Charlotta Friedner

Först måste man ringa till ett jättedyrt call center och boka tid hos ambassaden. Detta hade jag gjort, flera gånger. Sedan ska man åka dit på "visum-intervju". I vårt fall är det ju egentligen min man som söker visum (det är ju han som har ett arbete som väntar på honom "over there"); Bebbo och jag är med som nån sorts bildtarmar, ungefär. Trots det fick vi boka en trippel visum-intervju, för tre personer. Sedan visade det sig att Bebbo inte behövde följa med på sin egen intervju (jag antar att tjänstemännen på ambassaden ändå inte får ut så mycket av att prata med någon vars ordföråd består av mamma, pappa, baba, wa-wa, dadda, gagga och hej) så vi bad hennes farmor komma och hålla henne sällskap medan vi reste till Bern.

När vi hade lyckats ta oss fram till rätt gata, var hela gatan avspärrad. Vi traskade igenom avspärrningarna och frågade artigt närmaste säkerhetsvakt vart vi skulle gå för visumansökan. Då blev vi ställda i kö, ute på gatan, framför en anslagstavla där det stod om alla papper man måste ha med sig. Medan vi stod där började det regna, och då kom en säkerhetsvakt och delade ut paraplyer till alla... men det var ungefär den fernissa av civilisation som bjöds. Efter ett tag kom det ut en ung kille (praktikanten, tänkte jag medkännande) och samlade in papper från alla i kön i numrerade plastfickor.

När vi sedan blev inkallade, en efter en, av säkerhetsvakten, trodde jag att vår väntan var slut och tänkte: det var ju inte så farligt. Men i själva verket hade det bara börjat. Jag fick lägga ifrån mig min ryggsäck i vaktkuren och fick en nummerbricka i gengäld. (Får jag ta med mig mobiltelefonen?, frågade jag säkerhetsvakten. Absolut inte!, svarade han. Lovar du att svara om vår barnvakt ringer, då?, försökte jag, men fick förstås bara den typen av grimasch som man drar när nån drar samma skämt som man har hört så många gånger att man inte ens orkar le artigt tillbaka längre.) Dumt nog tog jag bara upp plånboken och inte min tidning ur ryggsäcken. Min man, däremot, tog med sig alla papper han behövde för att fortsätta förbereda disputationsföreläsningen han skulle hålla dagen efter. Det hade han glädje av.

Efter att ha passerat en säkerhetskontroll som var precis som på flyget (skyltarna i rummet var dessutom de samma som på en flygplats; det stod "... before boarding the aircraft" och sånt på dem) blev vi tillsagda att vänta i väntrummet. Där stod stolar uppställda i raka rader, så att alla måste resa sig ifall man ville ta sig ut från sin plats, i ett kalt rum med en TV med Eurosport på ljudlöst som den enda underhållningen. Tyvärr visade Eurosport en biljardmatch, så det gjorde det hela ännu tråkigare. Sedan satt vi där i typ två timmar, och det enda avbrottet var när vi blev uppropade och kallade fram till en lucka där vi försökte förklara varför vårt Nasa-papper saknades, och fick tillbaka lite överflödiga fotografier och ett mail som min man lagt med för att visa att Nasa-pappret var på väg.

Min man hann under denna tid förbereda ungefär halva sin disputationsföreläsning, och jag läste amerikanska State Departments personaltidning från pärm till pärm eftersom den var det enda i läsväg på engelska som jag hittade. När jag blev tillräckligt uttråkad retade jag upp alla som satt på vår rad (vi hade givetvis hamnat längst in mot väggen) genom att våga mig upp för att gå på toa. Jag följde skyltarna till en rätt sunkig toalett, på vars vägg det satt ett anslag om vikten om att tvätta händerna. Så det gjorde jag förstås och på vägen tillbaka vågade jag mig på, nyfiken som jag är, att stanna och läsa på en anslagstavla utanför toaletten. En nitisk säkerhetsvakt kom genast fram till mig och frågade vad jag gjorde där, och sa att jag inte hade något där att göra om jag var ute efter att söka visum. Suck, tänkte jag och traskade tillbaka till det tråkiga tråkiga väntrummet och fortsatte vänta.

