Charlotta Friedner

I amerikansk TV förkommer det väldigt mycket reklam för läkemedel mot livsstilsrelaterade sjukdomar (sic!). Det är för att väldigt många amerikaner lider av sådana. Men är det inte konstigt att alla människor som i reklaminslagen pratar om sina kolestrol- eller hjärtproblem eller sin diabetes är hyfsat unga, snygga och vältränade? När jag ser mig omkring på mitt lokala köpcentrum är genomsnittspersonen tjockare än de på TV som har dragit på sig livsstilsrelaterade sjukdomar...

Det hela har med den ohejdade kapitalismen att göra. Missförstå mig inte, jag är i princip marknadsliberal, men här har det liksom snurrat flera varv för långt. På apelsinjuicen står det tryckt att den rekommenderas av hjärtläkarnas riksförbund, eller nåt i den vägen, och jag blir så trött. Då känns ändå apelsinjuice som ett rätt oskyldigt exempel. I ett samhälle där inkomstklyftorna är djupa, och livsstilsrelaterade sjukdomar främst drabbar de mer utsatta socioekonomiska grupperna (hörde förresten idag, på TV, givetvis, att afro-amerikaner löper dubbelt så stor risk att få stroke som vita amerikaner!) är den agressiva konsumtionspropagandan en verklig styggelse. De som bäst skulle behöva ha koll på hur de lever och vad de stoppar i sig är också de samma som har minst utbildning, minst pengar att lägga på hälsosam mat (för skräpmat är billigare, förstås) och därmed löper stört risk att gå på konsumtionsmyterna som utan uppehåll basuneras ut ur reklamen.

Själv får jag dåligt samvete varje gång jag sätter mig i bilen (och det är ofta; jag räknade precis ut att jag själv - tillsammans med Bebbo - bränner nästan en hel tank bensin på två veckor, något jag aldrig ens skulle ha kommit i närheten av i Schweiz), och jag vill slita mitt hår varje gång jag ser en reklam för sockerstinna frukostflingor bygga på att flingorna i fråga skulle främja viktnedgång eller vara bra för några medicinska värden. Urk!

Jag har för första gången haft tillfälle att följa en presidentkandidatsdebatt idag. Det var senatorerna Clinton och Obama som debatterade i Texas. Tyvärr sändes debatten på CNN och bröts var femte minut för reklam, och jag kastade boll med Bebbo (som gillar att kasta boll och stundtals var mycket entusiastisk) medan jag lyssnade. Men, för första gången har jag ändå lyckats bilda mig en egen uppfattning om hur senatorerna, skuldra mot skuldra, faktiskt klarade sig.

Mitt omdöme utföll så här: Obama ger ett mer sympatiskt intryck, men Clinton står stadigare förankrad i sakfrågorna. Obama använder sin charm och vädjar till folks sunda förnuft, men kan fås att retirera i sakfrågorna (allra mest sjukförsäkringsfrågan) för att behålla sin "sunda förnuftet"-approach. Clinton, däremot, är inte hälften så charmerande, men verkar verkligen stå stadigt i sitt program och viker inte en tum från vad hon har sagt. Hon tog också poäng på sin säkerhet i att kunna utmana McCain; flera frågor var av typen: hur ska ni kunna utmana krigshjälten John McCain om posten som överbefälhavare? Hur ska ni få trovärdighet i öppenhetsfrågor, i budgeten, särskilt, gentemot McCain som är känd inom just det området? (På den snärtade Clinton till med republikanernas skattesänkningar och bristande budgetdisciplin och vann höga poäng.)

I sista frågan, om sina egna personliga utmaningar och svåra stunder, klarade sig Obama väl medan Clinton blev smörig. "Ajaj, nu bredde hon på för mycket, det kommer hon aldrig undan med", tänkte jag, men istället lyckades hon vända smörigheten till en känslosam uppriktighet, flikade in en handtryckning med Obama som var tvungen att nicka bifall, och fick betalt i form av stående ovationer från publiken.

I mitt tycke vann Clinton definitivt debatten. Det ska bli intressant att läsa vad de professionnella tyckarna anser.

