Charlotta Friedner

Detta står i stark kontrast till de amerikanska väljarna (men det missade radioprogrammet att ta upp, kanske för att det var ett program av amerikaner för amerikaner så att det var självklart för dem, eller kanske för att de helt enkelt inte lade märke till motsättningen). I USA är genomsnittsväljaren bara knappt och rätt medveten om att det amerikanska presidentvalet spelar roll i omvärlden, och förutom Irak är omvärlden en suddig massa som inte har något med medelamerikanens vardag att göra överhuvudtaget. (Det var även detta jag var inne på när jag tvekade om att publicera brevet från Avaaz till presidentkandidaterna.) Det amerikanska presidentvalet kommer därmed att avgöras av inrikespolitiska frågor (samt möjligen Irakkriget), såsom socialförsäkringssystemet och ekonomin med fastighetsbubblan.

Hur kan det komma sig att de ryska väljarna är så världstillvända medan de amerikanska väljarna är så omedvetna om omvärlden?

Spouses and Children

Spouses and/or children under the age of 21 who wish to accompany or join the principal exchange visitor (J) visa holder in the United States for the duration of his/her stay require exchange visitor visas (derivative J visas). The application procedure is the same as that for a primary visa applicant. The sponsor must approve the accompaniment of the spouse and/or children and who will each be issued their own Form DS-2019. This form is used to obtain the required visa and the spouse and dependents can enter the U.S. at the same time as the principal exchange visitor or at a later date.

Work - The spouse and/or children of an exchange visitor in the U.S. may not work in J-2 status. If employment is desired, the appropriate work visa will be required. Before they can work, they must make an application to DHS, US Citizenship and Immigration Services (USCIS) and be approved for permission to work. They must file Form I-765 Application for Employment Authorization with the USCIS office that serves the area where they live for a work permit (employment authorization document). To learn more, select How Do I Get a Work Permit (Employment Authorization Document)? to go to the USCIS Website.

Study- The spouse and/or children of an exchange visitor visa holder who are in the U.S. on an exchange visitor visa may study in the U.S. without also being required to apply for a student (F-1) visa or change to F-1 status.

(Saxat från http://travel.state.gov/visa/temp/types/types_1267.html#10, US Department of State.)

I korthet innebär det att jag inte får arbeta, fast plugga får jag, ifall jag hade vetat för ett drygt år sedan att jag skulle till USA, och sökt något intressant då, och sedan varit på plats på studieorten tidigt i höstas när terminen började. Inget som inger så mycket hopp med den planeringsrytm jag dras med.

Om vi alltså utgår från att jag vill arbeta (och det vill jag, jag är bara lite tveksam till huruvida det verkligen är möjligt) måste jag alltså skaffa mig ett Employment Authorization Document. Detta gör man genom att fylla i ett Form I-765. Och kollar man igenom detta formulär upptäcker man flera intressanta saker:

1)         det verkar som att man också behöver fylla i ett I-485 (Change of Status)-formulär - men till det finns det givetvis ingen länk på sidan... När jag tillslut hittar formuläret upptäcker jag att avgiften för att få ansökan behandlad är 1010 USD. Dessutom är det tveksamt om detta är rätt formulär för mig, men det verkar obligatoriskt för att få arbetstillstånd.

2)         avgiften för att få sitt I-765 behandlat är 340USD (ovanpå de 1010 USD man alltså redan har betalat för sin I-485). Betalar man så mycket för att få sin ansökan om arbetstillstånd behandlad så hoppas man ju att man verkligen får arbetstillstånd sedan. Detta är förstås ännu viktigare för den som faktiskt behöver arbeta för sitt uppehälle än för mig som ändå har en relativt välavlönad make att falla tillbaka på i tider av kris.

3)         Sedan hänger sig internet...

4)         Det visar sig sedan att huvudargumentet för att jag ska få arbetstillstånd är att det inte är nödvändigt för familjens försörjning eller för min mans jobb (eftersom det är han som egentligen får visum, och Bebbo och jag bara får visum för att han får det):

"J-2 Spouse or Minor Child of an Exchange Visitor -(c)(5). File your EAD application with a copy of your J-1's (principal alien's) Ceritificate of Eligibility for Exchange Visitor (J-1) Status (Form IAP-66). You must submit a written statement, with any supporting evidence showing, that your employment is not necessary to support the J-1 but is for other purposes."