Till slut blev vi uppropade för vår intervju, som skedde vid en likadan lucka som vi redan hade fått förklara oss vid. (Eftersom det kallades intervu hade jag på något sätt föreställt mig att få komma in i ett rum nånstans och sitta ned och tala med någon över ett skrivbord, kanske till och med att det skulle finnas en kaffeautomat, men så var det givetvis inte.) Intervjun tog ca 5 minuter. En artig man ställde typ tre frågor, och vid det laget var jag så otålig att jag svarade på samtliga, eftersom jag är snabbare än min man, och sedan fick vi tillbaka våra pass, ett papper med ett referensnummer samt en uppmaning att skicka in dem per post tillsammans med Nasapappret så fort vi hade det.

Och det var det hela. Vi har inga visum, men vi var ändå nöjda, bara för att vi skulle kunna fixa resten av administrationen per post och slipper åka dit igen. Jag antar att hela dealen är att skrämma och avskräcka folk så mycket som möjligt. Annars kunde de väl fixa sånt här över internet i den moderna tid då vi lever? Jag skulle till och med kunna scanna mina egna fingertoppar i min egen superskrivare.

Vi måste fixa visum till USA (vi har varit på ambassaden och lämnat en laddning papper där, men det fattas ett papper från Nasa som intygar att min man ska jobba för dem), se till att få tillbaka skatten jag har betalat till Geneves kanton för att istället betala den i Neuchâtel, sälja bilen, hyra ut lägenheten, kräva försäkringsbolaget på pengar för diverse läkarbesök, skriva ut nya e-ticketbekräftelser (SAS har bokat om oss på grund av den där Dash-historien så vi får ta vägen över Arlanda istället för Kastrup för att komma till Jönköping), försöka bestämma var vi ska folkbokföra oss, sätta in diverse julklappspengar på olika bankkonton, öppna ett konto i nån storbank som även finns i USA så att vi smärtfritt kommer åt stipendiepengarna därifrån, skriva ett stort antal e-mail och ringa ett ännu större antal samtal, sortera kläder (spara - ta med till Sverige - ta med till USA - ge bort - slänga) och så givetvis packa.

Dessutom måste jag fylla min iPod med den bästa musik jag har eftersom alla mina skivor återigen kommer att åka ned i en flyttkartong och lagras i en källare nånstans.

Eftersom det var en colombiansk fest vi skulle vara på tänkte jag att gästerna nog skulle vara intresserade av sitt närområde, och tryckte upp en hög extra brev till förmån för fallet i Honduras, som var det enda latinamerikanska. Men, det visade sig att det inte alls var Hondurasfallet som gick åt som smör i solsken, utan Burma-fallet. Vilket ju än en gång bevisar att jag tänkte fel; precis som de ryska restaurangägarna veckan före var colombianerna mindre intresserade av problemen i Latinamerika än av problemen i Burma, som ju har visats ambitiöst på TV. Sedan ska det också sägas att långt ifrån alla på festen var colombianer.

Ett exempel på någon som var intresserad av sin hemregion har jag också: En iransk kille som jag känner från min franskkurs här i stan frågade mig om vi inte hade nåt fall från Iran. Det är möjligt att han var ironisk; han tyckte kanske att vi alltid brukar hoppa på Iran för något. Men jag tror inte det; han är kurd och sympatiserar så vitt jag vet inte med det nuvarande iranska systemet. Vi hade inget om Iran, men jag pekade ut brevet till Turkiet. Jag är inte säker på om personen det fallet gällde var kurd, men jag tror det. I vilket fall skrev min iranske vän snällt under alla de sju breven.

Och för mig återstår bara en del administration innan jag kan lämna över min Amnestybudkavel till någon annan som också känner för att göra en aldrig så liten insats för mänskligheten på sin fritid.

Schweiz är ju känt som ett rätt stillsamt land, särskilt när det gäller det politik, men nu har det hänt saker. Populisten Christophe Blocher från UDC (Union Démocratique du Centre eller Schweiziska Folkpartiet som det heter i den tyska delen; jag har skrivit om detta tidigare, t ex här) blev inte omvald till regeringen. Detta är desto mer dramatiskt eftersom 1) UDC blev största parti vid parlamentsvalet i höstas, och 2) det, enligt systemet med roterande presidentpost, var Blochers tur att bli president.

Schweiz har ett tvåkammarparlament, med ett system liknande det amerikanska. Ovanpå det har de en koalitionsregering, som väljs av parlamentsledamöterna, och presidentposten roterar bland de sju ministrarna i regeringen. Christophe Blocher har de senaste fyra åren varit justitieminister, och ställt till en hel del oreda på den posten. Det är främst två aspekter som jag tycker att man bör fundera över: att han har givit Schweiz ett internationellt dåligt rykte med sina valaffischer, sin rasism och inte minst asyl- och utlänningslagarna som jag beskärmat mig över tidigare; samt att en stor del av det schweiziska folket, jag tror det var 28%, trots detta röstade för hans parti i det senaste valet.

