram till affären kl kvart i fyra för att handla mat.


Medan jag gick runt bland hyllorna och plockade började Bebbo gruffa och vifta ivrigare och ivrigare, och när vi kom fram till frukt- och grönsaksavdelningen försökte hon nästan dyka ned bland bananerna. Jag fattade hinten, kollade på klockan och konstaterade att hon försökte påpeka att det var matdags. Så efter att ha vägt bananklasen och klistrat på prislappen (man väger frukt och grönt själv här) bröt jag av en och matade en förtjust Bebbo med den medan vi fortsatte genom affären. När jag såg mig omkring upptäckte jag en annan mamma som med något desperat i blicken rev upp ett kexpaket och försåg sitt barn. Och i kassan hamnade vi bakom en mamma med ett mycket litet barn (kanske två-tre veckor gammalt) som illvrålade, och ett större barn (kanske tre-fyra år) som givetvis tuggade på en halväten fralla... Många problem lär man sig lösa som småbarnsmor, men att amma medan man är och handlar hör till överkursen (kanske om man har barnet i en bärsjal och liksom lägger det på sidan?). Så den stackars lilla bebisen fortsatte misströsta medan mamman betalade, och jag hoppas de gick direkt på att ordna mat åt den sedan.


Min egen Bebbo åt upp sin banan och tittade lystet på skorppaketet, som jag öppnade så fort vi kommit igenom kassan. Sålunda stärkt av skorpa och banan somnade hon i bilen på väg hem, och jag kunde gå direkt på nästa punkt i programmet: mammornas quatre heures - eller snarare quatre heures et demi (halv fem)... Mums.


Amerikansk administration

Jag och min lilla familj ska flytta till USA. Detta har jag klagat över tidigare, när det var lite mera oklart hur formerna för det skulle se ut. Nu vet jag att vi ska flytta dit på ett år, från början av 2008 och året ut, att vi ska bo i Tucson, Arizona det första halvåret och sedan i LA under resten av tiden, att jag kommer att fortsätta vara hemmafru under den tiden och att vår vistelse finansieras av en schweizisk forskningsstiftelse (som betalar i schweizerfranc vilket är en avsevärd fördel med tanke på dollarns kursfall). Jag har mer eller mindre fogat mig i detta - de förbehåll jag bittert utgjuter mig över i mitt tidigare inlägg gäller fortfarande, men jag har börjat titta på de praktiska arrangemangen snarare än på bara de principiella problemen.


Och praktiska arrangemang finns det gott om! Jag har idag ringt till det call-center som har hand om att boka visummöten för amerikanska ambassaden i Bern. Eftersom vi ska stanna i USA ett helt år behöver vi visum, och min mans status är "gästforskare", vilket innebär ett särskilt visum och mängder med papper, foton i särskild amerikansk storlek som givetvis inte är samma storlek som vanliga passfoton, kvitton på betalda avgifter, bankpapper, bevis på att vi ska flytta tillbaka till Schweiz sedan (fast jag har planerat att vi snarare ska flytta till Sverige sedan så det blir ju ljug hur man än gör) och diverse ifyllda blanketter om ens allmäna liv och karriär (även Bebbos, lustigt nog; hon har ju inte hunnit ha så mycket liv och karriär än eftersom hon bara är 10 månader gammal...) och i min mans fall även militärtjänst.  Som tur är kan Bebbo åtminstone sitta för egen maskin nu; det kunde hon inte när vi tog fotona för hennes svenska pass.


Att ringa call-centret kostar 2,50CHF/minut (typ 15 kr) och hittills har jag fått ringa dem summa fyra gånger. Samtalen tar mellan 5 och 10 minuter så det blir onekligen en viss belastning på telefonräkningen. Flera gånger har jag fått ringa för att flytta fram mötena, eftersom vi ännu inte har fått det papper från NASA som talar om att de bjuder in min man. Efter att ha ägnat oss åt rätt mycket påtryckningar mot hans NASA-kontakter, som i allmänhet varit rätt svävande i alla administrativa frågor, fick vi reda på att de normalt tar 3 månader på sig att åstadkomma en sån inbjudan. För oss innebär det att pappret blir klart tidigast 1 februari... Detta är helt klart i senaste laget för oss så chefen därborta har lovat att lägga i en överväxel och försöka få det klart tidigare. Min man är ganska snäll och vänlig av sig men jag fegar inte på att skälla på folk om jag tycker det behövs, så jag har åtagit mig att skriva lagom spetsiga e-mail i hans namn om såna här saker och hittills ger det önskade resultat.


Djupt suckande insåg jag att det i alla fall rimligtvis inte skulle anlända före nästa tisdag (när jag hade bokat mötet på ambassaden) och ringde för att avboka mötet (jag börjar bli rätt trött på att ringa varannan vecka för att flytta fram mötena). Tjejen som svarade påstod då att vi inte behöver det pappret för att få våra visum - vi kan skicka in det så fort det blir klart istället. Så nu ska vi till slut ändå åka till Bern på tisdag och försöka fixa de här sakerna, men nåde dem ifall vi gör resan i onödan - eller ifall de använder det saknade pappret som ursäkt för att hålla på mitt pass så att jag inte kan resa till Sverige till jul! (De andra passen får de behålla hur mycket de vill för mig, för både Bebbo och hennes far har schweiziska ID-kort som de kan resa inom Europa på.)


All denna administration! Vore det inte skönt att flytta till ett land där man är välkommen istället?


