Fisk
Jag äter inte kött men brukar försöka få i mig fisk lite då och då. Men som de flesta vet så är inte det där med fisk helt oproblematiskt, med utfiskning, övergödning av vattendragen etc. WWF har därför, i alla fall här i Schweiz, en käck liten märkning med en glad firre på fiskförpackningarna, som ska borga för att den är fiskad på någon sorts ansvarsfullt sätt.
Hittills är jag dock skeptisk. Om jag vill köpa rökt lax – vilket händer inte alltför sällan – finns det flera sorter att välja mellan i min affär. Den som har WWF:s märke är extremt dyr och kommer från Alaska. Brevid den ligger den odlade laxen från Norge. Och jag vet att norska laxodlingar har ett ganska gott rykte vad gäller miljökrav och näringsmässig fisk. Och eftersom den är odlad kan den ju inte bidra särskilt mycket till utfiskningen. Dessutom vet jag på ett ungefär hur stor skillnad i avstånd det är mellan Norge och Schweiz, jämför med mellan Alaska och Schweiz, och jag tänker mig att de föroreningar den odlade norska laxen kan ge upphov till måste kompenseras av den betydligt kortare transportsträckan. Och dessutom stödjer jag hellre norsk industri än amerikansk, ifall jag lätt kan göra det. Så jag köper den norska laxen, utan glad firre-märkning.
Men, när jag ville plocka åt mig min vanliga lax i affären härrom dagen kom den plötsligt från Chile! Dröm om min förvåning! Jag kollade igenom alla paketen på hyllan för att se om de hade gömt undan den norska laxen, men vartenda paket var märkt Chile. Levererar inte Norge nån odlad lax längre, eller har den i hemlighet kommit från Chile hela tiden? Jag avvaktar spänt dramats upplösning, och tillsvidare får jag väl äta nåt annat än just rökt lax.
Neuchâtel i januari 2007
Så här ser utsikten ut från mitt vardagsrumsfönster. Om det inte vore disigt skulle Alperna sticka upp på andra sidan sjön också - men man kan ju inte få allt här i världen! Jag ska gå ut och njuta lite av solen och försöka förtränga att min mage väger bly och att den där bebisen inte verkar bry sig om att dess officiella födelsedag faktiskt inföll i förrgår. Men vi blir väl desto gladare när den väl kommer, antar jag.
I alla fall förstår jag inte varför folk har förlossningsskräck; jag kan bara inte bärga mig och småsnyftar snarast lite frustrerat över de mesiga och i princip smärtfria förvärkar jag har för att de inte gör tillräckligt ont så att man kunde hoppas på att de betyder något. Aldrig får man vara nöjd!
Chokladfighten är avblåst
Chokladjätten Caillers (som jag skrev om här) sålde 31% mindre under julen än vad den vanligtvis gör under jularna, och har därför beslutat att lägga ned de nya, omiljövänliga, förpackningarna och gå tillbaka till den vanliga stilen lagom till påsk, läste jag idag.
”Bra”, säger min man. ”Då ska jag börja köpa deras choklad igen för att visa mitt stöd.” Och jag trodde ju inte att de schweiziska konsumenterna var så medvetna, men kanske är de det i alla fall? Vi fick en ask Caillerspraliner av någon för ett par veckor sedan, och det är i alla fall sant att det var ett stort antal plastlager att ta sig igenom innan man kom ned till pralinerna (som ändå var klädda i varsitt papper en och en). Vilket patetiskt slöseri!
Körkortsdisaster
Om man har bott i Schweiz (= varit skriven i Schweiz) i ett år blir ens svenska körkort plötsligt ogiltigt. Detta var det rätt svårt att få reda på; t ex är det inget de informerar om när man skaffar uppehållstillstånd eller på svenska ambassadens hemsida (trots att det finns en rubrik som heter pass och körkort och som talar om hur man förnyar sina svenska dokument), och jag fick reda på det bara tack vare hysteriskt framviskade rykten som jag först vägrade tro på. I alla fall, eftersom jag är skriven här sedan i juni 2006 skulle mitt körkort sluta gälla i juni i år, och jag skulle bli tvungen att köra upp på nytt samt betala minimiantalet körlektioner för att få fortsätta köra bil. Detta var jag inte så entusiastisk över eftersom jag har haft körkort sedan 1998, så jag bestämde mig för att istället ta tjuren vid hornen och skaffa ett schweiziskt körkort före juni.