Resten av det politiska etablissemanget verkar dock ha tröttnat på att samarbeta, eller rättare sagt, att inte kunna samarbeta, med honom, och de hänvisar alla till hans "Blocheriska" metoder - han kommer alltid med små hotelser i sina tal, och han kör över folk istället för att diskutera med dem - en stor synd i detta samförståndets förlovade land. Istället nominerades en relativt okänd dam från en liten alpkanton (Blocher kommer från Zürich), och vann, trots att hon har det lite olyckliga namnet Evelyne Widmer-Schlumpf... UDC svarade med att omedelbart utesluta henne ur partigruppen i parlamentet, och UDC:s partiledare lämnade med omedelbar verkan över posten till Blocher. Sånt här kaos tror jag inte det har varit i schweizisk politik på år och dag!

Som en positiv bieffekt har Schweiz nu för första gången hälften kvinnor i regeringen (3 av 7) - men det blir knappast lätt för Widmer-Schlumpf att regera utan stöd från sitt parti. Vem som blir president är inte klart än; personligen hoppas jag på att kaoset leder till att de behåller Geneve-socialisten Micheline Calmy-Rey en period till. Hon har gjort ett bra jobb.

Jag och min lilla familj ska flytta till USA. Detta har jag klagat över tidigare, när det var lite mera oklart hur formerna för det skulle se ut. Nu vet jag att vi ska flytta dit på ett år, från början av 2008 och året ut, att vi ska bo i Tucson, Arizona det första halvåret och sedan i LA under resten av tiden, att jag kommer att fortsätta vara hemmafru under den tiden och att vår vistelse finansieras av en schweizisk forskningsstiftelse (som betalar i schweizerfranc vilket är en avsevärd fördel med tanke på dollarns kursfall). Jag har mer eller mindre fogat mig i detta - de förbehåll jag bittert utgjuter mig över i mitt tidigare inlägg gäller fortfarande, men jag har börjat titta på de praktiska arrangemangen snarare än på bara de principiella problemen.

Och praktiska arrangemang finns det gott om! Jag har idag ringt till det call-center som har hand om att boka visummöten för amerikanska ambassaden i Bern. Eftersom vi ska stanna i USA ett helt år behöver vi visum, och min mans status är "gästforskare", vilket innebär ett särskilt visum och mängder med papper, foton i särskild amerikansk storlek som givetvis inte är samma storlek som vanliga passfoton, kvitton på betalda avgifter, bankpapper, bevis på att vi ska flytta tillbaka till Schweiz sedan (fast jag har planerat att vi snarare ska flytta till Sverige sedan så det blir ju ljug hur man än gör) och diverse ifyllda blanketter om ens allmäna liv och karriär (även Bebbos, lustigt nog; hon har ju inte hunnit ha så mycket liv och karriär än eftersom hon bara är 10 månader gammal...) och i min mans fall även militärtjänst.  Som tur är kan Bebbo åtminstone sitta för egen maskin nu; det kunde hon inte när vi tog fotona för hennes svenska pass.

Att ringa call-centret kostar 2,50CHF/minut (typ 15 kr) och hittills har jag fått ringa dem summa fyra gånger. Samtalen tar mellan 5 och 10 minuter så det blir onekligen en viss belastning på telefonräkningen. Flera gånger har jag fått ringa för att flytta fram mötena, eftersom vi ännu inte har fått det papper från NASA som talar om att de bjuder in min man. Efter att ha ägnat oss åt rätt mycket påtryckningar mot hans NASA-kontakter, som i allmänhet varit rätt svävande i alla administrativa frågor, fick vi reda på att de normalt tar 3 månader på sig att åstadkomma en sån inbjudan. För oss innebär det att pappret blir klart tidigast 1 februari... Detta är helt klart i senaste laget för oss så chefen därborta har lovat att lägga i en överväxel och försöka få det klart tidigare. Min man är ganska snäll och vänlig av sig men jag fegar inte på att skälla på folk om jag tycker det behövs, så jag har åtagit mig att skriva lagom spetsiga e-mail i hans namn om såna här saker och hittills ger det önskade resultat.