För detta ska min man, som synes, ha ett IAP-66 formulär. Det kan jag inte svara på om han har, men eftersom det verkar vara jobbrelaterat kan vi väl, för stunden, anta att han har det, eller åtminstone att han ganska lätt kan skaffa sig ett sånt.

Anta, alltså, att jag lyckas få alla papper i ordning, och betalar 1350 USD för mitt arbetstillstånd, samt lyckas få det beviljar. Då tillkommer en dagisavgift för Bebbo för att jag ska kunna arbeta, och så har jag ändå bara 8 månader totalt i Tucson och 4 månader i LA - och vem vill anställa någon för ett kvalificerat jobb som gör det värt besväret att lämna ifrån mig min Bebbo (känslig fråga, det där!) för så kort tid? Det känns som att jag riskerar ännu ett år som hemmafru.

Först måste man ringa till ett jättedyrt call center och boka tid hos ambassaden. Detta hade jag gjort, flera gånger. Sedan ska man åka dit på "visum-intervju". I vårt fall är det ju egentligen min man som söker visum (det är ju han som har ett arbete som väntar på honom "over there"); Bebbo och jag är med som nån sorts bildtarmar, ungefär. Trots det fick vi boka en trippel visum-intervju, för tre personer. Sedan visade det sig att Bebbo inte behövde följa med på sin egen intervju (jag antar att tjänstemännen på ambassaden ändå inte får ut så mycket av att prata med någon vars ordföråd består av mamma, pappa, baba, wa-wa, dadda, gagga och hej) så vi bad hennes farmor komma och hålla henne sällskap medan vi reste till Bern.

När vi hade lyckats ta oss fram till rätt gata, var hela gatan avspärrad. Vi traskade igenom avspärrningarna och frågade artigt närmaste säkerhetsvakt vart vi skulle gå för visumansökan. Då blev vi ställda i kö, ute på gatan, framför en anslagstavla där det stod om alla papper man måste ha med sig. Medan vi stod där började det regna, och då kom en säkerhetsvakt och delade ut paraplyer till alla... men det var ungefär den fernissa av civilisation som bjöds. Efter ett tag kom det ut en ung kille (praktikanten, tänkte jag medkännande) och samlade in papper från alla i kön i numrerade plastfickor.

När vi sedan blev inkallade, en efter en, av säkerhetsvakten, trodde jag att vår väntan var slut och tänkte: det var ju inte så farligt. Men i själva verket hade det bara börjat. Jag fick lägga ifrån mig min ryggsäck i vaktkuren och fick en nummerbricka i gengäld. (Får jag ta med mig mobiltelefonen?, frågade jag säkerhetsvakten. Absolut inte!, svarade han. Lovar du att svara om vår barnvakt ringer, då?, försökte jag, men fick förstås bara den typen av grimasch som man drar när nån drar samma skämt som man har hört så många gånger att man inte ens orkar le artigt tillbaka längre.) Dumt nog tog jag bara upp plånboken och inte min tidning ur ryggsäcken. Min man, däremot, tog med sig alla papper han behövde för att fortsätta förbereda disputationsföreläsningen han skulle hålla dagen efter. Det hade han glädje av.

Efter att ha passerat en säkerhetskontroll som var precis som på flyget (skyltarna i rummet var dessutom de samma som på en flygplats; det stod "... before boarding the aircraft" och sånt på dem) blev vi tillsagda att vänta i väntrummet. Där stod stolar uppställda i raka rader, så att alla måste resa sig ifall man ville ta sig ut från sin plats, i ett kalt rum med en TV med Eurosport på ljudlöst som den enda underhållningen. Tyvärr visade Eurosport en biljardmatch, så det gjorde det hela ännu tråkigare. Sedan satt vi där i typ två timmar, och det enda avbrottet var när vi blev uppropade och kallade fram till en lucka där vi försökte förklara varför vårt Nasa-papper saknades, och fick tillbaka lite överflödiga fotografier och ett mail som min man lagt med för att visa att Nasa-pappret var på väg.