USA är kanske rätt så demokratiskt, trots allt. Man hör ju så mycket om det låga valdeltagandet och om tvåpartisystemets olika problem, men det finns onekligen saker som vi skulle kunna ta lärdom av i Sverige. T ex finns det en TV-kanal som sänder direkt från kongressen och senaten. Tänk att folk som inte har nåt bättre för sig kan kolla vad som är på gång i parlamentet medan de äter frukost! Det tycker jag är suveränt. Idag var det dessutom hearing om religionsfrihet och mänskliga rättigheter i Iran så då hade de bjudit in massa experter som satt och svarade på frågor om det i direktsändning. Det var jättespännande. Leve Capitol Hill!

Idag har Bebbo och jag varit på sagostund för "toddlers", barn kring året, på ett bibliotek här i stan. Utflykten gav anledning till ett par reflektioner kring hur föräldraskap skiljer sig mellan Sverige och USA.

Bebbo var ganska prydligt klädd för utfärden, tyckte jag. Hon hade på sig en ärvd, beige-randig WWF-tröja, mörkblå hängslebyxor som hon fått i julklapp av en av sina mostrar, och rosa halksockar som jag inte riktigt minns varifrån de kommer. Men hon stack genast ut i barngruppen som möttes på biblioteket. Alla flickorna var klädda i rött och rosa, gärna klänningar och rosetter i håret, och alla pojkarna var klädda i jeans, shorts eller andra "riktiga byxor" (alltså inte mjukisbyxor) och t-shirt eller shorta, och givetvis i "maskulina" färger som brunt, blått och grönt. De andra mammorna tvekade därför om Bebbos kön, men de flesta bestämde sig sedan för att hon nog var en pojke. Jag frågar mig om det verkligen är så viktigt att veta om man ska säga "he" eller "she" att man måste klä ungen helt för att svara på den frågan. Kan inte barn bara få vara barn när de knappt ens kan gå än? Det kommer säkert en dag när Bebbo själv vill ha rosa klänningar, men så länge hon inte bryr sig vore det väl onödigt att tvinga in henne i en tjejroll?

Efter sagostunden behövde vi lite fika. Jag hade med vatten, banan och joghurt till Bebbo, men man fick inte äta inne på biblioteket så vi fortsatte till ett café. Det är inte så strategiskt att gå på café med Bebbo, för hon vill gärna äta vad jag äter (allmänt barnovänlig mat som t ex räkor och oliver tuggar hon lyckligt i sig bara för att jag äter dem), och när jag hade pillat i henne den medhavda matsäcken blev jag förstås tvungen att ge henne en bit av den muffins jag inte hade klarat att motstå. I mina kontakter med andra svenska föräldrar vet jag att det anses dåligt att ge sina barn sötsaker (utom möjligen regelbundet en gång i veckan) och att man i Sverige skulle ha höjt på ögonbrynen över mitt ansvarslösa sätt att utfodra min ettåring med blåbärsmuffin (det är även vad jag själv i princip tycker, även om jag inte alltid är så karaktärsfast som jag skulle önska). Men medan vi satt där kom det fram flera personer och pratade med oss (mest med Bebbo, förstås!), och ingen verkade tycka att jag var det minsta usel förälder som lät henne sitta och käka blåbärsmuffins mitt i veckan. Det händer också när vi är ute någonstans att folk erbjuder Bebbo kakor, karameller eller annat sött. Jag brukar säga att jag har en frukt med åt henne (vilket jag också nästan alltid har). Men det är underligt att amerikanerna tycker att det är så normalt.

FN:s millenniemål säger bl a att 2015 ska alla kunna få grundläggande utbildning (mål 2). De säger också att jämställdhet mellan könen ska uppnås och kvinnor ska stärkas särskilt (mål 3). Dessa två mål är sammanlänkade, eftersom det är ett faktum att flickor i större utsträckning hoppar av skolan, eller aldrig börjar skolan, än pojkar (och utbildning förutsätts vara nödvändig för jämställdhet). Att ge alla jordens flickor tillgång till grundläggande utbildning (betyder ungefär lågstadiet) till 2015 är alltså en ordentlig utmaning, och i dagsläget ser utsikterna att det lyckas ganska begränsade ut.