Djupt suckande insåg jag att det i alla fall rimligtvis inte skulle anlända före nästa tisdag (när jag hade bokat mötet på ambassaden) och ringde för att avboka mötet (jag börjar bli rätt trött på att ringa varannan vecka för att flytta fram mötena). Tjejen som svarade påstod då att vi inte behöver det pappret för att få våra visum - vi kan skicka in det så fort det blir klart istället. Så nu ska vi till slut ändå åka till Bern på tisdag och försöka fixa de här sakerna, men nåde dem ifall vi gör resan i onödan - eller ifall de använder det saknade pappret som ursäkt för att hålla på mitt pass så att jag inte kan resa till Sverige till jul! (De andra passen får de behålla hur mycket de vill för mig, för både Bebbo och hennes far har schweiziska ID-kort som de kan resa inom Europa på.)

All denna administration! Vore det inte skönt att flytta till ett land där man är välkommen istället?

En Rysslandsexpert från Amnesty Schweiz talade sedan om människorättssituationen i Ryssland; om de hårdare NGO-lagarna, bristen på oberoende medier, och den relativa normaliseringen i Tchetchenien som i många fall innebär nymålade fasader mot gatan medan husen fortfarande saknar fungerande el och avlopp och konflikten sprider sig till grannrepublikerna (där befolkningen är snäppet mindre krigstrött). Detta följdes av lite info om hur man blir medlem i Amnesty och engagerar sig, t ex som brevskrivare (vi hoppades att publiken skulle ha blivit inspirerad av föredragen om Ryssland och Uzbekistan), och alltihop avslutades med en "rysk" aperitif.

I Neuchâtel finns det, fick vi tips om när vi började organisera evenemanget, en rysk restaurang. Efter viss övertalning hade de gått med på att tillhandahålla aperitifen till kompispris, eftersom vår målgrupp var folk som är intresserade av Ryssland. När jag var och hämtade maten hos dem fick jag hjälp av ägaren att bära ut alla brickorna till bilen, och han frågade: "Ska ni bara prata om allt som är dåligt i Ryssland nu igen? Jag tycker att man måste höra båda sidor och tala om de bra sakerna också!" Jag kunde ju inte gärna förneka att vi skulle prata om saker som var dåliga i Ryssland, men för att visa att det hela inte var en komplott avsedd att smutskasta Ryssland drog jag följande story:

Jag är själv svenska, och Sverige är ett land med extremt gott rykte. (Det höll han med om.) Sverige hamnar alltid i topp när man listar länder för frihet, öppenhet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter osv. Men, för något år sedan gjorde Amnesty en kampanj mot Sverige. Det gjorde mig lite ont att sitta här i Schweiz och höra mitt land kritiseras, men samtidigt gjorde det gott att känna att Amnesty inte fegar på att kritisera ens Sverige, när de tycker att Sverige gör fel. För mig bevisar detta att Amnesty inte bara svartmålar länder utan kritiserar alla lika när det finns något reellt att kritisera. Ägaren var förvånad över att Amnesty hade kritiserat Sverige, så jag berättade om de två egyptierna som blivit avvisade till Egypten medelst CIA-plan och torterade när de kom fram. Sedan var jag försenad till mitt rendez-vous med resten av gruppen och våra talare, men jag var i alla fall nöjd med att ha lyckats övertyga en ryss om att vi inte pratar om problem i Ryssland för att kunna snacka skit om Ryssland, utan för att vi är intresserade av Ryssland och tycker det är viktigt att informera om dess problem.

Dagen efter temakvällen (som på det hela taget var lyckad) åkte jag tillbaka till restaurangen för att lämna tillbaka brickorna de lånat ut för aperitifen, och ägarinnan frågade mig hur det hade gått. Jag berättade om den uzbekiska damens intressanta föredrag, och rättade mig sedan för att säga "ja, i själva verket visade hon sig vara ryskspråkig och rysk medborgare, men hon bodde i Uzbekistan", och restaurangägarinnan fick ett förklarat skimmer i ansiktet och utbrast "jasså, det är därför! Det är ganska spänt mellan ryssar och uzbeker i Uzbekistan."

Ja, det är nog därför, nickade jag artigt, men inte för att jag själv tror särskilt mycket på det utan mera för att det verkade göra henne glad. I de flesta repressiva stater drabbas ju minoriteterna oproportionerligt hårt, så det kanske inte är nån fördel för Tamara Chikunova att vara ryska, precis, men Uzbekistan är en av världens minst fria stater hur man än vrider och vänder på det.

För den som är intresserad av Centralasien kan jag förövrigt rekommendera min vän Andreas Hedefors' resedagbok; Andreas är frilansjournalist och befinner sig för tillfället på reportageresa i Kirgizistan.