Proceduren började med en del dividerande med de kantonala myndigheterna, som hade gömt undan blanketterna för körkortsbyte så gott de kunde. Sedan bönföll jag dem om att få behålla mitt svenska körkort också för jag vill inte legitimera mig med pass eller (hu!) Postens ID-kort som en annan 16-åring när jag är i Sverige. Att legitimera mig med mitt körkort är något jag gjort med en viss stolthet sedan jag var 18 år och en knapp månad, och uppenberligen var jag fortfarande stolt över det. Men blankt nej fick jag; det svenska körkortet måste de kantonala myndigheterna ha för att kunna skicka tillbaka det till Vägverket.
Dessutom måste jag gå till optikern och få en underskrift på min ansökan, för att en svensk optiker redan sagt att jag behöver glasögon för att få köra bil räknades tydligen inte. Och så lyckades jag förstås ta fula passfoton. Men trots alla dessa motgångar – eller kanske på grund av dem – var jag rätt stolt när jag lyckats samla ihop alla dokument och skickat dem till rätt myndighet, och postledes mottog ett körkort, i och för sig med fult foto och ful signatur, men ändå rätt likt det jag hade och tyckte så mycket om. Kanske kommer jag tom att kunna använda det som leg. Med det trodde jag att historien var slut och ärendet avklarat.
Men jag glömde att det är i Schweiz jag bor. Två dagar senare kom en räkning på posten, på drygt 1100 kr som jag skulle betala för mitt nya körkort (som jag egentligen inte ens ville ha). Det hade de inte heller känt sig manade att informera om, varken på hemsidan eller under min mailväxling med myndigheten. Ibland hatar jag verkligen Schweiz!
Om vår bebis visar sig vara en pojke...
Egentligen är jag nog lika rädd för att bebisen ska vara en pojke. Jag vet ju inget om vilka påfrestningar små pojkar utsätts för! De lär sig, enligt karikatyren, att lösa konflikter med våld, tänka elitisktiskt och inte kommunicera. Detta måste man väl också ta i beaktande och försöka skydda dem mot? Jag har inga bröder och min bästa manliga kompis (som jag i och för sig har känt sedan en mycket späd ålder) är gay. Jag tror inte att detta behöver ha påverkat hans upplevelse av barndomens könsrollstrauman ? men själv är han övertygad om att han är homosexuell för att han är enda barnet och har överbeskyddande föräldrar, särskilt en överbeskyddande mamma. Och han vet väl antagligen bättre än jag.
Men min man måste ju veta hur det är att växa upp som pojke och vilka stereotyper man måste förhålla sig till. Och det är gott och väl, men han växte upp i en mindre ifrågasättande omgivning än min, där hans mamma skötte hushållet (till total perfektion) och där hans pappa i och för sig var snäll och närvarande, men inte alls den trygghetspelare som hans mamma utgjorde. Följaktligen har det tagit honom en del tankearbete att acceptera en modernare arbets- och rollfördelning i vår lilla familj. Å andra sidan kommer han inte i närheten av den manliga stereotypen att tendera att lösa konflikter med våld, och han kommunicerar bra ? fast hellre med kvinnor än med andra män.
Jag vet också att han har haft tonårsperioder när han har försökt komma över blyghet och anpassningsproblem med att supa på tok för mycket (det cirkulerar en historia om när han, dyngrak, bestämde sig för att rulla nedför en trappa ? hans omgivning ser detta som ett fylleupptåg, men han har erkänt för mig att det i princip var ett självmordsförsök, och jag vill gråta när jag tänker på det) men annars känns det som att pojkar åtminstone har den jämförelsevis sunda utvägen att gömma sig i sporten.
Antagligen gäller väl samma huvudregel som för flickorna, att försöka förse sin son med positiva förebilder och ett kritiskt förhållningssätt. Jag kommer att bekämpa alla krigsleksaker och uppmuntra kommunikationsfrämjande leksaker, men annars får man väl som sagt försöka leva ut de olika faser som omgivningen driver in barnet i.
Om vår bebis visar sig vara en flicka...
Jag är lite rädd för att bli tvungen att uppfostra en flicka. Med erfarenhet i min egen uppfostran tror jag att även om man har riktigt bra föräldrar som gör sitt bästa för att inte skola in en i en könssteoretyp roll, trycks man så småningom in i den där rollen, och det krävs en avsevärd pågående tankeansträngning för att hålla den stången. Redan i Sverige känns detta som ett faktum, och här tror jag att man som förälder måste göra en ännu mer medveten ansträngning för att förhala anpassningen till kvinnorollen hos sin lilla dotter.