Vet man om detta, hamnar en reklam jag såg på amerikansk TV i ett nytt ljus. Ett företag som tillverkar mensskydd berättade den sorgliga historien om en svart tonårig tjej (antagligen i Afrika, men det sades inte var hon bodde nånstans) som var tvungen att vara borta från skolan upp till en vecka varje månad när hon hade mens, och därmed kom hopplöst efter sina bröder och så småningom skulle komma att hoppa av skolan. Men, de amerikanska konsumenterna kunde ju hjälpa henne och hennes olyckssystrar genom att själva köpa mensskydd av fabrikanten i fråga, och därmed sponsra mensskydd åt de afrikanska flickorna så de kunde gå till skolan och världen därmed skulle bli bättre. (Millenniemålen nämndes inte i reklamen, men det är nog bara för att de amerikanska konsumenterna inte förutsätts känna till dem.)

Jodå... men är det verkligen så att bristen på mensskydd är ett stort skäl till att flickorna hoppar av skolan? (För övrigt har de flesta flickor i lågstadieålder inte mens - och i många delar av Afrika räknas de som vuxna och gifts bort när de får mens, så det är i vilket fall inte bristen på mensskydd som håller dem borta från utbildning.) Jag tror att även om varenda liten afrikanska så hade en väska full med bindor att släpa med sig till skolan skulle hon inte gå, så länge det t ex inte finns toaletter i skolan. För övrigt kan hon ju plugga hemma de dagarna, istället för att komma efter. Tyvärr vet jag inte hur afrikanskorna handskas med sina blödningar (jag har ju tillbringat ett par månader i Senegal, men förmodligen var jag för pryd för att fråga mina senegalesiska tjejkompisar om detta; i alla fall minns jag inte att jag blev informerad om det) men man kan ju tänka sig att de har någonsorts tvättbara bindor, om de nu inte tillhör den urbana medel- och överklassen. Och tänk vilken miljöbelastning det skulle bli om alla afrikanskor ute i byarna började använda engångsbindor istället! Det finns inte precis några organiserade sophanteringssystem på den afrikanska landsbygden. Det räcker med att se vad som händer med uttjänta batterier (radio är stort på senegalesiska landsbygden, men el är det inte) för att få mardrömmar. Använda bindor i buskage och längs vägkanter på samma sätt känns inte frestande.

Reklammakarna försöker verkligen slå mynt av vilken offer-story om tredje världen som helst. Jag säger: hitta på ett mer effektivt sätt att få flickor från Syd till skolan om ni vill ha mig som kund!

På radion hörde jag ett humorprogram med frågesport. En fråga var: Är det sant eller falskt att det finns tre Starbuck's i Guantanamo Bay? De tävlande diskuterade länge och väl, med argument av typen: "Ja, Starbuck's brukar ju inte se något problem i att öppna en till precis brevid en annan Starbuck's", och bestämde sig sedan för att det var korrekt. Men, nej. Det finns inte tre Starbuck's i Guantanmo Bay, fick jag och alla andra lyssnare lära oss.

Bara en.

Jag är inte riktigt i form för att skriva något skarpt idag, så här följer istället en lista på allmänna iakttagelser som jag gjort de senaste veckorna.

Skumma saker med USA:

Kläderna. Idag såg jag en kvinna i ett köpcentrum som var helt klädd i lila mjukisdress men hade väldigt tjusiga skor och handväska. Hur kommer det sig?

Maten. Någon bakom mig i fikakön beställde en "non-fat non-sugar" kaffedrink. Varför beställer man i så fall en kaffedrink överhuvudtaget (och betalar typ 4USD för den)? I joghurthyllan i affären finns det ytterst få produkter med normal fetthalt (Bebbo ska inte behöva äta fettfria grejer), men allt bubblar över av socker. Brrr.