Snacka skit om Ryssland

För ett par dagar sedan anordnade Amnestygruppen i Neuchâtel (i vilken jag är sammankallande) en temakväll om mänskliga rättigheter i Ryssland och Uzbekistan. Amnesty Schweiz, tillsammans med två andra organisationer, hade bjudit in en uzbekisk dam, Tamara Chikunova, som förestår organisationen Mödrar mot dödsstraff och tortyr i Tasjkent. Tamara tillbringade 10 dagar i Schweiz och Italien för att hålla föredrag om dödsstraffet och människorättssituationen i allmänhet i Uzbekistan, och ett av hennes gigs var alltså vårt evenemang i Neuchâtels universitetshus. Hennes föredrag, hållet på ryska och tolkat till franska, handlade mycket om hennes egna erfarenheter; hennes son hade blivit arresterad och dömd till döden efter att under tortyr ha erkänt ett mord. Efter sonens död fick hon kontakt med en annan mor, vars son också var dödsdömd och hade haft cellen brevid hennes egen sons. Tamaras son hade sagt till den andre mannen att Tamara kanske skulle kunna hjälpa honom, och därför tog den andre mannens mamma kontakt med Tamara. Så började organisationen Mödrar mot dödsstraff och tortyr, som lyckades rädda inte bara honom, utan även många andra, och Uzbekistans parlament har nu röstat för att förbjuda dödsstraffet - ett beslut som träder i kraft 1 januari 2008. Tamara - som själv är ständigt övervakad och hotad - berättade flera pikanta detaljer från Uzbekistans rättsystem, som t ex att 99% av alla brott klaras upp enligt den offentliga statistiken (valfri person grips och torteras tills han erkänner), medan världsgenomsnittet är 16%....


En Rysslandsexpert från Amnesty Schweiz talade sedan om människorättssituationen i Ryssland; om de hårdare NGO-lagarna, bristen på oberoende medier, och den relativa normaliseringen i Tchetchenien som i många fall innebär nymålade fasader mot gatan medan husen fortfarande saknar fungerande el och avlopp och konflikten sprider sig till grannrepublikerna (där befolkningen är snäppet mindre krigstrött). Detta följdes av lite info om hur man blir medlem i Amnesty och engagerar sig, t ex som brevskrivare (vi hoppades att publiken skulle ha blivit inspirerad av föredragen om Ryssland och Uzbekistan), och alltihop avslutades med en "rysk" aperitif.


I Neuchâtel finns det, fick vi tips om när vi började organisera evenemanget, en rysk restaurang. Efter viss övertalning hade de gått med på att tillhandahålla aperitifen till kompispris, eftersom vår målgrupp var folk som är intresserade av Ryssland. När jag var och hämtade maten hos dem fick jag hjälp av ägaren att bära ut alla brickorna till bilen, och han frågade: "Ska ni bara prata om allt som är dåligt i Ryssland nu igen? Jag tycker att man måste höra båda sidor och tala om de bra sakerna också!" Jag kunde ju inte gärna förneka att vi skulle prata om saker som var dåliga i Ryssland, men för att visa att det hela inte var en komplott avsedd att smutskasta Ryssland drog jag följande story:


Jag är själv svenska, och Sverige är ett land med extremt gott rykte. (Det höll han med om.) Sverige hamnar alltid i topp när man listar länder för frihet, öppenhet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter osv. Men, för något år sedan gjorde Amnesty en kampanj mot Sverige. Det gjorde mig lite ont att sitta här i Schweiz och höra mitt land kritiseras, men samtidigt gjorde det gott att känna att Amnesty inte fegar på att kritisera ens Sverige, när de tycker att Sverige gör fel. För mig bevisar detta att Amnesty inte bara svartmålar länder utan kritiserar alla lika när det finns något reellt att kritisera. Ägaren var förvånad över att Amnesty hade kritiserat Sverige, så jag berättade om de två egyptierna som blivit avvisade till Egypten medelst CIA-plan och torterade när de kom fram. Sedan var jag försenad till mitt rendez-vous med resten av gruppen och våra talare, men jag var i alla fall nöjd med att ha lyckats övertyga en ryss om att vi inte pratar om problem i Ryssland för att kunna snacka skit om Ryssland, utan för att vi är intresserade av Ryssland och tycker det är viktigt att informera om dess problem.


Dagen efter temakvällen (som på det hela taget var lyckad) åkte jag tillbaka till restaurangen för att lämna tillbaka brickorna de lånat ut för aperitifen, och ägarinnan frågade mig hur det hade gått. Jag berättade om den uzbekiska damens intressanta föredrag, och rättade mig sedan för att säga "ja, i själva verket visade hon sig vara ryskspråkig och rysk medborgare, men hon bodde i Uzbekistan", och restaurangägarinnan fick ett förklarat skimmer i ansiktet och utbrast "jasså, det är därför! Det är ganska spänt mellan ryssar och uzbeker i Uzbekistan."


Ja, det är nog därför, nickade jag artigt, men inte för att jag själv tror särskilt mycket på det utan mera för att det verkade göra henne glad. I de flesta repressiva stater drabbas ju minoriteterna oproportionerligt hårt, så det kanske inte är nån fördel för Tamara Chikunova att vara ryska, precis, men Uzbekistan är en av världens minst fria stater hur man än vrider och vänder på det.


För den som är intresserad av Centralasien kan jag förövrigt rekommendera min vän Andreas Hedefors' resedagbok; Andreas är frilansjournalist och befinner sig för tillfället på reportageresa i Kirgizistan.