Min man hann under denna tid förbereda ungefär halva sin disputationsföreläsning, och jag läste amerikanska State Departments personaltidning från pärm till pärm eftersom den var det enda i läsväg på engelska som jag hittade. När jag blev tillräckligt uttråkad retade jag upp alla som satt på vår rad (vi hade givetvis hamnat längst in mot väggen) genom att våga mig upp för att gå på toa. Jag följde skyltarna till en rätt sunkig toalett, på vars vägg det satt ett anslag om vikten om att tvätta händerna. Så det gjorde jag förstås och på vägen tillbaka vågade jag mig på, nyfiken som jag är, att stanna och läsa på en anslagstavla utanför toaletten. En nitisk säkerhetsvakt kom genast fram till mig och frågade vad jag gjorde där, och sa att jag inte hade något där att göra om jag var ute efter att söka visum. Suck, tänkte jag och traskade tillbaka till det tråkiga tråkiga väntrummet och fortsatte vänta.

Till slut blev vi uppropade för vår intervju, som skedde vid en likadan lucka som vi redan hade fått förklara oss vid. (Eftersom det kallades intervu hade jag på något sätt föreställt mig att få komma in i ett rum nånstans och sitta ned och tala med någon över ett skrivbord, kanske till och med att det skulle finnas en kaffeautomat, men så var det givetvis inte.) Intervjun tog ca 5 minuter. En artig man ställde typ tre frågor, och vid det laget var jag så otålig att jag svarade på samtliga, eftersom jag är snabbare än min man, och sedan fick vi tillbaka våra pass, ett papper med ett referensnummer samt en uppmaning att skicka in dem per post tillsammans med Nasapappret så fort vi hade det.

Och det var det hela. Vi har inga visum, men vi var ändå nöjda, bara för att vi skulle kunna fixa resten av administrationen per post och slipper åka dit igen. Jag antar att hela dealen är att skrämma och avskräcka folk så mycket som möjligt. Annars kunde de väl fixa sånt här över internet i den moderna tid då vi lever? Jag skulle till och med kunna scanna mina egna fingertoppar i min egen superskrivare.

Jag och min lilla familj ska flytta till USA. Detta har jag klagat över tidigare, när det var lite mera oklart hur formerna för det skulle se ut. Nu vet jag att vi ska flytta dit på ett år, från början av 2008 och året ut, att vi ska bo i Tucson, Arizona det första halvåret och sedan i LA under resten av tiden, att jag kommer att fortsätta vara hemmafru under den tiden och att vår vistelse finansieras av en schweizisk forskningsstiftelse (som betalar i schweizerfranc vilket är en avsevärd fördel med tanke på dollarns kursfall). Jag har mer eller mindre fogat mig i detta - de förbehåll jag bittert utgjuter mig över i mitt tidigare inlägg gäller fortfarande, men jag har börjat titta på de praktiska arrangemangen snarare än på bara de principiella problemen.

Och praktiska arrangemang finns det gott om! Jag har idag ringt till det call-center som har hand om att boka visummöten för amerikanska ambassaden i Bern. Eftersom vi ska stanna i USA ett helt år behöver vi visum, och min mans status är "gästforskare", vilket innebär ett särskilt visum och mängder med papper, foton i särskild amerikansk storlek som givetvis inte är samma storlek som vanliga passfoton, kvitton på betalda avgifter, bankpapper, bevis på att vi ska flytta tillbaka till Schweiz sedan (fast jag har planerat att vi snarare ska flytta till Sverige sedan så det blir ju ljug hur man än gör) och diverse ifyllda blanketter om ens allmäna liv och karriär (även Bebbos, lustigt nog; hon har ju inte hunnit ha så mycket liv och karriär än eftersom hon bara är 10 månader gammal...) och i min mans fall även militärtjänst.  Som tur är kan Bebbo åtminstone sitta för egen maskin nu; det kunde hon inte när vi tog fotona för hennes svenska pass.