Öppenheten. Kul men lite förvirrande. Ett exempel: tjejen som hjälper mig att välja bilstol i affären frågar varifrån jag kommer. "Sverige", svarar jag. "Häftigt!", säger hon. "Jag ska nog resa till Australien snart. Jag tycker inte om Amerika längre. Ekonomin är så dålig... och jag är republikan... och killen jag dejtar är i Irak...". Jag blir helt golvad av att få så mycket information av folk som jag bara trodde jag kallpratade med.

Dåliga saker med USA:

Bilberoendet.  Det driver mig snart från vettet att inte kunna gå någonstans - och Bebbo tycker inte heller att det är så kul att behöva åka bil hela tiden.

Plastpåsarna. När man handlar mat packar biträdet åt en i plastpåsar - och då menar jag MASSOR av plastpåsar. Jag tyckte det kändes lite onödigt (det är dessutom usla plastpåsar som knappt går att återanvända) och bad om papperspåsar. Och det fick jag så gärna, men det är inga handtag på papperspåsarna! Hur enkelt är det att bära två-tre såna upp för ett par trappor, om man dessutom har en Bebbo på armen? Jag ska lägga upp ett lager av justa påsar och ha med mig när jag handlar!

Luftkonditioneringen. Man fryser ju inomhus. Men jag antar att jag kommer att gilla den mer när det blir sommar här.

TV-reklamen. Fullständigt debil. Och hela tiden!

Vällingen. Den existerar inte. Det finns inte ens nåt mjölksurrogat som liknar välling lite grann. Alla som kommer och hälsar på från Sverige kommer att beordras medföra en 30-literskartong.

Gungorna. Jag har sett ett gäng rutschbanor men inte en enda gunga sedan vi kom hit. Och Bebbo som älskar gungor! Om vi hade en trädgård kunde vi ju hänga upp en egen runga nånstans, men det har vi förstås inte.

Bra saker med USA:

Gilmore Girls. Allt blir så mycket lättare när man vet att man mellan kl 18 och 19 kan få sin dagliga Gilmore Girls-fix. Say no more.

Radion. Jag har väl redan nämnt den fantastiskt bra radiostationen jag har hittat?

Bokhandlarna. Jag vet att bokhandlar i Sverige blir trevligare och trevligare, men i Schweiz ligger de hästlängder efter. Här blir man sugen på att läsa varenda bok, nästan, och det finns ett fik och fåtöljer utplacerade lite här och var. Ett besök i närmaste bokhandel kan pigga upp den dystraste dag.

Häromdagen när jag var ute och körde i min lilla bil hörde jag ett intressant radioreportage om presidentvalet i Ryssland. Jag har inte kläm på datumet, men däremot vet jag vem som kommer att vinna: Medvedev, Putins kandidat. Enligt reportaget - och det lät väldigt rimligt i mina öron - tror väljarna på Kremls kandidat och kommer att rösta på honom, trots inrikesproblem som ökande samhällsklyftor, galopperande inflation och dålig service från myndigheterna därför att de inte väntar sig av sina ledare att de ska göra något åt sådana saker. Istället röstar de på det sittande ledarskiktet (Putin själv kan inte väljas om) för att de tycker att Ryssland har återfått något av sitt forna anseende utomlands under Putins år vid makten.

I julas köpte jag The Economist's nyårsutgåva. Dumt, eftersom jag inte gillar att läsa The Economist, men när de gör anspråk på att veta vad som ska hända i världen under 2008 blir man ju nyfiken... Eftersom jag generellt tycker att The Economist är en tråkig tidning har jag ännu inte tagit mig igenom hela. Men jag har ändå hittat några guldkorn, t ex artikeln och USAs och Irans relation som bara bad om att få illustreras i ett chicken-spel.

Artikelns poäng är följande:

Det kan bli dyrt för USA och Iran att inte komma överens. Med artikelns ord: "Without some [...] rapprochement, an explosive mix of Iranian technology and American politics will make 2008 the most dangerous year yet in three decades of confrontation."