Så länge hon är riktigt liten går det nog; om alla släktingar kommer rusande med dockor, rosa klänningar och små strykjärn av plast kan man själv som förälder se till att hon dessutom har tillgång till lego, fina kläder i olika färger och utföranden och en verktygslåda att experiementera med. Man kan genom noggrant val av barnböcker (min syster är profs på könsroller i barnlitteraturen så jag litar på att få en del hjälp med detta...) och annan kultur se till att hon får positiva kvinnliga förebilder att associera sig med, och i ord och handling försöka visa att man inte gör någon skillnad på små flickor och små pojkar. Men ? det kommer onekligen att komma en prinsessperiod, när allt ska vara rosa och glitter, hon kommer säkerligen att vilja ha Barbiedockor (eller någon ännu debilare modern motsvarighet) och kräva stringtrosor vid 6 års ålder. Och vad gör man då?
Mitt hopp står till att jag kan acceptera att barn går igenom faser, och så får man leva med prinsessfasen och barbiefasen (inom rimlighetens gränser) ? men stringfasen tror jag att jag kommer att göra mitt bästa för att motarbeta. Och så får man väl hoppas att hon har förstått, och fortsätta göra kontinuerliga anstängningar för att hon ska förstå, att hon själv kan välja vem hon vill vara och vad hon vill göra. Vill hon vara prinsessa går det bra, vill hon vara lokförare går det lika bra. Men jag inser att t ex jag själv och mina systrar, trots att våra föräldrar hållit oss med en öppen attityd, intelligent litteratur och allsidiga leksaker, slängde oss över Starlet, Mitt Livs Novell och Veckorevyn så fort vi fick chansen ? kanske just för att det inte riktigt hade föräldrarnas godkännande. Det bästa man kan hoppas på är väl att ens dotter, när hon når den fasen, väljer mot föräldrarnas vilja som en demonstration av sin egen fria vilja, och att hon någonstans ändå förstår att ta vad hon läser med en nypa salt.
Usch ett sånt ansvar jag håller på att ta på mig!
Mammans ansvar?
Nu när jag inte jobbar längre sitter jag i min soffa omgiven av massa böcker om graviditet och bebisar. OK, jag överdriver lite, men jag har i alla fall några stycken, ärvda, mottagna och lånade. Den största och mest omfattande är fransk så den tar jag med en nypa salt ? den medicinska informationen känns rimlig men i allt som har med familjepolitik, könsroller och uppfostran är jag lite skeptisk mot franska synsätt. Den bästa boken är schweizisk (nån svensk bok har jag dessvärre inte lyckats skaffa mig), sammansatt av alla möjliga barnmorskor, gynekologer, barnläkare, barnpedagoger, familjespecialister etc, med tanke på den franskspråkiga minoriteten här som annars är utlämnad åt fransk information. Den schweiziska boken är bra och hyfsat PK; den talar noga om faderns roll, om hur viktigt det är för båda parterna, familjen och förhållandet att mannen engagerar sig i vänta barn-andet och i barnets uppfostran, liksom att han gör sin del av allt runt-omkring arbete (t ex sociala kontakter och hushållssysslor). Detta kan tyckas självklart, och hade nästan varit fånigt övertydligt i en svensk bok, men här tål det att påpekas. Många unga, ganska moderna schweiziska män har vuxit upp med en arbetande far och en hemmavarande mor, och de har inte behövt fundera runt hur hushållet sköts och vem som gör vad. Därför blir det svårt för dem att inse hur de måste anpassa sitt vardagsliv för att få till en modern relation till sina barn, bättre än den de själva hade till sina fäder. På liknande vis har många schweiziskor en perfektionistisk inställning till moderskap och hushåll och vill gärna försvara sitt revir mot en man som trevande försöker bli insläppt i den sfären. Eller så vill de gärna dela den med honom, men vet inte heller hur det ska gå till.
En sak är dock oroande: trots att boken fint förklarar att mamman kan välja om hon vill arbeta efter förlossningen lägger den hela ansvaret för att i så fall hitta och välja någon sorts barnomsorg på mamman. Vadfalls? OK för att kvinnan faktiskt kan välja om hon vill jobba eller vara hemma med barnen i Schweiz (läs gärna en intressant kommentar från Annalena Hellmuller angående detta i ett tidigare inlägg här); själv vill jag arbeta och jag tycker det är orättvist att möjligheten att välja i realiteten bara finns för kvinnor, men låt oss acceptera att sakernas läge är sånt här i landet. Innebär det ändå att kvinnan är ansvarig för att skaffa barnomsorg? Det är inte lätt att få tag i barnomsorg här, och det kostar ofta i princip lika mycket som kvinnans lön ifall hon arbetar ? så ekonomiskt är det ofta inte värt det. Men i väntan på att systemet kan göras lite mer flexibelt, är det inte åtminstone familjens gemensamma ansvar att hitta en form av barnomsorg som barnet och föräldrarna trivs med, fundera runt de ekonomiska konsekvenserna av detta och runt den allmänna planeringen?