Att ringa call-centret kostar 2,50CHF/minut (typ 15 kr) och hittills har jag fått ringa dem summa fyra gånger. Samtalen tar mellan 5 och 10 minuter så det blir onekligen en viss belastning på telefonräkningen. Flera gånger har jag fått ringa för att flytta fram mötena, eftersom vi ännu inte har fått det papper från NASA som talar om att de bjuder in min man. Efter att ha ägnat oss åt rätt mycket påtryckningar mot hans NASA-kontakter, som i allmänhet varit rätt svävande i alla administrativa frågor, fick vi reda på att de normalt tar 3 månader på sig att åstadkomma en sån inbjudan. För oss innebär det att pappret blir klart tidigast 1 februari... Detta är helt klart i senaste laget för oss så chefen därborta har lovat att lägga i en överväxel och försöka få det klart tidigare. Min man är ganska snäll och vänlig av sig men jag fegar inte på att skälla på folk om jag tycker det behövs, så jag har åtagit mig att skriva lagom spetsiga e-mail i hans namn om såna här saker och hittills ger det önskade resultat.

Djupt suckande insåg jag att det i alla fall rimligtvis inte skulle anlända före nästa tisdag (när jag hade bokat mötet på ambassaden) och ringde för att avboka mötet (jag börjar bli rätt trött på att ringa varannan vecka för att flytta fram mötena). Tjejen som svarade påstod då att vi inte behöver det pappret för att få våra visum - vi kan skicka in det så fort det blir klart istället. Så nu ska vi till slut ändå åka till Bern på tisdag och försöka fixa de här sakerna, men nåde dem ifall vi gör resan i onödan - eller ifall de använder det saknade pappret som ursäkt för att hålla på mitt pass så att jag inte kan resa till Sverige till jul! (De andra passen får de behålla hur mycket de vill för mig, för både Bebbo och hennes far har schweiziska ID-kort som de kan resa inom Europa på.)

All denna administration! Vore det inte skönt att flytta till ett land där man är välkommen istället?

Amerikaner är ett släkte som inte upphör att fascinera mig. Jag har bara varit i USA en gång, och då bara i LA, vilket kanske inte är helt representativt (men läs gärna den enda futtiga reflektion jag lyckades presera då här) men jag har funderat lite kring alla de amerikaner man kan träffa på på olika håll i Europa. De allra flesta amerikaner jag har stött på har varit trevliga och omvärldsintresserade ? men det kanske är specifikt för dem som tar sig så långt bort som till Europa ? och i övrigt har de ett drag gemensamt: deras referensram är Amerika. Trots att de i vissa fall har levt i Europa i årtionden.

På mitt jobb kan vi t ex ganska ofta diskutera företeelsen Den Katolska Kyrkan ? men amerikanerna vid lunchbordet bedömer den katolska kyrkan efter hur sagda institution uppför sig i Amerika, och tar liksom ingen hänsyn till att katolska kyrkan har en rätt liten betydelse i USA om man jämför med det enorma genomslag den har i Sydamerika, Afrika och delar av Europa. Vad jag vill ha sagt med detta är att fast USA är en gigant i många frågor, t ex politik och kultur, finns det också områden där USA bara spelar en liten roll. Men även ?europeiserade? amerikaner verkar vara så vana vid att USA är den tongivande aktören att de svårligen kan ställa in sig på omständigheter där USA bara är en aktör bland andra.

Det är förövrigt också intressant att fundera runt hur vi som inte har så stor erfarenhet av USA ser landet; som jag ser det matas vi med två olika klichéer: Hollywood-USA resp det korkade USA. Enligt Hollywood-USA är USA som i diverse filmer ? glamour, våld, extrem rikedom, slum och genialitet om vartannat. Enligt många europeiska dagstidningar och andra kanaler är USA istället ett land av korkade människor, där man inte förstår något om vad som händer i världen omkring, där man helst är ärkekonservativ och stelbent kristen, och där man inbillar sig att såna fenomen som vapeninnehav och mordfrekvens inte har nåt samband. (Sedan finns det tillfällen när Hollywood-USA tar skepnaden av det korkade USA ? då blir det svårare att se igenom stereotypen, eftersom två mixade stereotyper ger intryck av att vara en mer nyanserad bild.)