Detta är vad som gör ett chicken-spel; att hota den andra så mycket att den fegar ur och man själv vinner (eller i det här fallet skaffar sig ett så bra förhandlingsläge som möjligt). Det hela bygger på att ingen av parterna vill att det ska gå riktigt illa (det klassiska exemplet är två bilförare som kör mot varandra på kollisionskurs; ingen vill krocka men vem ska väja?), i exemplet vill Iran inte bli anfallet av USA, men fortsätta sin kärnkraftsutveckling, och USA vill att Iran ska sluta med kärnkraftsutvecklingen men kommer knappast att få hemmaopinionens (för att inte tala om världsopinionens!) stöd för att anfalla Iran.

I en spelmatris ser det ut så här:

Från USA:s synpunkt ser spelplanen ut så här: USA föredrar att vinna utan att vika sig, men viker sig hellre än kolliderar med Iran. Samtidigt föredrar USA givetvis att Iran också viker sig. Alltså:

1 - Iran viker sig men inte USA

2 - Båda viker sig

3 - USA viker sig men inte Iran

4 - Ingen viker sig

Iran resonerar precis likadant och spelplanen blir alltså helt symetrisk.

Detta ska läsas så här:

Som vi ser är "jämviktslägena", dvs de två utfallen som spelmatrisen förutsäger ifall det inte blir någon överenskommelse, nedre vänstra rutan och övre högra. Vilken av dem det blir beror på vem som kan skrämma den andre mest, eller i vårt fall, om Iran kan övertyga USA om att det inte är värt besväret att anfalla (se hur mycket besvär - i form av förluster, pengar och internationellt anseende - det innebar att anfalla Irak!) eller om USA kan övertyga Iran om att de kommer att anfalla.

De förhandlingar The Economists skribent hoppas på skulle alltså istället leda till ett utfall i den översta vänstra rutan, vilken vi kan kalla för det allmänna bästa.

Tricket, fortfarande sett från USA:s synpunkt, är att försöka övertyga Iran om att det inte alls är ett chickenspel USA spelar, utan ett fångarnas dilemma. På det sättet ändras spelplanen som nedan (det sämsta, nr 4, för USA blir att Iran vinner, inte frontalkrocken) och det enda dominanta utfallet blir nedre vänstra rutan, till USA:s fördel. Detta inträffar när preferenserna inte är symetriska, dvs när den ena fortsätter spela chicken medan den andra övergår till fångarnas dilemma. (På motsvarande sätt försöker Iran övertyga USA om att det inte heller spelar chicken utan fångarnas dilemma, och utfallet blir likadant fast till Irans fördel, dvs övre högra rutan.) Om båda däremot spelar fångarnas dilemma blir krocken ett faktum, men poängen i artikeln var just att vad de bägge länderna än försöker få det att se ut som, spelar de i själva verket chicken.

Jag fick det här mailet från en schweizisk kompis i Mexiko, läste det och tänkte: sure, dude! Som att presidentkanditerna bryr sig om vad vi tycker. Men sedan tänkte jag ändå att jo, kanske. Så jag skrev på uppropet. Döm själva.

Jag tänkte skriva ett elakt inlägg av typen "10 skäl att hata USA" (och då skulle jag inte ta upp så banala och Europafokuserade skäl som t ex Bushadministrationens olika utrikespolitiska fiaskon, utan vardagslivsskäl som man snubblar över när man försöker bo här: bilberoendet, den administrativa snårighet som den federala strukturen medför, avsaknaden på stadskärnor i amerikanska städer, svårigheten att hitta något hälsosamt att äta på platsen där nämnda stadskärna borde ligga, den överdrivet käcka approach som alla amerikaner verkar vinnlägga sig om när de serverar knappt ätbar mat osv). Min fine make lyckades dock till slut slänga ihop ett ätbart mål mat, och efter att ha intagit det blev jag lite vänligare stämd mot Amerika igen. Därför vill jag istället skriva om några betraktelser av den amerikanska valrörelsen.

Arizona, där jag befinner mig, är en av de stater som håller primärval på "supertisdagen", den 5 feb - en tisdag som också råkar sammanfalla med Bebbos 1-årsdag. Nu när jag har kört bil runt hela Tucson flera varv (se irritationen på USA ovan) har jag sett lite fler skyltar med valpropaganda, och även om Ron Paul helt klart är den som har flest skyltar har jag också sett några för Hillary Clinton, Barack Obama och Mitt Romney.