Denna miss visar att den schweiziska PK-polityren trots allt är rätt grund ? under det fina ytskiktet förväntas rollerna i familjen bestå som tidigare, och vill kvinnan vara ?modern? och yrkesarbeta förväntas hon själv bära konsekvenserna av det valet.
Medelklass med piano
Enligt Harry Martinsson i Nässlorna blomma, en bok som i och för sig har ett par decennier på nacken, men som jag ändå med stor behållning har avnjutit som tåglitteratur, finns det fyra typer av medelklass: medelklass med bildning och piano, medelklass med bildning men utan piano, medelklass med piano men utan bildning och medelklass utan vare sig bildning eller piano. (Detta skulle man, om man är en sån nörd som jag, kunna illustrera i en matris liknande de som används för de spelteoretiska analyser jag är så svag för, men jag avstår.)
Huvudpersonen Martin (som är Harry själv, efter vad jag förstår) kommer från en medelklassfamilj utan utbildning eller piano, och jag kunde förstås inte låta bli att försöka pricka in mig själv i schemat: mina föräldrar har definitivt både utbildning och piano, medan jag och min man har utbildning men inget piano. Min mans föräldrar saknar utbildning men äger ett piano. Nöjd med detta glömde jag bort saken tills igår.
Då kom nämligen min mans syster hem till oss med en stor kartong. Denna visade sig innehålla en keyboard – så min fråga nu är om Harry Martinsson nu skulle anse mig vara medelklass med utbildning och piano. Hur räknas en keyboard?
Nyårshelg med svärfamiljen
Efter att ha tagit mig igenom julhelgen hos min svärfamilj här i Schweiz fick jag några dagars andningspaus innan det var dags att resa tillbaka till dem igen för nyårsfirande. Ja, missförstå mig inte, de är jättesnälla och gulliga, men som den patriot jag numera är vill jag helst vara i Sverige när det är jul, och allra helst med min egen familj.
I min familj brukar det vara mycket bokläsande på julen (alla ger varandra böcker i julklapp och sedan byter vi med varandra) och mina föräldrars hus är liksom anpassat efter denna vana – det finns många bekväma läsplatser i huset och adekvat belysning för läsande. I mina svärföräldrars hus, däremot, är inredningen anpassad för att alla ska titta på debil fransk TV. Det enda bra stället att läsa på (för man kan få nog av debil fransk TV även om det är skoj ibland) är i vardagsrummet. Fördelen är att man är tillsammans med de andra, men nackdelen är att man störs av TV:n och att man måste tända massa lampor som stör TV-tittarna och att man inte ens då ser särskilt bra.
Alternativet blir alltså att asocialt slå sig ned i köket med en tekopp och sin bok eller att ligga i sin säng där det inte heller finns någon bra lampa utan man får klara sig med taklampan. Och i mitt höggravida tillstånd där typ alla sitt- eller liggställningar blir obekväma efter en kvart är detta lite opraktiskt. Vårt eget hem är förstås mindre, men jag har i alla fall sett till att det finns adekvat läsbelysning i både vardagsrummet och i sovrummet.
Under julhelgen kämpade jag på med min nobelpristagare (en annan jultradition hos min familj är att åtminstone nån får en nobelpristagare så får alla som känner sig hågade ta sig an den sedan – men eftersom jag inte var hemma hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att köpa Snö av Orphan Pamuk åt mig själv; i Sverige, för att vara säker på att jag skulle förstå ifall den var komplicerad (det var den inte, men bra)), men under nyår laddade jag upp med två tidningars nyårsupplagor istället: Newsweek och Jeune Afrique. Newsweek var ointressantare än man skulle ha kunnat tro; jag tror jag tar bort mina snälla ord om dem i ett annat inlägg, men Jeune Afrique var intressant fast den förstås visade sig vara utgiven i Paris. De flesta reportrarna har åtminstone afrikanska namn – vilket inger hopp om att det inte bara är europeer som tycker saker om Afrika utan även afrikaner själva som analyserar Afrika – och efter de första artiklarna kände jag mig lite korkad, men sedan insåg jag att flera artiklar ofta behandlar samma ämne, i alla fall i förbifarten, så förmodligen är det bara för att afrikansk dagspolitik är så förbisedd i annan media som jag kände mig lite lost.